Blogg

Några dikter av Igor Pomerantsev i Dmitri Plax’ översättning

Igor Pomerantsev är en rysk författare och poet född i Saratov 1948. Han studerade engelska och pedagogik vid universitetet i Tjernivtsi och hade tidigt kontakt med den ukrainska medborgarrättsrörelsen. 1976 arresterades han av KGB och något år därefter mer eller mindre tvingades han och hans familj att emigrera. Han har bott i bland annat London och München och lever nu i Prag.


lånad bild

Dmitri Plax, författare, konstnär och översättare född i Minsk i Belarus har översatt ett antal dikter till svenska ur samlingen Det röda, torra. Bland dessa har jag (med Dmitris tillåtelse) valt att publicera dessa fyra:

Om sonen hade skrivit dikter

Sådana fina cirklar
på pappret, på bordsduken
från det moldaviska,
ibland – det georgiska,
lämnade fadern,
även på tidningar,
ja, också på det av furu
i köket, av ek
i arbetsrummet,
där skrivmaskinen stod,
spåren har lämnats
av fadern i minnet –
avtrycket av hans runda
vinsjäl.
Mer igenkännligt än
handstilen eller fotsulan.

°°°

Samma öde:
morgonalkisarna
i den tyska hålan är
som mina gamla bekanta från café ”Aelita”.
Så lika.
Så lika poeter.
Samma eldighet och koketteri,
frihetsgrimaser, artisteri
och skäggstubb.
De sitter på kartonger
bredvid idrottsplatser
av lokal betydelse.
Om jag vore kvinna
skulle jag haft en sån.
Om jag hade levat –
så enbart på det viset.

°°°

När hon kommer
tycker jag att det är synd
att vi inte är tillräckligt
gamla.
Det tycks mig att
gardinerna
skulle prassla tydligare då,
att dammet
skulle bli tätare,
och vindruvor
tjockskaligare.

°°°

Vinodlare från Toscana,
Vinodlare från Rioja,
Vinodlare från Provence!
Du vaknar i ottan
Och arbetar i ditt anletes svett
För att odla den vindruva
Som tar livet av mig.

Bundekdagar igen

I slutet av juni tillbringade jag några varma eftermiddagar vid Bundek, en av Savas korvsjöar som snyggats upp och gjorts badbar. Bundek är en lillasyster till Jarun som är den verkliga zagrebska badsjön. På sista tiden har det blivit några Bundekdagar igen.

Vattnet betraktas nu av många som kallt, så de flesta bara ligger på strandens små runda stenar och vändsteker sig eller bara slappar. Jag ligger också mest där på stenarna men ibland tar jag faktiskt en liten simtur…

I övrigt funderar jag en del över Hölderlin, hans liv, hans verk.

Kväll i Stari Grad

En av kvällarna på Hvar lämnade Draženka, Larisa och jag Vrboska för Stari Grad för att tillsammans med Janica (som ju har rötter på Hvar och ofta befinner sig där) se en film om femtio- och sextiotalets Stari Grad (årtiondena här är min hypotes) på en utomhusbio. Först gick vi runt lite i staden som ju är mycket mera stad än Vrboska och insöp den märkliga stämningen. Stari Grad är den äldsta staden på Hvar och den fanns redan flera århundraden före vår tideräknings början. Dess första namn var Faros som den fick av greker från Paros som grundade staden.


här anar i alla fall jag Janica och Larisa på stadens stora torg just när natten faller på

Vi klev upp på ett betongpodium där det stod några rader med stolar och på en vägg var en filmduk uppspänd. Filmen löpte hela tiden från början till slut till början och publiken kom och gick och kom.

Och så strövade vi omkring i gränderna en stund igen. Det gulaktiga lampljuset fick de mjukpolerade gatstenarna att blänka i mattguld. Husen stod eviga.

Vikbodagbok III – min andaktsbok

Sedan en tid läser jag Ola Klippviks Vikbodagbok III. Jag läser den långsamt men ändå lite snabbare än vad jag i början satte upp som ideal, nämligen att läsa en sida om dagen. Jag ser ju att den är en andaktsbok för mig, en bok som man öppnar dagen med. Eftersom texten är så tät eller komprimerad, så skulle en sida för en dag räcka. Utifrån varje eller nästan varje mening kan tanken hitta utgångspunkter för en vandring. Man kan också föreställa sig boken som ett bergslandskap i förhållande till plattare länder i de konventionella kartornas värld. Tänk till exempel hur mycket större Schweiz är än platta länder som på en karta ser ut att vara av liknande storlek! På kartan brer man inte ut berg och dalar i hela dessas yta. (Så här får jag hålla på för att jag befinner mig i skydd av pausträdet.) Men vad står det då på dessa sidor, undrar man kanske. Det står att läsa om en familjs liv på en gård på Vikbolandet. Jaha, tänker någon. Eller: det handlar om människolivet, djuren och växterna, årstidernas gång, om marken och dess lutning, om färgerna, om traktorbrum och fågelsång, om händelser i den stora världen, om händelselöshet i svenskt kulturliv, om takplåt, om dieselolja, om snuva, om kärlek, om leda, om död, om läsning och skrivande… Och allt detta är sammanspunnet till den mest sinnrika väv. Och varje detalj är utmejslad med största precision – ingen prick på nyckelpigans rygg saknas.

Ja, jag har valt att lägga en torkad krans av smilje (hedblomster) från Hvar på min andaktsbok här. Hedblomster ska också finnas på Öland har jag fått veta, så jag tror att kransen kan passa, eftersom Öland också finns i boken.

