När jag första gången stötte på ordet jeftin tänkte jag att det nog hade arabiskt ursprung och att det kommit hit till Balkan via turkiskan under den osmanska tiden. Jag tyckte att det lät både spännande och undanglidande och att det verkade tala om något oåtkomligt eller hemlighetsfullt. Nej, jag slog inte upp det i någon ordbok, för det verkade vara en alltför banal väg. Kanske hade jag rätt i detta för på det sättet behöll jeftin sin mystik för en tid, fast ganska snart förstod jag att det inte kunde betyda någon som ”sorgbröd” eller ”steg över sidentyg”, det kom det för ofta för. Så dök det vilda ordet najjeftin upp och jag såg då genast att det var en superlativ av jeftin. Och nu vet jag sedan rätt länge att jeftin betyder ”billig”, men ordet hann ligga ett bra tag i denna min hemgjorda hemlighetslag, så en underström av trolleri finns ännu kvar: jeftin. I skrift ser det för alltid ut som en elegant dolk. Förresten har ordet grekiskt ursprung; jag har kollat det nu. Det lär ha sina rötter i bysantisk grekiska.
Blogg
Varmt vintermörker
Mörkret faller tidigt men luften är ganska ljum långt in i sena kvällar, så vinternatten känns inte så skrämmande, som den kan göra. Ja, jag känner ofta en fläkt av skräck när det är både mörkt och kallt. Det tänker jag inte dölja. Men nu har vi beskänkts med denna lilla ”värmebölja”. Låt oss ströva omkring lite i Donji grad (Nedre staden) och titta på vad ljus och mörker gör med varandra.
Här går vi på Varšavska ulica vid Kino Europa strax intill den stora Tin Ujević-statyn. Nej, han syns inte, men kanske anar ni ett hörn av sockeln. Och folk sitter i uteserveringarna, om än lite glest:
Vi vänder på klacken och går kanske femti meter och så är vi på Cvjetni trg, Blomstertorget, som på senare år berövats det mesta av sin grönska, men än säljer man blommor där. Kyrkan ni ser är den ortodoxa:
Och här har vi till sist parken Zrinjevac som ligger ett stenkast eller två kvarter från Cvjetni. I de små vita bodarna säljer man fritule, kuhano vino och rakija.
Mandarinhandel
Nej, det var inte bara prat, om någon trodde det: Varje lördag går Londi och jag till Mandarinmannen och hans bil några kvarter bort och hämtar ett nät med tre kilo mandariner. 15 kuna betalar jag och det väl är varken dyrt eller billigt. Jag har försökt räkna på vad han kan tänkas tjäna på att köra upp mandarinerna från någonstans söder om Makarska i Dalmatien upp hit. Timmarna det tar att resa upp och sedan tillbaka ner igen och bensinen det kostar. Och är mandarinerna hans egna eller köper han dem? Jag hoppas det är hans egna. Hur många kilo får han in i bilen varje gång. 500? Kostar det att parkera där på gatan? Förresten verkar det som om han har en medhjälpare eller kompanjon. Tjänar de kanske 400 eller 500 kuna var per färd, eller är det för optimistiskt räknat?
Jag har i alla fall blivit stamkund och Mandarinmannen säger att han och Londi känner varandra nu, fast han verkar en aning hundrädd, men han vet att han inte får visa det öppet om han vill sälja mandariner till mig. Vi låtsas båda som ingenting. Igår var mandarinerna jag köpte ”speciellt fina” fick jag veta och jag tror naturligtvis på det. Solen sken på dem och de lyste som rödskiftande guld i sitt röda nät:
Och jag lurade Londi till en liten mandarinfotografering: mandariner med hund eller hund med mandariner. Och sol. Vi har en lucka i vintern och en extra brittsommar strömmar in och allt känns märkligt lätt.
Soleufori
Låt mig tala lite mer om vädret, för det finns faktiskt nästan ingenting som är viktigare för mitt sinnestillstånd än just vädret. Långvarigt gråväder äter glädjen ur mig med en kall sked. Nästan allt jag gör, gör jag då för att jag måste och bara om jag har lite tur så blir detta måste en gångbar väg. Men glad är jag inte. Solen, jag menar den direkta obeslöjade kontakten med solen, är mitt livselexir.
Nu har – efter några ljusblå dagar med lätta luftiga molnskynken – den riktiga himmelsblåa himlen stigit fram igen och ställt sig här. Och solen strålar. Vem behöver något mer?
Se här, i detta varmt lysande tegelhus bor Londi och jag. Och under denna den allra blåaste av himlar går vi och vi ser solens ljus genom björkarnas guldlöv och vi känner värmen i ryggen när vi vänder hem.
Decembersol
Efter en lång lång rad av gråa dagar har solen på nytt visat sig här i våra kvarter. I skuggan är det kallt men allt känns ändå ganska lätt, när man går under en sådan här vänligt ljusblå himmel behängd med tunna dekorativa molnstråk. Och ställer man sig rätt i solstrålen, så kan man känna värmen också. Bananplantorna ser ännu ganska oanfrätta ut, ja, lite flikiga har de blivit, men den starka gröna färgen lever kvar i bladverket.
