Det går inte att glömma detta.
Blogg
Jag får en koktel av en sann affärsman
Härom morgonen var Marijan, min grönsakshandlare, mer expansiv och energisprudlande än vanligt. Han studsade omkring och delade ut små flaskor med fruktdrycker och pussade kunderna på kinden. Jag fick ett slags bademov koktel (mandelcocktail) med inslag av vanilj och dadel.
Lite blek i smaken, men rolig som upplevelse. Inga kemitillsatser, hållbar bara över dagen och möjligen natten. Jag drack upp den till frukosten som ett slags efterrätt. Marijan är en sann affärsman i begreppets bästa bemärkelse. Han har fantasi och gillar att överraska sina kunder med presenter, men han är också naturligt listig och väljer ofta att ge bort sådant man kanske inte hade köpt. Jag är till exempel helt fast i ett beroende av hans sok od jabuke (äppelsaft). Det började med en flaska i present.
Agaven
En lukt kan ibland definiera en plats tydligare än det som syns och hörs. Lukten tränger sig på, även om den råkar vara svag, ja, egentligen på ett särskilt sätt just om den är svag. Vi är inte säkra på vad vi känner, vet kanske inte ens att det rör sig om en lukt, men vi känner av den underjordiskt eller undermedvetet. Den går in i oss.
Om morgnarna och kvällarna, kanske särskilt om kvällarna, när Londi och jag gick uppför backen från lavendelhuset i Vrboska, anfölls jag så gott som alltid av ett ögonblicks missmod eller kvalmighetskänsla just när vi kommit förbi hörnet med den stora prunkande oleandern. Vad var det? Strax blev förnimmelsen tydligare och jag insåg att det var en lukt. Är det en gingko? tänkte jag då. Gingkons frukter luktar ju som härsket smör eller något annat upplöst och olustspridande. Det är därför det är ovanligt med hongingko i stadsparker.
Jag talade om denna sötruttna lukt med människorna i lavendelhuset och fick veta att det är den döende agaven som sprider denna vanlukt.
Vid nästa runda stannade jag vid agaven. Ja, lukten var där, vilade över platsen. Jag såg upp på den jättelika växten. Den långa stjälken pekade grå och stel snett upp mot himlen och ”bladbuketten” befann sig i ett brant förfall. Jag föll i ett slags andakt blandad med skräck och lukten kröp in mellan hud och själ. Platsen, den trånga gränden invid muren där agaven hade sina rötter, var helt försänkt i denna dåsigt dävna stillhet, ett stumt grävande inåt. Här händer inget mer, här händer inget mer… Den döda agaven är platsens ande. Dess utandning präglar gränden.
En dikt av Vasyl Lozynskyi
Jag vet inte om någon av er kan ta sig till Gotland så här hux flux, men kanske är det redan något att få följa med i händelserna på Östersjöns författar- och översättarcentrum också på håll. Just nu pågår ”Sensommar på centret” och den 30 augusti missade vi, både ni (med något undantag kanske) och jag, mötet med Vasyl Lozynskyi, född i Lviv 1982 och numera bosatt i Kiev. Här är ett litet utsnitt ur programmets inledande del:
En programserie som pågår hela september med start redan lördag 30 augusti då Vasyl Lozynskyi, poet och översättare från Ukraina ger oss en rapport om situationen i Kiev via de unga konstnärer som befann sig på Maidan, mitt i händelsernas centrum.
Och detta är fortsättningen. Mycket är alltså kvar.
Dagens text är en dikt av Vasyl Lozynskyi i översättning av Dmitri Plax:
1991
Låt oss ta en vanlig by detta år,
den, som senare blir unik
i våra barndomsminnen.
Där är ett för tiden vanligt lokalt
kulturhus, i vilket det visas vanlig bio och filmer med Bruce Lee –
på en video. Val höll man också där, en absurd
ritual i foajén med de olikfärgade valbåsen –
röda och mörkblå – och själva händelsen, lika hemlig
som ett diskotek. Båsen stod för sig själva –
folk störtade dit. Och nästa dag publicerade man
referendumets resultat på
mataffärens dörrar:
två personer var emot landets
separation från De broderliga folkens Union.
Alla uttalade deras efternamn – en främmande ryskspråkig
veterinär- eller läkarfamilj – och i minnet framstår nu
anslagstavlan som en skamtavla,
fast då hade vi inget krig och man skådar inte given häst
i munnen.
Drömmen om Split
Ännu en gång har jag snuddat vid Split utan att det ”blev något”. Ja, det blev till och med ännu mindre än förra gången, då jag i alla fall steg in över tröskeln till den sorlande, tidlösa värld som obekymrad om tidens gång fortsätter att finnas innanför de diokletianska murarna. Och då tänkte jag bland annat så här:
Både i de underjordiska passagerna, under pelarvalven och på de öppna torgen fick jag en stark förnimmelse av en oupphörlig mänsklig närvaro, av att det alltid har varit någon som sagt eller åtminstone viskat något här. Jag såg eller snarare hörde de många århundradena som en enda lång räcka av ord och fraser som strömmat ur människornas munnar, ibland ett tjockare flöde, ibland tunnare och någon gång bara med en enda röst.
Detta minns jag och ruvar på. Tanken ”en gång ska jag komma närmare” hägrar för mig. Den här gången gick jag bara längs kajen, drack kaffe på ett betongruffigt ställe i morgonsolen med Draženka medan Londi vilade i skuggan (ja, värmen var redan i stigande) och Gita hoppade omkring som det anstår en unghund. Kort därefter såg jag staden försvinna från färjan mot Hvar.
När jag nu på nytt ser på bilden jag tog strax innan vi gick ombord den där morgonen i början av augusti, märker jag att den för mig bär mycket av min föreställning om staden i sig. Speglingen från de två mäktiga byggnaderna invid vattnet (jag önskar att jag visste deras namn!) är så djup och stilla och havets yta här i hamnen ser ut att hålla för mänskliga steg. Katedralen som en gång var Diokletianus’ maosoleum markerar med sin kampanil (som är av yngre datum) var staden har sina hjärttrakter. Jag ser inte det ändlösa palatset på bilden, men jag vet genom detta torn var det finns och jag tror att detta är det bästa sättet att avbilda det, så här osynligt, men djupt närvarande.
Hit blir det inte för sent att komma. Om inte Split halkar ut över havet en särskilt blank dag…
Och eftersom jag minns att färjan vi for ut till Hvar – förbi Brač – med heter Tin Ujević, vill jag visa er en dikt av denne store poet: här sjungen av Arsen Dedić. Jag hoppas att några av er ska lyssna på den. Om några dagar eller kanske lite mer ska jag ge er en svensk version av dikten – bredvid det kroatiska originalet. Just nu sitter, står och går jag och brottas med orden i den.