Blogg

Europa

Under mina första månader här i min utkant av Zagreb har jag ofta gått förbi en ful och samtidigt ganska oansenlig skylt. ”Auto Škola Europa” står det på den. Lite har jag funderat över namnet. Varför kallar man en körskola för ”Europa”? Nej, väldigt konstigt är det inte, men lite stort är väl namnet ändå?

I Slavenka Drakulićs ”Café Europa” har jag nu funnit ett slags förklaring:

År 1990 – då Kroatien som nyligen blivit självständigt ville ta avstånd från den andra icke-europeiska delen av det forna Jugoslavien, från den serbiska fienden – döptes Zagrebs vackraste biograf om till Europa. Innan dess hade den i flera decennier hetat Balkan. Plötsligt uppfattades det gamla namnet som en symbol för det förflutna, för något primitivt, för krig, något icke-europeiskt. Det nya namnet är däremot laddat med en mängd positiva värden.

Vi förutsätts veta vad vi menar med Europa. En sak är säker: det är inte längre namnet på kontinenten i sin helhet, utan betecknar bara en del av den, den västra delen, i såväl geografisk, kulturell, historisk som politisk bemärkelse.

Men vad är då Europa i östeuropéernas fantasi? Det är verkligen inte en fråga om geografi, för i den bemärkelsen tillhör vi redan Europa och behöver inte anstränga oss för att räknas dit. Det är någonting avlägset, någonting att eftersträva, att göra sig förtjänt av. Det är också någonting dyrt och fint: snygga kläder, det speciella sätt på vilket människorna där ser ut och doftar. Europa är överflöd: mat, bilar, ljus – en färgfest, mångfald, välstånd och skönhet. Det erbjuder valmöjligheter från schampon till politiska partier.

Europa är motsatsen till allt det vi har och vill lämna bakom oss – det är frånvaron av kommunism, rädsla och armod.

Europa är ingen mor som står i skuld till de barn hon så länge försummat; hon är inte heller en prinsessa som måste uppvaktas. Hon är varken en riddare som kommit för att befria oss, eller ett äpple eller bakverk vi ska avnjuta; hon är varken en sidenstass eller det magiska ordet ”demokrati”. Högst sannolikt är Europa vad vi – länder, folk och individer – själva gör det till.

Nu har ungefär tjugo år gått sedan den här texten kom till och vi är närmare citatets sista rad. I Kroatien drömmer man inte längre om Europa, man är Europa, minst lika mycket som en del västeuropeiska länder. EU-dörren är bara tillfälligt stängd och detta främst på grund av ”västeuropeisk” otillräcklighet. Bilskolan Europa finns kanske inte mer eller i alla fall är det inte någon populär eller modern bilskola. Och namnet på skylten har bleknat och hela den verkar peka bortåt:

Spårvagnsfärder med Londi

Sedan en liten tid åker Londi spårvagn här i Zagreb och ännu så länge har vi inte blivit utkörda eller avkastade, bara utskällda någon gång ibland, fast de flesta tittar vänligt på henne efter att de kommit över förvåningen. Vi balanserar på gränsen mellan tillåtet och förbjudet och jag inser mer och mer att den här gränsen är rörlig. För att inte råka illa ut väljer jag alltid tider när det inte är mycket folk och jag tar bara de låga, moderna spårvagnarna, eftersom Londi tycker det är otäckt att hoppa ner från de gamla.

Någon gång stöter vi på en verklig eller ”egenskapad” myndighetsperson och då kan det här med munkorg komma på tal, så jag har munkorg i handväskan, om det skulle knipa, fast jag vet att Londi är ganska snabb i att ta av sig den. Vi har provat hemma:


ögonblicket innan hon river av sig den

Labyrint med röd rutschbana

Från en av ”kanterna” av Gradec kan man, om man lutar sig något framåt över en grå betongmur, titta ner i en grön trädgårds- eller parklabyrint. Och i ett hörn av den lätt förvildade trädgården lyser en röd rutschbana uppnosigt fram som ett borttappat barnsmycke. Hela platsen både mumlar och tiger om hemligheter av det lätta och sorglösa slaget…

Estate di San Martino på Tkalčićeva

Brittsommaren håller i sig och morgonpromenaden här var innesluten i en mild och mjuk luft. Igår sken solen härligt på Tkalčićeva, när Londi och jag flanerade där tillsammans med R. som var här på besök under veckan som gick.

Undrar vad ”brittsommar” heter på kroatiska. Jag måste nog fråga någon.

