Här och där utmed nattliga gator i Donji grad, den nedre delen av Zagrebs innerstad, kan man, om man är uppmärksam på det där sömngångaraktiga sättet, upptäcka gömslen ur paradiset. Under de tunga mörka husen andas och lever på sina ställen de märkligaste små trädgårdsrum omgärdade med höga rostbitna järnstaket. Ett av dessa rum är en sagans rosengård. Den är en grönskande famn full av prunkande rosor i alla de färger vi kan önska oss. Luften därinne är stilla, innesluten i sin egen doft och tiden står orörlig i mörkret och väntar. De upplysta fönstren berättar också om stillhet och om att vi ingenting alls kan veta om de yttersta tingen. Och ändå är det lätt att tro att det är just här allt det djupaste i hemlighet sker. Att detta är tillvarons tigande mjuka mitt.
Blogg
Berusning med kitajski čaj
Under en tid, ett år, två år, jag vet inte, men ganska länge har jag, som det vanedjur jag är, druckit samma tesort så gott som varje morgon: vitt te från Himalaya, ja, skratta om ni vill, men jag tycker det är något suggestivt över själva beteckningen. Och teet har en mycket ren smak, eller hade, för nu finns det plötsligt inte mer att köpa. Villrådigt tittade jag i lördags runt bland tehyllorna på Mercator. Till sist fastnade min blick på det här:
Ja, inte på ”active life” (som jag klippte bort så gott jag kunde från fotot) utan det som fångade min uppmärksamhet var ”kitajski”. I ett nu rullades Matteo Maria Boiardos Orlando innamorato upp för mitt inre öga och mitt i allt stod ”Cataio”, alltså ”Kitai”, det gamla namnet för Kina! Jag vet inte om sådant här händer er eller om ni tycker jag spårar ur nu. I alla fall köpte jag teet för att Kina fortfarande heter Kitajska på slovenska. (Det kroatiska namnet är däremot inget att hetsa upp sig över.) Jag dricker nu detta te och låter mig genom det berusas av det världsomspännande spelet i Boiardos märkliga verk.
Ja, och det ena följer på det andra så nu jag minns slutraderna i Francesco Guccinis Asia:
E quel profumo intenso è rotta di gabbiani, segno di vani simboli divini
e gli uccelli marini additano col volo la strada del Katai per Marco Polo.
Tillbaka på Hrelić
Igår var jag på Hrelić, den jättelika vilda loppmarknadenpå sydsidan av Sava, igen – för första gången sedan hösten. Jag var där med en väninna och vi jagade skor och egentligen några andra saker också, men de försvann ur våra tankar medan vi vandrade runt i det surrande vimlet och ute på de stora grusplanerna. Solen stekte och svetten lackade. Vi satt länge i en fullsatt servering och åt ćevapi och drack öl och upplevde platsens ande. Hrelić är en värld för sig, nästan så fjärran som det är möljigt från Gornji grads centraleuropeiska mljöer. En värld som uppfyller drömmen om Balkan.

läsglasögon – en märkligt stor artikel
Jag var inte riktigt alert med fotograferandet denna dag, så jag skickar med Hrelić – the movie, min Hrelićfilm från september förra året.
Marko Pogačar: Lijepo je
Det var två poeter jag särskilt fäste mig vid under denna internationella poesifestival. Den första var Maarten Inghels, honom eller en av hans dikter visade jag för er igår. Idag vill jag visa er en dikt av Marko Pogačar, den av hans dikter jag tyckte bäst om vid läsningen. Jag vet inte nu om det var ljudet som förhäxade mig eller den här glänsande tråden "lijepo je – je lijep" som löper genom hela dikten eller om det var innebörden som talade till mig. Jag förstod den ju på mitt aviga sätt, som kanske är en bit bortom det man egentligen kallar ”förstå”. Vi börjar med en bild:
Lijepo je
Lijepo je disati proljetni zrak na Soči
i pri tom ne biti mamuran.
upijati kapljice s izvora i onda u njima teći.
lijepo je dobro se osjećati. imati snage
za bilo kakav oblik vjere koja ne naudi drugome,
dakle, ne imati.
također je lijepo živjeti u Bosutskoj
i vjerovati da ona postoji.
svakog jutra ući u trgovinu i kupiti kruh, jesti ga
nad novinama koje si našao u pošti.
lijepo je kad te pošta pronalazi i kad ti možeš pronaći poštu.
pronalaženje je, općenito, lijepo.
pronaći poznato lice kada prolaziš pored stadiona
ili lošeg sveučilišta. podsmijeh je lijep.
lijepo je pronaći točku.
nož za mazanje koji si odavno izgubio i sad je svilen.
bataljun paradnih anđela spušta željezne uši
i to već graniči sa strašnim. sve graniči sa strašnim,
i to je također lijepo.
odlijepiti žvakaću s đona lagane cipele, zlo koje ti
poremeti ravnotežu i objasni gravitaciju.
Newton je lijep. Brodski je lijep.
barikade su srce umjetnosti i to je nepotkupivo.
kad svira savršen punk kad se ugleda Anna Karina kad se
pomrači mjesec kad se podignu zastave kad se
razdijeli mrtvo more. šetati je lijepo. utopiti se.
što je za mene lijepo za druge je opasno.
teško disati jer je zrak zasićen borovima. govoriti hrvatski.
klizati. također vrijedi i obrnuto.
lijepi su prozori koje možeš otvoriti
i kroz njih dotaknuti oblake. Mosor je lijep.
lijepo je hodati, penjati se i vjerovati u vrh, znati
koje je godine završio rat kada je dan oslobođenja poštovati
dan žena majčin dan voljeti ljubičice,
skidati se. padati. biti siguran da padaš, a onda se prenuti.
buditi se. rezati. ispucavati nepotrebno duge rafale tvog imena,
biti sustavno tragičan.
