Blogg

Nemam kamo

Förra helgen såg jag två dokumentärfilmer av den unge serbiske filmaren Srđan Keča. Den ena handlade om Dubai och visade bland annat afrikanska och asiatiska gästarbetares plågsamma miserabla liv. De arbetar från tidigt på morgonen till långt in i natten och bor i trånga utrymmen i något som mest påminner om fängelser.

Mitt inne i filmen suckar en helt uppgiven ung pakistanier som är på väg att förlora fotfästet i tillvaron något på urdu (tror jag) och detta något dyker upp i den kroatiska textremsan som ”nemam kamo”. Det betyder ungefär ”jag har ingenstans att ta vägen”. Dessa ord stannar i mitt minne och blir till en symbol för hela filmen. De öppnar en avgrund och är samtidigt så hisnande vackra, de bildar en monumentalskulptur, en till tyngdpunkternas tyngdpunkt förtätad dikt om förtvivlan. Lyssna och se:

NEMAM KAMO.

”Jag har inte vart.”

Ett klädstreck i tillvarons mitt

Ett klädstreck – eller säger jag egentligen ”tvättlina”? – i solskenet behängt med enkla färgglada kläder befinner sig i den mänskliga tillvarons mitt. Så är det. Titta själva:

När Londi och jag för inte så länge sedan gick där i solskenet och drog benen efter oss längs Lopudska, drogs min blick in i trädgården till hus nummer 10. Där inne såg jag det förnöjt strävsamma livet. Jag la märke till hur klokt och rutinerat plaggen hängde på linan, inte för hårt sträckta utan med lagom slappa tygbågar mellan tvättnypsparen, så att det fanns plats för minst en omgång tvätt till. Och solen värmde och snön såg mild och medgörlig ut med sydländska plantor uppstickande ur sig. Kanske kan man snart sitta och dricka kaffe däruppe på balkongen?

Noć muzeja – 3

Den sista på punkten på Draženkas och min variant av Noć muzeja blev ett besök på Umjetnički paviljon, där målningar av den expressionistiska Prag-kvartetten, Praška četvorica bestående av konstnärerna Milivoj Uzelac, Vilko Gecan, Vladimir Varlaj och Marijan Trepše, ställdes ut.

Natten till ära var museet belyst i skimrande färger:

I trängseln där inne var det lite svårt att orientera sig och någon riktig helhet av utställningen lyckades jag inte göra mig, så jag visar lite godtyckligt två målningar av Marijan Trepše:


Autoportret s lulom – Självporträtt med pipa, 1918


Ilički trg, 1921

Och en av Vladimir Varlaj:


Vrbnik, 1923

Noć muzeja – 2

Fredagnattens Noć muzeja fortsatte med fotografen Tošo Dabac’ verk. Först gick vi i iskylan – Draženka och jag – till utomhusutställningen vid den lilla gatan Tomićeva som sträcker sig från Ilica till bergbanan som för upp till Gradec och tornet Lotrščak. Fotografiet nedan avbildar just denna gata:

Den här bilden fanns också med bland det som visades upp utomhus. Det är stora torget, Trg bana Jelačića, sett uppifrån, kanske från någon hög våning i Gradska kavana:

Trots att vi hade skaffat oss varsin mugg ”kuhano vino” stod vi inte ut länge i kölden för en vass vind smög sig innan för kläderna. Vi gick ner till Ilica, korsade gatan och gick in i en illa belyst, sjavig och skräpig gång, men det var rätt nummer, så vi följde den och till slut nådde vi en krökt trappa som vi klev uppför. Och så stod vi utanför en dörr som verkade vara den rätta. Efter en stund öppnades och vi kunde gå runt och titta på flera bilder av Tošo Dabac. Många av dem föreställer lidande, människors mest men också djurs. De är mycket vackra, men svåra att titta. Och farliga på det sättet att man inte kan bli av med dem. De ligger kvar och skrapar mot ögats innersta.

°°°°°°°°°°
°°°°°°°°
°°°°°°

Noć muzeja – 1

Igår kväll och natt var det Noć muzeja här i Zagreb. En rad museer hade öppet till långt in på natten, inträdet var fritt och på många ställen serverades kaffe eller ”kuhano vino”. Draženka och jag gjorde en rundvandring till några av stadens museer. Vi började uppe i Gradec i Galerija Klovićevi dvori, där man visade en utställning om Jugoslavien 1945-55.

Grunddragen i utställningen bestod, efter vad jag kunde se, i en ofta heroiserande skildring av uppbyggnaden av en stat och en hyllning av Tito. Jag kände en viss ambivalens inför det jag såg: Titos uniformer och jaktäventyr kunde knappast entusiasmera mig, men många av målningarna som skildrade järnvägs- och vägbyggen och andra stora projekt förmedlade något av en framtidstro som måste ha funnits under den perioden, låt vara sida vid sida med den ena eller andra formen av repression. Draženka delade nog inte min ambivalens eller hade den annorlunda lokaliserad. Hon berättade lite om kollektiviserningen av jordbruket som inletts men avslutats ganska snart, eftersom man (till skillnad från hur det var i de flesta andra östeuropeiska kommunstländerna) insåg att ett sådant tilltag inte är förenligt med människans grundläggande drag. Att det skulle ha medfört alltför mycket lidande och osämja.

Jag vill visa er på av tavlorna som skildrar uppbyggnadsarbetet. Den första föreställer arbetet med en väg som idag heter Ulica Grada Vukovara och alltså är den Vukovarska som jag så ofta korsar eller åker spårvagn längs. Jag fascineras av den landsbygd som bilden återger:


målning av Nasta Rojc, 1946

Och här en återgivning av ett annat stort byggnadsprojekt i Zagreb. Det finns ett varmt, vackert ljus och en stark närvarokänsla i tavlan.


målning av Fedor Malančec, inget årtal angivet