Mina grannar

När jag någon gång sent på eftermiddagen tittade ut genom mitt balkongrumsfönster härom dagen, såg det ut så här. Två gamla damer och en gammal man i samspråk på en bänk. När jag tittade ut två timmar senare var scenen i stort sett densamma. Enda märkbara skillnaden var att solstrålarnas riktning var lite snedare.

Utanför hissen ytterligare lite senare samma dag mötte jag en annan granne, en äldre herre med käpp. Han log och frågade artigt, ja, nästan galant, tyckte jag: ”Wie geht es Ihnen, meine Nachbarin?” Jag tackade och sa att allt var bra. I och för sig klarar jag detta på kroatiska nu, men jag kunde inte låta bli att bli lite förtjust över att han extra förberett den här frasen på tyska. Sedan är det något speciellt med uttrycket ”min granne” som tilltal. Det verkar vara ett slags formel i språket här, för en annan granne i huset brukar fråga: ”How are you today, my neighbour?” Så har jag aldrig sagt på svenska.

20 tankar om “Mina grannar

  1. Bodil, det här var en fin sak. Det finns uppenbarligen en avgrund i våra förhållningssätt, till grannar eller andra. Det som berörde mig så illa i Malmö, mitt livs första 30 år, var att man såg bort eller ner i golvet om man mötte någon. Där jag bor nu är det annorlunda, vi talar med varandra och bistår när det behövs. Men just det här vackra tilltalet på tyska rörde mig ordentligt. För övrigt är vi artiga mot varandra här också, i sjuksalen där allt annat vore otänkbart.

  2. Ja, jag har hela tiden känt mig välkommen här i huset och i området runt omkring, i de små affärerna.

    Jag hoppas du har det vilsamt på sjukhuset och att du snart får komma ut i vårsolen.

  3. Ja, de ser fina ut gamlingarna. Det finns något som heter Gerotranscendens, ett ord som börjar rota sig i psykologin i Sverige. Kanske något vi behöver för att behålla den respekt för åldern, som ännu verkar självklar där du är, och i Grekland, till exempel.

  4. Vilken underbart varm och vänlig atmosfär du lever i, Bodil. Och i det där ”..meine Nachbarin” anar jag lite stolthet över att få kalla dig så.

  5. ”Gerotranscendens”… ett ord att smaka på och fundera över betydelsen på. Vid sidan om vet jag inte om det egentligen är så stor skillnad på det där med respekten för åldern mellan länderna. Den finns här och den finns där men den saknas också både här och där. Jag ser gamla som bor hos sina barn och svärbarn och ibland ser jag saker som inte ser så glädjande ut.

    Ja, Marlena, det mesta jag möter är vänligt, men paradiset finns ingenstans. Och det är förstås inget att förvånas över, men visst är tilltalet ”meine Nachbarin” fint.

  6. Jag tror ändå att det skiljer sig åt; ju mer materialistiskt och effektivitetsfixerat ett land är, osv.

    I USA ser vi närmast en skräck för åldrandet, en inverterad dödsskräck och brist på feeling för ålder/mognad.
    Kroatien har naturligtvis ändrat sig mycket sen jag var där. I Grekland vet jag mer om hur det är.
    I Sverige får vi då och då besked om hur de äldre ”sköts”, miserabelt. På grund av sk. effektiviseringar. Samtidigt som det är välståndet som avgör hur barn och gamla har det, när vi nu inte längre lever av familjeband (som ju i alla länder är på gott och ont).

    Men , nej, jag ska inte ta över historien om dina tre gamla människor på bänken. Paradiset lär vänta.

  7. Jag hörde just en halv intervju med Jan Myrdal – jag vet! jag gillar honom inte heller något vidare – men i den intervjun påstod han att det i Sverige fanns åldringshat.

    I Frankrike är det helt uppenbart att har man den minsta uppfostran så är man artig och förekommande mot åldringar.

    Fast det är ju som Gabrielle säger: ju starkare välfärdsstat, desto fler åldringar dör i värmeböljan – av uttorkning.

    Sådär satt min farmor och farfar och andra i grannskapet i parken Solvändan ovanför Torsgatan då jag var barn/ung. Vasastan var fortfarande en stadsdel främst befolkad av folkpensionärer, med undantag för den lite ballare gatan där Svensson och Butler (fortfarande?) låg. Rörstrandsgatan, med det fantastiska Filadelfiatemplet…

    Och jag ska inte heller ta över tråden. Hej.

  8. Karin, Svensson och Butler finns inte kvar, men där satt min blivande man och jag en gång när jag var så nykär att jag knappt kunde äta.
    Och plötsligt var det afton.
    Numera går turen åt det hållet när jag ska till min fabulösa cykelrepartör, sisådär 75. Han liksom jag, ska väl påta tills vi faller. Hoppas man.
    Som Leonard Cohen sa i intervjun jag (efter Nydahl) la ut på bloggen: ”Det är inte döden jag är rädd för, it´s the preliminaries…”
    God kväll, båda.

  9. Tack Lennart och ”i förlängningen” tack Gabrielle,
    det här var både intressant och attraktivt och mer jordnära än det för mig högtflygande ordet antydde. Jag undrar – om det inte är förmätet att säga så – om jag inte tagit det första steget in i detta (trots all kringvispande hyperaktivitet och andra barnsliga duktigheter).

