Blogg

Jag läser om Caffè San Marco i Claudio Magris’ Microcosmi. I övermorgon räknar jag med att sitta i detta legendariska kafé.

Då tänker jag ha den här boken med mig och kanske läsa om just de här passagerna ännu en gång:

Amato dagli scacchisti, il Caffè assomiglia a una scacchiera e fra i suoi tavolini ci si muove come il cavallo, girando di continuo ad angolo retto e ritrovandosi spesso, come in un gioco dell’Oca, al punto di partenza

Älskat av schackspelarna, liknar Kaféet ett schackbräde och mellan dess bord förflyttar man sig som hästen och man vänder sig gång på gång i rät vinkel och återfinner sig, som i ”gåsleken”, vid utgångspunkten

(”Gåsleken” finns väl inte på svenska; jag hittade ett engelskt namn på leken/spelet: ”snakes and ladders”.)

.

Se ci fosse ancora l’Impero tutto sarebbe rimasto eguale, il mondo avrebbe continuato ad essere un Caffè San Marco, e vi pare poco, se guardate là fuori?”

Om Kejsardömet funnits kvar, hade allt varit som förr, världen hade fortsatt att vara ett Caffè San Marco, tycker ni det är lite, om ni tittar på det som finns utanför?”

.

Il Caffè è un’accademia platonica, diceva agli inizi del secolo Hermann Bahr – il quale diceva pure che si trovava bene a Trieste, perché in quella città aveva l’impressione di non trovarsi in nessun luogo. In quest’accademia non si insegna niente, ma si imparano la socievolezza e il disincanto.

Kaféet är en platonsk akademi, sade Hermann Bahr vid seklets början – och han sade också att han trivdes bra i Trieste, för i den staden fick han intrycket av att inte befinna sig på någon plats alls. I denna akademi undervisas ingenting, men man lär sig att umgås och att bli fri från illusioner.

.

Sedan vill jag äta ett köttstycke eller en korv på ”Il Buffet da Pepi” och då ska jag ha köpt Fulvio Tomizzas Gli sposi della Via Rossetti för mellan den boken och "da Pepi" finns ett samband.

Och efter det – eller före – vill jag ta bussen upp till Kontovel och se hur det ser ut där och tänka lite på Umberto Sabas dikt Contovello.

Jag funderar över hur jag ska kunna ge ett smakprov på vad Siegfried Lenz’ So zärtlich war Suleyken innehåller, men det är inte helt lätt. Återberätta går inte, då försvinner nog den där märkliga finurliga och omständliga rösten som gör en både uppsluppen och lite drömmande.

Översätta går ju egentligen lika lite, men nu har jag bestämt mig för att ändå försöka mig på den kortaste berättelsen. Den heter ”Die Reise nach Oletzko” och den börjar så här:

Oft, Herrschaften, kann schon ein kleiner Mangel Anlaß geben zu einer Reise – beispielsweise der Mangel an einem Kilochen Nägel.

Ja, ”Kilochen”, det är alltså diminutiv av ”Kilo”. Nu försöker jag:

Resan till Oletzko

Ofta, mitt herrskap, kan en liten brist bli orsak till en resa – exempelvis bristen på ett litet kilo spik. Drabbad av denna brist fann sig i Suleyken en dag en människa vid namn Amadeus Loch, vars marker bredde ut sig alldeles i närheten av Goronzä Gora, vilket betyder Heta Berget. För att alltså skaffa tillräckligt med spik för att bygga ett skjul begav sig denne Loch en dag till sin fru och sade ungefär så här: ”moia zonka, en brist har uppstått, på ett kilo spik. Därför blir en resa till Oletzko nödvändig. Och för att den ska bli behaglig, kunde du egentligen följa med. Det blir ju samma förberedelser och om man ändå måste bege sig hemifrån, då ska man se till att man inte är ensam.”

Så talade Amadeus Loch och gick ut och efter att han hade gått, ställde hans fru, som var född Popp, allt som behövdes för resan i spiselvrån.

När det gällde mat så kunde man finna ungefär detta i spiselvrån: späck, brödkakor, saltgurka, en gryta med kål, torkade päron, en korg ägg, stekta fiskar, lök, ett rundbröd och en stekt kanin. Sedan lade hon, medan Amadeus tog hand om häst och vagn, fram ulljackan, gummigaloscher, filtar, halsdukar och muddar. Och efter att hon rotat fram fyra kjolar att dra på sig, ilade hon över till sin bror, Paul Popp, och yttrade sig så här:

”Amadeus och mig tvingar bristen på ett litet kilo spik hemifrån. Imorgon, eller kanske också i övermorgon, måste vi fara till Oletzko. Men när man ändå måste bege sig hemifrån, då ska man se till att man inte är ensam. Eftersom jag inte kan vara utan er skulle det vara behagligt om ni följde med. Jag skulle då lättare uthärda den, resan.”

Och så gick hon och efter ett kort rådslag kom förberedelserna för resan igång i huset Popp: inlagda saker plockades ut, saltkött ställdes i ordning, sill stektes, en höna slaktades och kokades, bröd bakades, ett par ullstrumpor stickades i virvlande fart färdigt, hästarna skoddes, seldonen lagades och gårdshunden fick en längre lina. Och när de nödvändigaste förberedelserna var gjorda, skyndade Paul Popp personligen till sin svåger, Adolf Abromeit, vilken, som ni minns, i sitt liv aldrig visat något annat än ett par stora rosa öron. Och till honom sade han: ”Ödet vill att vi ska göra en resa lång bort från hemmet. Och som sakerna ligger till, Adolf Abromeit, så har aldrig någon trivts långt hemifrån – inte heller katterna eller skimlarna. Därför vore det bra om du spände för och följde med oss; resan blir då bra mycket behagligare.”

