Blogg

Detta är Radnička cesta härom kvällen. Jag vet inte vilken kväll, för vi har nu en rad kvällar som alla bär samma mjukhet till oss.

Det finns vyer som talar på ett särskilt sätt till mig. Den här talar om jordelivet med en dunkel monoton röst. Detta är höghusen, detta är asfalten, detta är bilarna, detta är träden, detta är Medvednica. Ja, en helt igenom jordisk sång. Någonting värmer bilden. Solens kärlek till jorden. Eller solens kära lek med jorden. Den leken har pågått i miljoner år. Vi människor kan inte förstå dess djup och längd. Och ändå har vi kanske smitt alla våra myter kring den. Solens lek med jorden. Och våra myrstigar längs bergsryggarna under rymdens vidder.

Jag går runt runt i mina försök att finna ut vad det är att vara människa på jorden. Mest rotar jag i den minsta cirkeln, alltså i mig själv, för här har jag tillträde också till insidan. Ibland gör jag jämförelser mellan det jag själv tänker om en sak och det jag hör andra säga om den, fast ofta vet jag förstås inte om de verkligen menar vad de säger. Jag hör människor säga att det alltid är bättre att veta sanningen än att sväva i osäkerhet, även om denna sanning skulle vara en obotlig sjukdom eller någons död. Om sådana påståenden riktas direkt till mig brukar jag försöka tiga på ett så lågmält sätt som möjligt och jag döljer noga vad jag tänker. För jag tycker alls inte att det är självklart att det alltid skulle vara bättre att veta (och jag känner sällan någon lust att argumentera för denna min position, det här är för allvarligt för det). Om det rör något glädjande, så är det förstås det (men det vet man ju inte förrän man vet), men klara besked om olycka och utvägslöshet är för mig aldrig bättre än hoppet, det osäkra och gungande. Jag är nog skapad för att leva i osäkerhet och hopp. Kanske skulle någon se det som feghet. Varsågod! Jag ser det här talet om att det alltid är bäst att veta som ett falskt mantra och ibland tror jag att många upprepar det bara för att de hört det så ofta. Jag drar inte fram något exempel nu – jag har många, ni alla har många – eftersom jag tror att ett exempel ibland, i stället för att illustrera en tanke, tar bort uppmärksamheten från den.

Det är sedan en tid varmt på ett underjordiskt och sjudande sätt. Solen skiner ganska oklart men envist bakom sina förhängen och människorna svettas och uttalar ordet ”vruće” i lustfylld klagan. I lektionssalarna står luften stilla, jag vet inte om något hänt med fläktarna. Varje papper lever nära sin förvandling till solfjäder. Och igår när Luka strök undan svetten ur pannan under den rödblonda manen fick jag lust att fråga honom: ”I dina skogklädda bergsmarker i Gorski Kotar blir det väl aldrig varmt på det här sättet?” Nej, jag ställde inte frågan utan den fick nöja sig med att fara runt ett varv inne i huvudet.

Här hemma i parken under huset är allt så grönt så grönt och folk sitter från morgon till natt på bänkarna eller i barerna här, Simpa och Royal. Igår kväll när vi gick under de stora lindarna i det ena hörnet märkte jag att nu är det dags: Lindarnas blommar har redan börjat sända ut sin trolldomsdoft. Den doften är något av det bästa med livet här, ja, med livet här på jorden!

Och när jag igår gick utmed den sega Heinzelova för att handla hundmat, så märkte jag att det finns fler kastanjer där och i det övergivna fabriksområdet på ena sidan än jag sett någon annanstans i världen. Man märker det nu när kastanjerna blommar – de gör det sedan länge och fortsätter och fortsätter som om de tappat klockan eller årstiden inne i de gröna lövkalufserna. Som en kometsvans eller en tromb löper den blommande kastanjemassan över gräset mellan de döda fabrikslängorna!

Det infinner sig ibland en stund tidigt på morgonen, där sömn och vakenhet ligger skiktade över varandra, då jag ser olika former för mitt inre öga, böljor kanske eller andra arketypiska mönster. De har inga ord. Här kan det gå åt två håll. Antingen faller jag tillbaka i sömnen eller så framträder något som lösgör sig ur den tysta formrörelsen och söker efter ord. Ofta hör jag då – så här års i alla fall – duvorna kuttra utanför det gläntställda fönstret – golub, golub. Jag tänder lampan och griper efter papper och penna och utan att ha mer än någon lös halvformulerad tanke beredd börjar jag skriva. När jag sätter pennan till pappret vet jag inte vad jag har att säga och ändå är det inte alls så att texten skulle skriva sig själv. Den ligger där före de exakta orden som ett slags råmaterial och jag – ännu inte helt vaken – kastar mig emot det och börjar forma det. Koncentrationen stiger snabbt för det måste gå fort, det vet jag, annars löses allt upp igen och sjunker tillbaka i dunklet där det har sitt ursprung. Jag håller liksom tankarna i handen (vänster) och vet att greppet måste vara både fast och följsamt, en kombination av föra och föras. Det hela pågår kanske en kvart, tjugo minuter. Jag är vaksam för att inte tappa något och låter den text som just föds rulla ut i rader av ord på pappret, ibland utan att titta på det som blir skrivet. Så når jag en punkt där strömmen upphör och jag släpper vad jag har för händer på golvet och släcker lampan, sover en stund igen.

Någon gång när den vakna dagen börjat, tar jag sedan upp pappret från golvet, sätter mig på en stol och läser texten, som jag bara delvis känner igen, och så börjar jag plocka med den, flytta ord, stryka, trycka in små meningar mellan raderna – allt detta ännu för hand. Sedan öppnar jag datorn och skriver om och in alltsammans och efter det börjar jag tvätta texten. Detta sistnämnda är en mycket lugn syssla, allt finns ju redan. Jag kan skärpa till och släppa på uppmärksamheten efter lust och behag, peta lite bland detaljerna, läsa något högt, byta ut ord efter klang och frekvens – kort sagt, polera ytan.

Nej, detta har inget syfte, det är bara ett förlopp, som jag gärna kastar mig in i för dess egen skull. Det har med glädje att göra.

Det är å andra sidan alls inte alltid just så här. Andra texter ramlar ur mig direkt i datorn, men processen är sig ändå ganska lik, även om det där sömngångaraktiga momentet saknas. Jag vet inte om texter som går genom handskriften blir annorlunda på något sätt än de som fingras direkt in i datorn. Men det är möjligt, eftersom detta att forma varje bokstav är något eget.