Denna november verkar ganska glad och sorglös, åtminstone stundtals. De gula löven på träden och under dem ser ut att vilja vara till glädje. Småpojkarna springer runt och sparkar bland dem och ibland rullar sig någon i högarna. Vi är ännu kvar på den varma sidan. Hur länge kan det dröja innan kölden river tag i oss? Och mörkret?
Ännu går vi på guld och solen tittar då och då värmande fram genom sina höstliga slöjor. Vintern kommer nog inte. Kanske finns den inte alls. Vi tror inte på den.
Ni känner nog katterna här i parken och troligen också deras beskyddarinnor eller skyddsänglar. Jag vet inte änglarnas namn, eftersom jag nästan alltid är i sällskap med Londi när jag ser dem mata katterna och då håller vi lite avstånd för att ingen ska bli rädd. Det är det här med hund och katt som kräver det, även om Londi knappast springer efter katter längre.
Jag berättade en gång för en djurvän jag känner om den här underbart trofasta kattmatningen som pågår här varje dag, år för år. Min berättelse mötte sympati ända fram tills jag nämnde kattungarna. Då slog det om hos djurvännen med ett slags automatik: Men de måste ju se till att kastrera katterna! Annars är det ju ingen mening! Jag kände mig illa berörd och svarade något vagt och mumlande om att det väl ändå var bra att katterna fick mat.
Sedan har jag tänkt på detta underliga med att det bara skulle vara någon mening med att ge katterna mat, om man samtidigt kastrerar alla och håller stammen under kontroll. Jag kände motståndet växa i mig. Mening? Så nu vet vi plötsligt vad meningen med livet är? tänkte jag argt. Och den är att inga mer kattungar ska födas? Är det inte tvärtom så att meningen försvinner om inga fler kattungar föds? För övrigt – vad är det som upphöjer mening till något högre än det myllrande livet?
Jag känner en särskild ödmjukhet inför de här katthjälparna för att de ägnar tid och pengar åt att göra livet bättre för dessa djur utan att ha något program eller någon plan mer än den självklara att hjälpa. Och jag fryser ända in i märgen när jag tänker på den förfärliga kombinationen av mening och kastrering.
Ja, gräset är ännu nästan ilsket grönt men under varje lövträd finns en matta med andra färger. Här under linden är marken täckt av gula hjärtan,eller hjärtan med färg av ingefära, đumbir, zenzero. Från grenarna hänger det gult men också grönt här och var.
När jag tittar på stammen och lövrundeln på marken på bilden här får jag en känsla av att jag tagit nästan samma bild vid samma tid förra året. Är det bra? Eller är det kanske dåligt? Är upprepningen rikedom eller fattigdom? Eller är det ett tecken på en trötthet som infinner sig just i mitten av november varje år? En trötthet som finner ro vid att glo ner bland markens löv.
Till min legendariska födelsedag fick jag bland mycket annat en fantastisk fotobok som heter National Geographic – Croatia from Above med bilder av Davor Rostuhar. Jag vet dessutom bakvägen att boken är köpt hemma hos fotografen av hans mamma, eftersom han själv inte var hemma vid tillfället i fråga. Boken innehåller hundratals hisnande vackra vyer av Kroatien från luften.
Det har hänt att jag bläddrat igenom hela i ett drag, men för det mesta använder jag boken så att jag väljer ut ett uppslag, kontrollerar noga vad det föreställer och sedan låter jag boken ligga uppslagen på det stället i några dagar eller någon vecka. Då och då går jag förbi och tittar en stund. Just nu är det en bild av den lilla dalmatiska staden Primošten som ligger framme. Så här (nej, mitt foto av fotot är inte riktigt rättvisande, men det hade ni nog anat, även om jag inte sagt något):
Här känner jag igen nästan allt från några dagar sommaren 2013 som jag tillbringade i staden. Jag känner väl igen torget som finns just där ön förbinds med land och jag vet de små barerna och restaurangerna där. Gatan upp förbi fiskbaren Garbin – där jag tillbringade många timmar – och vidare till kyrkan Sveti Juraj mer anar än ser man, men jag vet var den löper. Och jag minns att jag gick ett varv utmed strandvägen runt hela ön minst en gång om dagen, så jag vet något om vad man ser ifrån de olika punkterna utmed den linje som skiljer land från hav. Och jag minns dagarnas hetta och de ljumma kvällarna och nätterna. Det blev aldrig riktigt svalt. Och så här på bilden ser jag hur kompakt denna lilla värld är. Sida vid sida, vägg i vägg, hus vid hus, allt är invid allt.
Nu är luften full av guld och allt är mycket stilla. Världen är ljum och liksom invirad i något skört men ändå skyddande. Varje sekund har sin egen rymd i detta lugna förfall. Det stillastående fallet pågår nu.
Jag har lärt mig lindarnas exakta färgskala vid den här tiden på året. Jag vet stammarnas och lövens färger mot varandra och jag kan ljusets väg mellan löven.