Blogg

Försök till analys av en belägenhet

Jag försöker lokalisera min position i världen. Bor jag här ”på allvar” nu? Jag minns en bild jag hade i huvudet sent i höstas. Jag stod med fötterna på varsitt isflak – ja, det där med is var egentligen oviktigt – och jag kände att de här flaken sakta sakta gled isär. Det går inte att stå så hur länge som helst. Någon gång måste man dra över den ena foten till det flak där den andra står, eller hur? Nu har jag kanske nått den punkten. Är det här hemma nu? Jag vet inte, för jag får kanske inte stanna här – mer än ett år, två, tre? Men Sverige känns som borta nu, så är det. Har jag bosatt mig i ett slags hemlöshet? Kanske. Nej, missförstå mig inte, det här är ingen klagolåt, inget nödrop, det är ett försök till analys av en belägenhet.

Och vad talar jag för språk? Min kroatiska är fortfarande ytterst skral och benar jag på skoj upp gårdagen utifrån vilka språk jag använde så såg det ut ungefär så här: minikroatiska – engelska – svenska – italienska – tyska – engelska – minikroatiska – lite italienska i telefonen.

Och – mest som en liten påminnelse till mig själv – detta tänkte jag i december om min bostad här.

Byggnader av Viktor Kovačić och Ivan Meštrović

Här kommer nu som utlovat en bild av Nationalbanken i Zagreb, ett verk av Viktor Kovačić:

Och så här såg jag den på ett foto på utställningen med art déco i Muzej za umjetnost i obrt här i våras:

Jag trodde att jag skulle få till samma vinkel när jag tog min bild, men det gjorde jag verkligen inte. Nej.

Och så en byggnad av Ivan Meštrović nu:

och då:

Den uppfördes på 1930-talet och var först tänkt som utställningslokal, men omvandlades 1941 till moské och utökades då med tre minareter. 1949 revs minareterna ner. Idag är byggnaden utställningslokal för samtidskonst.

Hapensaari i dikten

En dag i förra veckan var det omprov i muntlig framställning för studenterna i årskurs två. Mellan två av dem uppstod en stor lucka, så jag såg mig om i arbetsrummet efter något att läsa. Jag fann en antologi utgiven av Svenska litteratursällskapet i Finland och började bläddra i den. Snart visste jag vilken av texterna jag ville läsa. Det var ”Hapensaari i dikten” en text om Emil Zilliacus och gården Hapensaaris plats i hans diktning. Essän är skriven av sonen Henrik Zilliacus.

Texten börjar med den här dikten ur debutsamlingen ”Offereld”:

Solförfylld och ekomsusad
står min gård på fruktbar grund.
Fjärden, blå och böljekrusad,
omger den, och vik och sund.

Under junidagar regna
aplarna sin vita blom.
Granars gröna häckar hägna
höstens röda rikedom.

Gyllne löven lönnar, lindar
ned på parkens gångar strö.
Högt mot fönstren nordanvindar
hopa vinterns vita snö.

Trötta tankar, sjuka sinnen
sövas där till stilla ro.
Blödande och ljuva minnen
i de låga rummen bo.

Luften var tjock och tät i det trånga, övermöblerade arbetsrummet, utanför lutade solvärmen tung mot rutan och jag sökte och fann svalka i denna djupt nordiska rad: ”Fjärden, blå och böljekrusad”.


en fjärd från min "blåa period"

Så här djärvt avslutar Henrik Zilliacus förresten sin betraktelse:

Karelens Ithaka har man kallat Hapensaari. Uttrycket är väl underbyggt. Ändå tror jag att det vore mera i samklang med Emil Zilliacus känslovärld att tala om Ithaka som Greklands Hapensaari.

Fontändag

Igår var det en fontändag för Londi och på sätt och vis för mig också, som fontänfotograf – och som lockad att hoppa i själv. Kanske borde jag inte ha dragit med Londi in till stan i hettan, men på förmiddagen verkade den ännu ganska hanterlig. Sedan svällde den…

Först drack Londi lutad på armbågarna i den triangulära fontänbassängen framför Nationalbanken – (byggnaden är en skapelse av Viktor Kovačić och den ska jag vid ett annat tillfälle visa upp):

Någon halvtimme senare genomförde hon sin klassiska drickning ur fontänen på Trg bana Jelačića:

Sedan steg värmen och jag bestämde att det var tillåtet för hundar att bada i fontäner, så i parken Zrinjevac klev Londi ner i vattnet:

En kort stund senare tog hon ett dopp i fontänen bakom Tomislavstatyn – ni ser Glavni Kolodvor, Centralstationen, i fonden, statyn kan man väl bara ana:

Och solen fyllde himlen:

Basho, höst i en japansk by

Genom något i det som händer här kom jag att tänka på denna svindlande dikt av den litauiska poeten Sigitas Geda igen:

Basho, höst i en japansk by

I samma ögonblick

som den 98-åriga

kråkan

sätter sig

på den lövlösa

grenen –

börjar hösten

i världsalltet

°°

ur antologin ”Bortom det låsta havet – poesi från ett litauiskt nittonhundratal”

°°

Tyvärr vet jag inte vem som ligger bakom den svenska översättningen. Någon som vet?

Tillägg efter att jag fått svar på min fråga: förlaget är Ariel och översättningen är gjord av Loreta Burnyte och Mikael Nydahl.

Ytterligare ett tillägg (13.9): Mikael Nydahl berättade idag att det är Ivo Iliste som gjort översättningen i samarbete med Sigitas Geda själv.