Jag citerar nu några textställen som antingen är vackra eller intressanta på ett särskilt sätt eller bådadera:

Försjunker i en dokumentär om fågelflockars och fiskstims märkvärdiga samordningsnummer – svärmens intelligens.

Dålig plöjning minskar skörden och slarvig rensning lämnar ogräs kvar i jorden. Hsün-Tzu talar om det ”dumdristiga regemente” som undergräver folks förtroende, om dekadensen, om den bristfälligt ordnade grundnäringen. Under sådana förhållanden, skriver han, råder misstro mellan far och son. Då skjuter spannmålspriserna i höjden och då är freden död i vederbörande land.

Smånunneörtens blomklasar försänkta i ett barns funderingar; ovetande sprider myran deras frön.

Skulle gärna se sandliljan blomma på klipphyllorna kring Sommen.

I antologiverket ”Natur i Östergötland” ser Carl-Fredrik Lundevall i bläsänderna ”små koketta djur” som ligger högt på vattnet.

Septembers släpljus över gärdena.

Någon annan skulle valt något annat – även ”en annan” skulle valt något annat en annan gång. Så är det ju.

°v°

För kanske ett och ett halvt år sedan skrev jag om Vikbodagbok II för Hufvudstadsbladet. Det såg ut så här:

Just nu befinner jag mig inne i tredje varvet i ”Vikbodagbok II”. Ettan har jag inte läst men tvåan nådde mig genom en böljande serie omständigheter, som jag inte ska försöka rekonstruera här.

Titeln förde genast min tanke till Edith Unnerstads och min barndoms böcker om familjen Pip-Larsson; Kastrullresan heter en av dem och i den färdas man med häst och vagn från Stockholm ner till Bråviken – Blåviken i barnens munnar – och ut på det sommarfagra Vikbolandet. Så Vikbolandet har för alltid bara en årstid för mig. I denna dagbok finns däremot alla fyra, för den sträcker sig genom ett helt år. Detta år sammanfaller med en märklig exakthet med mitt första år här i Zagreb, det löper från andra hälften av september 2010 till mitten av samma månad 2011.

Ola Klippvik är en ung man som med hustru, två döttrar, katter, hästar och kaniner bor på en gård någonstans på denna bördiga östgötska halvö. Till min förvåning märker jag gång på gång att han är ganska lik mig i sitt sätt att se på tingen och händelserna. Ibland tänker jag att han är jag i ett annat liv.

På ett plan blir denna dagbok från min horisont till ett titthål på Sverige eller Norden. Vad hände där efter att jag givit mig av? Vad talade man om däruppe? På ett annat plan ger den ett slags stadga åt minnet av just detta år i tiden och jag kan också, om jag vill, jämföra med vad jag själv skrev och tänkte i olika faser av dessa tolv månader.

Boken är en egenartad väv eller mosaik av författarens kroppsliga och själsliga tillstånd, av familjevardag, sjukdom, sorg, glädje, tankar, läsning, händelser i nuet på bygden och i världen. Först undrade jag lite över om formen skulle hålla eller om den kanske skulle visa sig besläktad med en sådan där ”låda med lappar”, som hade en kort och tvivelaktig glanstid, men jo, den håller, det finns någon som med fast hand håller i trådarna och vet att väva. Perspektivväxlingen är ofta snabb; på en och samma boksida – utan styckeindelning – kan det finnas tio eller fler olika händelsestråk, men ändå är det inte svårt att vilja följa. En del av de vackert snickrade enskilda meningarna går, om man vill, att använda som språngbräda eller utgångspunkt för olika slag av utfärder för den egna själen. Och hittar man som läsare rytmen så är det en lisa att låta sig föras utmed associationskedjorna från här och nu och minnen till tankar om litteratur och konst och rapporter om världens gång:

”M vill spela Josefin i bokstavsdjungeln och klickar allt oftare på rätt svarsalternativ. Hennes leende så rörande i just den stunden. I brevlådan adresserad reklam från en ny friskola. I Egypten avskedar Mubarak sin regering; mot fågelbordets strimmiga lager av solrosfrön störtar trastar, mesar, finkar. Hos Vilhelm Ekelund dök ett vackert ord upp: empraktikón. Allt, skriver han, blir musik för den som har medelpunkt.”

Vissa speciellt lyckligt sammanfogade sidor kan bli till en bild av livets helhet och nästan alltid känns boken som en god medvandrare att snegla mot och lyssna på och i tanken ibland kasta över ett ord till i den egna uppförs- eller nedförsbacken. Och man kan tänka: här går vi.

Här finns också ett varsamt och känsligt handlag med plats- och naturnamnens poesi. Genom bladen tränger barrdoften och luftdraget från Ormestadsskogen:

Nu tömmer sig Ormestadsskogens barrträd på vatten.

Symfoniska svep nerför Ormestadsskogens barrbeströdda slänter; ljuva månskenssvärmerier.

Ett fönster mot himlen över Hvar

Idag behövs det nog en bild från en vackrare värld än polisstationernas och trafikstockningarnas. Jag drömmer mig tillbaka till det mytiska Hvar med Vrboska som kärnan i mytens frukt.

Förbi det här huset med fönster mot himlen gick Londi och jag varje morgon. Medan Londi undersökte marken beundrade jag stenarnas mönster i husväggen och den underbara šipak som är väggens granne. Frukternas färger hittade om och om igen sina systernyanser i stenarna och jag mindes för hundrade gången en liten historia om šipak från min första tid här i landet.