°°
It’s nice
It’s nice to breathe spring air on the Soča River
without a hangover.
soaking up the drops from the spring and flowing inside them
is also nice.
feeling good is nice. having strength
for any form of faith harmless to others,
therefore not having it.
living in Bosutska Street is nice too,
as well as believing that it really exists.
entering the store every morning to buy bread
and then eating it over newspapers you’ve found in the post is nice.
it’s nice when post finds you and when you can find the post.
generally speaking finding something is nice.
finding a familiar face when you’re passing by a stadium
or a bad university is nice. derision is nice.
finding a point is nice.
the butter knife you lost a long time ago is still silky.
the battalion of parade angels lowers their iron ears
and that already verges on horrible. everything already verges on horrible.
however, that’s also nice.
peeling off a coagulated piece of chewing gum from the sole of a light leather shoe,
the evil that disturbs your inner balance
explaining the meaning of gravity.
Newton is nice. Brodsky is nice.
barricades are the very heart of art and that’s incorruptible.
hearing perfect punk, seeing Anna Karina
eclipsing the Moon hoisting up banners
parting the Dead Sea. walking is nice. drowning too.
what is nice for me is dangerous for others.
like breathing heavily because the air is thick with the smell of pine trees.
or speaking Croatian. or skating. vice versa is also true.
windows that can be opened to allow you to touch clouds are nice.
Mount Mosor is nice.
walking is nice, climbing up and believing in the summit, knowing
the year when the war ended and the date of the Liberation Day
observing Women’s Day and Mother’s Day and loving violets
taking one’s clothes off. falling. being sure that you’re falling and then jerk suddenly,
waking up. cutting things up. shooting out unnecessarily long bursts of your name,
while being systematically tragic.
översättning till engelskan: Damir Šodan
PS Här finns översättningar till fler språk och dessutom finns det fler dikter av Pogačar med översättningar.
Glimt från 8. međunarodni festival suvremene poezije
Jag befinner mig i en flod av händelser och det har jag inget emot, men jag måste nog lära mig simma på ett nytt sätt. Nuet är väldigt starkt och ibland misstänker jag att det bara är det lilla torftiga jag skriver ner, som jag kommer att minnas, det vill säga minnas på ett strukturerat sätt. Men mycket annat kommer att gå in som delar av det stora nuet.
Igår kväll inleddes 8. međunarodni festival suvremene poezije/8th International Festival of Contemporary Poetry här i Zagreb. Det där ”internationell” är kanske lite uppumpat, för enligt den består världspoesin av ungersk (Árpád Kollár), holländsk (Maria Barnas), flamländsk (Maarten Inghels), portugisisk (Golgona Anghel) och kroatisk (Marko Pogačar) poesi. Men varför inte? För övrigt var jag där med ett gäng från Italien, Portugal och Brasilien. Och det blir ju några länder till, inklusive Sverige.
Festivalen under ledning av Silvestar Vrljić ger ut en vacker bok med författarporträtt och de lästa dikterna i original och engelsk och kroatisk översättning.
Hur ska jag nu göra för att ge en glimt av vad jag upplevde? Först något om språken kanske. I det här sammanhanget var det egentligen bara ungerska jag inte förstod alls, så ungerskan fick en särställning som ren ljudström. Alla de andra öppnade små dörrar för konkret förståelse och stängde dem igen med ojämna mellanrum. Ja, min kroatiska är fortfarande ett mycket litet barn, men det slog mig att kroatiska för mig nu är mycket tydligare än portugisiska, holländska/flamländska. Detta är en förändring eller utveckling som skett under de här åren. Jag var lite lätt berusad av rytmerna och språkens ljud, av att förstå och inte förstå. En dikt var på engelska. Där förstod jag förstås orden, men jag blev nästan lite besviken över hur liten skillnad det var mellan att förstå helt och att förstå så där ”delt”, eller ”besviken” är nog fel ord. ”Stillsamt förvånad” är nog närmare.

Maarten Ingels och Dušan Bućan
En dikt av den unge belgiske poeten Maarten Inghels gjorde ett särskilt starkt intryck på mig, så jag ska läsa den här:
Waakzaam
De dichter moet immer waakzaam
blijven,vooral teder te zijn.
Elke dag voor haar uit de hemel willen vallen,
zorgen dat de jazz zijn spieren minder stram maakt.
Hij moet immer waakzaam
blijven, dat er genoeg verstrooing
is voor ons hart, wij de dichter zijn verzen
nog kunnen prevelen in het oor van een vrouw.
Hij moet immer waakzaam
blijven, soms zwak te zijn.
Opdat de wind zal winnen van zijn gehor, hem
zinnen influistert waarmee hij een lichaam
rond zijn vinger bouwt.
Waarna de dichter kan zeggen: o, omarm mij,
ik ben nog niet gauw voorbij.
Här en översättning till engelska av Willem Groenewegen:
Vigilant
The poet should be ever
vigilant, be especially tender.
Be willing to always fall from the sky for her,
take care the jazz loosens up his muscles.
He should be ever
vigilant, that there’s entertainment to our
heart’s content, that we can still mumble
the poet’s verses into a woman’s ear.
He should be ever
vigilant, to be weak sometimes.
So that the wind will win against his hearing, whisper
lines to him with which he’ll build a body
around his finger.
For then the poet can say: o, embrace me,
time has yet to pass me by.