Adolf Abromeit, en alltid lika jagad människa, rusade från källaren till vinden, från vinden till logen, från logen till stallet och till köket och när han hade fått ihop allt till hälften, rusade han över fälten till sin farbror, brevbäraren Hugo Zappka, och sade: ”En olycka har skett. Egentligen en eldsvåda. Vi måste resa hemifrån, till Oletzko. Vi kan inte vara utan dig, lille farbror. Inte minst om man tänker på katterna och skimlarna.”

Och efter det rusade han tillbaka.

Hugo Zappka, brevbäraren, han ordnade och buntade ihop den inkomna posten, gjorde ett slags överslag över sitt liv och satte sig ner och skrev sitt testamente. Sedan ordnade han allt för resan och sökte upp min farfar Hamilkar Schaß och denne sökte upp min onkel Kuckuck, Kuckuck Ludwig Karnickel, Karnickel familjen Urmoneit och så småningom var hela Suleyken som den naturligaste sak i världen på väg att följa en av sina medborgare bort från hemtrakten.

Hur ansenligt resesällskapet var – det kommer man att förstå, när jag säger att Amadeus Lochs vagn var strax utanför Striegeldorf när den siste, den dystre Bondzio, just gav sig av från Suleyken.

Så for de iväg och efter vad man hört berättas så ska bland mycket annat det här ha hänt under denna resa: två barn föddes, gamle Logau förlorade sitt träben, det blev bråk mellan skomakaren Karl Kuckuck och flodfiskaren Valentin Zoppek, skogsarbetaren Gritzan nedlät sig till att yttra två hela meningar, dessutom fick man sikte på en vild uroxe, som visserligen senare visade sig vara en ko, man inspekterade Schissomirs sagolika betfält, man avbröt färden för att se de berömda fysiljärerna i Kulkaken göra manöver och man förvärvade naturligtvis ett litet kilo spik i Oletzko.

Enligt vad som vidare berättats återvände sällskapet efter att en viss tid gått och man skingrades med ord om att det är behagligt att inte behöva vara ensam när man är långt hemifrån.

Masuren – lånad bild

Ostpreußen har länge haft en speciell plats på min inre karta. Nej, jag har aldrig varit där och kanske kommer jag aldrig dit. Egentligen är det den södra delen, Masuren/Mazury, som jag lockas av mest.

Kanske är det litteraturen som har fått mig drömma om detta land. Siegfried Lenz skriver så här i början av efterordet till sin novellsamling So zärtlich war Suleyken:

Diskrete Auskunft über Masuren

Im Süden Ostpreußens, zwischen Torfmooren und sandiger Öde, zwischen verborgenen Seen und Kiefernwäldern waren wir Masuren zu Hause – eine Mischung aus pruzzischen Elementen und polnischen, aus brandenburgischen, salzburgischen und russischen.

Meine Heimat lag sozusagen im Rücken der Geschichte; sie hat keine berühmten Physiker hervorgebracht, keine Rollschuhmeister oder Präsidenten;

(Diskret upplysning om Masurien

I södra Ostpreussen, bland torvmossar och sandig ödemark, bland gömda sjöar och tallskogar var vi masurier hemma – vi var en blandning av prusiska element och polska, av brandburgska, salzburgska och ryska.

Mitt hemland låg så att säga på historiens ryggsida; det har inte frambringat några berömda fysiker, ingen rullskridskomästare och ingen president;)

Och lite längre fram i efterordet säger han så här:

Die hier vorliegenden Geschichten und Skizzen sind gleichsam kleine Erkundigungen der masurischen Seele. Sie stellen keinen schwermütigen Sehnsuchtsgesang dar, im Gegenteil: diese Geschichten sind zwinkernde Liebeserklärungen an mein Land, eine aufgeräumte Huldigung an die Leute von Masuren.

(Berättelserna och skisserna här är ett slags små undersökningar av den masuriska själen. Det finns igen svårmodig längtanssång i dem, tvärtom: de här berättelserna är blinkande kärleksförklaringar till mitt land, en upprymd hyllning till människorna i Masurien.)

Novellerna är skrivna på ett egenartat språk som jag förmodar stiliserar talspråket i Lenz’ hemtrakter som det talades då han växte upp där i Lyck (idag Ełk) på 1920- och 30-talet. Det är en tyska full av diminutiver och med en ordföljd som ofta går andra vägar än högtyskans. Dessutom innehåller den små inslag av baltiska och slaviska språk. Novellfigurerna är en blandning av värdiga, komiska och älskliga. Det är svårt att beskriva dem utan att man missar själva essensen. De är ett slags öververkliga sagofigurer som är fastgjutna i ett evigt förflutet. De lever i livets morgon, men med jord under naglarna och hönsfjädrar lite överallt. Novellerna heter saker som ”Duell in kurzem Schafspelz” (Duell i kort fårpäls), ”Der rasende Schuster” (Den rasande skomakaren), ”Die Kunst, einen Hahn zu fangen” (Konsten att fånga en tupp) och ”Das Bad in Wszscinsk” (Badet i Wszscinsk).

lånad bild – så här vackert är det nog