Jag befinner mig i en flod av händelser och det har jag inget emot, men jag måste nog lära mig simma på ett nytt sätt. Nuet är väldigt starkt och ibland misstänker jag att det bara är det lilla torftiga jag skriver ner, som jag kommer att minnas, det vill säga minnas på ett strukturerat sätt. Men mycket annat kommer att gå in som delar av det stora nuet.
Igår kväll inleddes 8. međunarodni festival suvremene poezije/8th International Festival of Contemporary Poetry här i Zagreb. Det där ”internationell” är kanske lite uppumpat, för enligt den består världspoesin av ungersk (Árpád Kollár), holländsk (Maria Barnas), flamländsk (Maarten Inghels), portugisisk (Golgona Anghel) och kroatisk (Marko Pogačar) poesi. Men varför inte? För övrigt var jag där med ett gäng från Italien, Portugal och Brasilien. Och det blir ju några länder till, inklusive Sverige.
Festivalen under ledning av Silvestar Vrljić ger ut en vacker bok med författarporträtt och de lästa dikterna i original och engelsk och kroatisk översättning.
Hur ska jag nu göra för att ge en glimt av vad jag upplevde? Först något om språken kanske. I det här sammanhanget var det egentligen bara ungerska jag inte förstod alls, så ungerskan fick en särställning som ren ljudström. Alla de andra öppnade små dörrar för konkret förståelse och stängde dem igen med ojämna mellanrum. Ja, min kroatiska är fortfarande ett mycket litet barn, men det slog mig att kroatiska för mig nu är mycket tydligare än portugisiska, holländska/flamländska. Detta är en förändring eller utveckling som skett under de här åren. Jag var lite lätt berusad av rytmerna och språkens ljud, av att förstå och inte förstå. En dikt var på engelska. Där förstod jag förstås orden, men jag blev nästan lite besviken över hur liten skillnad det var mellan att förstå helt och att förstå så där ”delt”, eller ”besviken” är nog fel ord. ”Stillsamt förvånad” är nog närmare.
Maarten Ingels och Dušan Bućan
En dikt av den unge belgiske poeten Maarten Inghels gjorde ett särskilt starkt intryck på mig, så jag ska läsa den här:
Waakzaam
De dichter moet immer waakzaam
blijven,vooral teder te zijn.
Elke dag voor haar uit de hemel willen vallen,
zorgen dat de jazz zijn spieren minder stram maakt.
Hij moet immer waakzaam
blijven, dat er genoeg verstrooing
is voor ons hart, wij de dichter zijn verzen
nog kunnen prevelen in het oor van een vrouw.
Hij moet immer waakzaam
blijven, soms zwak te zijn.
Opdat de wind zal winnen van zijn gehor, hem
zinnen influistert waarmee hij een lichaam
rond zijn vinger bouwt.
Waarna de dichter kan zeggen: o, omarm mij,
ik ben nog niet gauw voorbij.
Lyssna här!
Här en översättning till engelska av Willem Groenewegen:
Vigilant
The poet should be ever
vigilant, be especially tender.
Be willing to always fall from the sky for her,
take care the jazz loosens up his muscles.
He should be ever
vigilant, that there’s entertainment to our
heart’s content, that we can still mumble
the poet’s verses into a woman’s ear.
He should be ever
vigilant, to be weak sometimes.
So that the wind will win against his hearing, whisper
lines to him with which he’ll build a body
around his finger.
For then the poet can say: o, embrace me,
time has yet to pass me by.