  10. Tror ni inte att ”åldringshatet” bottnar i fantasilöshet? Unga människor kan eller vill inte leva sig in i de äldres erfarenheter…
    Häromkvällen satt jag tillsammans med ett par i 70-års åldern på en hotellbar i Sthlm. Plötsligt märkte jag att de unga hippa i soffan mittemot oavbrutet satt och härmade oss. Vi talade tyska och det var förmodligen provocerande. Nu brydde jag mig inte om saken. Men ändå. Kolerikern inom mig ville gå fram och säga: ”Du där! Du har lyckats kamma ditt hår på det sätt som just det här dygnet betraktas som höjden av individualism. Det är mycket duktigt. Men de här människorna har levt i sjuttio år, arbetat, åstadkommit fantastiska saker…”
    T.S. Eliot sa det vackrare: ”And youth is cruel, and has no remorse and smiles at situations which it cannot see.”
    Ursäkta om detta blev långt. Vill ej heller ta över tråden.

  11. Jag ska göra något ”värre” än att ta över tråden. Jag ska citera mig själv (en ful ovana jag har). Någon gång i somras skrev jag bland annat det här om åldrandet:

    En av livets öppna hemligheter är att det inte går att förmedla vad åldrandet är till den som är ung. Med varje ny ålder går du genom en dörr, som snabbt sluts bakom dig, så snart du trätt över tröskeln. De som lever en yngre ålder kan inte se något alls av vad som händer bakom den stängda dörren.

    Ständigt med varje ny ålder får du inblickar i nya fenomen. De flesta av dessa inblickar ger dig alls ingenting: Du kan inte förmedla dem till dem som är yngre och du kan inte dra någon lärdom av ditt nya vetande. Dina iakttagelser av kroppens och själens gradvisa förfall går inte att använda till något. De ger dig mest bara vemod eller sorg. Fast kanske går de att dela med någon i samma stadium. Kanske kan gemenskapen med någon som delar aningarna om detta sjunkande ge dig tröst? Kanske kan vi från samma trappsteg ge varandra ett ögonblick av ro trots och mitt i vetskapen om det oundvikliga? Och kanske kan vi någon gång tillsammans berusa oss med detta att vi ändå inte kan veta något alls med absolut säkerhet?

    Lite dystrare än det här om gerotranscendens, men kanske ändå inte så dystert ändå, bara allvarligt. Egentligen var det blogginlägget ett slags kommentar till några dikter av Honorina Chitic: Om åldrandet – ett tänkt samtal med Honorina Chitic

  12. Ursäkta avvikande mening, men ”gerotranscendens” syns mig högpolerat skitprat. Jag kunde nästan bocka av motsatsen till vartenda ett av påståendena i det där PDF-dokumentet. När jag fyllt 60 i juni ska jag läsa igen om det på allvar, och sedan langa det genom den marxist-leninistiskt analytiska mangeln för att visa vilka disneyfilosofiska plattityder det är. So there.

  13. Bodil, det är en mycket vacker text. Och säkert alltigenom sann. Men man kan ju också vända på det. Den som är mycket ung är fången, utan att veta om det, i endast en tid. (Medan den som passerat de dörrar och trösklar du skriver om, rör sig i alla genomlevda tider samtidigt.) Det märkliga är att kulturen ofta insisterat på att den unges fångenskap ska kallas frihet.

  14. Gunnar,
    den där ml-mangeln skulle jag inte se som något sanningsserum. Jag tror att åldrandets effekter kan se mycket olika ut hos olika människor. Visst finns det vissa generella ting som detta att det nog inte går att ”förmedla” åldrandets förvandlingar av människan till den som lever i ett annat stadium, men hur man själv lever i sitt åldrande är nog starkt färgat av ens karaktär, den grad av lidande man utsätts för, den omgivning man har eller tror sig ha. Och annat mera.

    Jens Christian,
    först tack, sedan det här med den unges fångenskap i sitt stadium: Är det ett skydd? Är det livets korthet som förbjuder ett alltför tidigt tittande över kanten? Eller är en dimension av ungdomen utanför tiden? Är man ”evigt ung” när man är ung?

  15. Jag minns en vacker dikt som lästes vid någon av våra födelsedagsfester bland mina kolleger. Där förekom meningen ”Vi bär alla åldrar inom oss”. Och så är det. Vi gamla (?) stänger inga dörrar efter oss. Vi rör oss hemtamt mellan alla våra upplevda åldrar.

  16. .. och till Gunnar: När du fyller 60, har du ännu ingen erfarenhet av vad ålderdom är. Du har knappt snuddat vid randen av den.
    Försöker du reta upp alla seriösa kommenterare? Vore rätt likt dig! 😉

  17. Tack, Marlena, jag gör mitt bästa! Jo, jag vet… 60 är det nya 40… och 110 är det nya 90 (på landsväg)…

  18. Hos dig, Gunnar, finns ”en säregen förening av elegans och grovkornighet, vemod och uppsluppenhet, inlevelse och distans”.
    Orden är inte mina, men när jag såg dem, kom jag att tänka på ditt sätt att skriva.

  19. Jag är beredd att vänstersvänga något i riktning mot Gunnar. Då låter det så här. Gerotranscendens är nog en fin sak, bara man får sova om natten. Och vad vet man om det om så där femton, tjugo år? Apropå världens tillstånd och makthanteringen av geografin, och den allmänna krassligheten, institutionellt och i ekonomiskt. Alltihop alltmer korrupt.

    Jag tror jag ska stifta ett sällskap med utgångspunkt från Tunströms ”De heliga geograferna”.
    Med på färden tillsammans med träden och floderna finner vi de sista dagarnas festprissar och goda gamla grannar.
    http://www.pressyltaredux.com/2011/04/om-gudrun-vill-och-byxorna-haller/

Kommentera