Jag går runt runt i mina försök att finna ut vad det är att vara människa på jorden. Mest rotar jag i den minsta cirkeln, alltså i mig själv, för här har jag tillträde också till insidan. Ibland gör jag jämförelser mellan det jag själv tänker om en sak och det jag hör andra säga om den, fast ofta vet jag förstås inte om de verkligen menar vad de säger. Jag hör människor säga att det alltid är bättre att veta sanningen än att sväva i osäkerhet, även om denna sanning skulle vara en obotlig sjukdom eller någons död. Om sådana påståenden riktas direkt till mig brukar jag försöka tiga på ett så lågmält sätt som möjligt och jag döljer noga vad jag tänker. För jag tycker alls inte att det är självklart att det alltid skulle vara bättre att veta (och jag känner sällan någon lust att argumentera för denna min position, det här är för allvarligt för det). Om det rör något glädjande, så är det förstås det (men det vet man ju inte förrän man vet), men klara besked om olycka och utvägslöshet är för mig aldrig bättre än hoppet, det osäkra och gungande. Jag är nog skapad för att leva i osäkerhet och hopp. Kanske skulle någon se det som feghet. Varsågod! Jag ser det här talet om att det alltid är bäst att veta som ett falskt mantra och ibland tror jag att många upprepar det bara för att de hört det så ofta. Jag drar inte fram något exempel nu – jag har många, ni alla har många – eftersom jag tror att ett exempel ibland, i stället för att illustrera en tanke, tar bort uppmärksamheten från den.