Tillägg: "Brittsommar" heter "Bablje ljeto" på kroatiska, alltså samma idé som tyskans "Altweibersommer". Och här är lite mer om brittsommarbegreppet.

°°
PS I Salongen finns en ny text.

Hunger och siden

Herta Müllers essäsamling Hunger und Seide har fått sitt namn efter den femte och längsta essän i boken. I mitt översättande befinner jag mig nu i just den essän. Jag vill nu läsa de första två sidorna ur den här översättningen. Texten behöver ännu en del puts, men är nog redan ganska läsbar.

Hunger och siden

Män och kvinnor i vardagen

Kilhackan blixtrade. Försäljaren högg isär den rödblåa frusna stenen. Framför vågen stod en kö. Människor med stela blickar. De talade knappt, det var som om kilhackans hugg gjorde tungan tung. Kilhackans egg högg varje gång av en bit från stenens kant. Ibland var biten större, ibland mindre. Hos människorna som kommit ett stycke fram i kön, stod nyfikenheten skriven i ansiktena. Och frågan: Hur länge kommer stenen att räcka? Inte för alla. Inte för dem som köar tre hus längre bort på gatan.

Stenen bestod av hönshalsar, -vingar, -fötter, -huvuden. Dem hade man lagt i vatten och fryst ihop.

Så gick de första med sina blåröda klumpar förbi de andra och hemåt. De hade köpt kött den här dagen, sade de. Där sken solen på sprucken asfalt, halvt förtorkade träd kastade skuggor som bara bestod av grenar. På trottoaren låg de som sneda hornkronor. Där gick också kvinnan med högklackade skor förbi. Hon bar grenarnas sneda horn för ett par steg. Och klumpen bar hon bredvid den blekröda sidenklänningen.

Ett hönshuvud, jag såg det tydligt bredvid kvinnans tumme, jag såg på hennes skor när hon gick. I solen började den rödblåa isen redan att droppa bredvid hennes steg. Det fanns ett långt droppspår där kvinnan hade gått.

Jag tänkte: Hunger och siden. Och det fanns vrede och hjälplöshet innanför pannan. Andra i fattigare kläder kom sedan förbi droppspåret med sina klumpar. Och lämnade ett spår till och ännu ett. Sedan var hela trottoaren full av droppspår. De torkade så snabbt, som om den varma asfalten ville förtiga det som hände här. Hur hade gatan annars sett ut: rödblåa droppar som regn. Också barn gick förbi. De bar klumparna med båda händer. Dropparna sipprade ner i deras kläder.

Fattigdomen visade sig ibland bara som fattigdom. Den inneslöt ansiktena och blicken i ögonen som frånvaro. Ögonen var som tomma gångar också där ansiktena var slut. Det kunde jag uthärda, eftersom antagligen samma tomma gångar blickade ur mina ögon och förlängde dem. Fattigdomen var inte bara hungern i magen. Den var också hunger som livskänsla. Hunger efter ord och gester. Efter tal med höga röster. Hunger efter skratt. Hunger efter det oväsen som livet för.

Outhärdlig, omöjlig att stå ut med för ögonen och för hela sinnet var fattigdomen, där den visade upp bilder, som dem med den frusna stenen av kött. I de här bilderna öppnades sprickan som allt elände strömmade igenom hos alla, som levde i det här landet, och alla åren av förnedring i allas liv blixtrade till i ett enda ögonblick. Eller i många likadana ögonblick.

På de ställen där hunger och siden möttes slog bilden över. Den blev mer än det man såg: Där visade hungern i hungern på sig själv. Till det kunde man inte förhålla sig mer. Där var måttlösheten för stor. Där kunde man inte längre se på. Och inte gå dit mer. Och man kunde inte heller gå förbi där mer. Inte väja undan. Där inneslöt tjugo meter asfalt hela staden. Hela landet. Där kunde man bara gömma sig för sig själv inne i sitt eget huvud, tills man inte längre kunde förnimma sig själv och inte längre visste vem eller var man var. Där måste man förvandla sig till livlösa ting för att inte gråta, skratta, skrika som en galning. För att inte kräkas. Där gick det inte att förbise att var och en som följde ett droppspår, inte räknades alls. Och inte alla de andra heller. Och inte man själv. Där gick det inte att förbise att bara diktatorn räknades, ”folkets mest älskade son”, och hans närmaste. Där kunde man inte förbise att denna handfull härskande, varje gång de krökte ett finger, gjorde något som inte gick att fatta med tanken. Det gick bara att fatta i dessa bilder av hunger och siden.

°°

PS Pausträdet behöver fejas en smula, så här kommer att vara stilla ett par dagar.