Blogg

En liten Jolin-utställning

Bodil Z Lämna en kommentar

Får jag bjuda in till en Einar Jolin-utställning i mikroformat? Ett urval av hans tavlor har nyligen ställts ut på Liljevalchs i Stockholm och nu befinner sig samma urval på Mjellby museum i Halmstad. Hit till Zagreb har två av målningarna från utställningen nått i vykortsform. Det är dem vi ska titta på. Först ”dam i svart” tänkte jag. Den tavlan har fått bli porten till utställningen:

En kvinnlig eller kanske snarare tintomarisk figur tittar rak genom duken på eller genom oss. Armarna ser lite målade ut men verkar ändå lätt kunna inta vissa poser. Man blir lite osäker på vem som är betraktaren, man själv eller denna ”dame”. Bäst att gå lite åt sidan och vila kanske.

Min utställnings andra bild heter ”På promenad” och inte ”Damen med hunden” som man kunde få för sig. Kanske finns det en fläkt av Kirchner här, fast bara en fläkt, för Kirchners linjer är nog hårdare, vassare och tyngre. Och nog känns det som en promenad man kunde vilja följa med på, parkens stora blågrönska, den friska luften som omger den lättrippande duon, blinkningen till betraktaren.

Tvätt

Bodil Z Lämna en kommentar

Vi stryker runt i kvarteren här i morgontimmen. Idag har jag tittat på tvätt, Londi har hittat bröd och annat gott i buskarna.

Det är något fridfullt över dessa lakan som hänger så här ute i det allmänna och samtidigt är det något utmanande med dem. De skulle ju hur lätt som helst kunna bli stulna, fast kanske ändå inte. Husen har många ögon. Jag minns en tid i Vänersborg, när det fanns en stor kosovoalbansk flyktingförläggning där; man sa att kosovoalbanerna stal tvätten från linorna i trädgårdarna…

Mina grannar

Bodil Z 20 kommentarer

När jag någon gång sent på eftermiddagen tittade ut genom mitt balkongrumsfönster härom dagen, såg det ut så här. Två gamla damer och en gammal man i samspråk på en bänk. När jag tittade ut två timmar senare var scenen i stort sett densamma. Enda märkbara skillnaden var att solstrålarnas riktning var lite snedare.

Utanför hissen ytterligare lite senare samma dag mötte jag en annan granne, en äldre herre med käpp. Han log och frågade artigt, ja, nästan galant, tyckte jag: ”Wie geht es Ihnen, meine Nachbarin?” Jag tackade och sa att allt var bra. I och för sig klarar jag detta på kroatiska nu, men jag kunde inte låta bli att bli lite förtjust över att han extra förberett den här frasen på tyska. Sedan är det något speciellt med uttrycket ”min granne” som tilltal. Det verkar vara ett slags formel i språket här, för en annan granne i huset brukar fråga: ”How are you today, my neighbour?” Så har jag aldrig sagt på svenska.

Till Sljeme

Bodil Z 20 kommentarer

Igår var det en vandringsdag igen och det känns fortfarande i benen. Den här gången var det ”husberget” Medvednica vi tog oss an och vi, det var Draženka, Predrag, Buba, Londi och jag. Vandringsvägarna ligger bekvämt inom räckhåll för zagrebborna, man kan gå rätt upp från Gornji grad, man kan åka spårvagn eller så kan man ta bilen till en ”parkeringsplats” strax intill spårvagnens ändhållplats.

Jag har märkt att nästan ingen här säger Medvednica, nästan alla säger Sljeme, men egentligen är Sljeme namnet på Medvednicas högsta topp (1033 meter). Man säger att man går till Sljeme, men de flesta går inte alls upp till toppen. Det gjorde inte vi heller, fast vi sa också att vi gick till Sljeme.

Buba och Londi tar täten:

Stora delar av vägen eller stigen gick genom bokskogar, som just befann sig i ögonblicket lövsprickningen. Draženka mellan de små svarta fyrbeningarna.

På väg mot Šumarev grob. Mellan Predrag och Londi anar ni en yogi i meditation bland löven.

Blick ner mot staden:

En bok som hastigt klätt sig i grönt före alla andra.

Nere vid utgångspunkten stod spårvagnen med sin chaufför i solgasset och väntade på de återvändande.

PS Nyinlyft spårvagnsbild:

Katthuset

Bodil Z 4 kommentarer

Varje morgon vid halvsjutiden ungefär ger vi oss ut på vår morgonpromenad, Londi och jag. En av våra rundor följer den lilla gatan Čiovska. Där finns en särskilt spännande punkt: Katthuset. Om man kastar en flyktig blick på huset ser det helt normalt ut, men tittar man lite noggrannare, upptäcker man att tegelpannor fattas, att växtligheten i trädgården lever sitt eget vilda liv och att det finns stora sprickor i husväggarna. Sedan en tid vet jag att det inte bor några människor i huset, men att trädgården och trappan till ingången är katternas rike och de har också skyddsänglar som varje dag skjuter in ny mat under staketet eller grinden. Några av katterna verkar härska över trappområdet:

Andra smyger omkring ute i trädgårdens gröna virrvarr:

När jag tittar in över staketet känns det ibland som att slå upp en sida i en riktigt fin gammal sagobok. Och är inte törnroshäcken på väg att växa sig hög?