Det infinner sig ibland en stund tidigt på morgonen, där sömn och vakenhet ligger skiktade över varandra, då jag ser olika former för mitt inre öga, böljor kanske eller andra arketypiska mönster. De har inga ord. Här kan det gå åt två håll. Antingen faller jag tillbaka i sömnen eller så framträder något som lösgör sig ur den tysta formrörelsen och söker efter ord. Ofta hör jag då – så här års i alla fall – duvorna kuttra utanför det gläntställda fönstret – golub, golub. Jag tänder lampan och griper efter papper och penna och utan att ha mer än någon lös halvformulerad tanke beredd börjar jag skriva. När jag sätter pennan till pappret vet jag inte vad jag har att säga och ändå är det inte alls så att texten skulle skriva sig själv. Den ligger där före de exakta orden som ett slags råmaterial och jag – ännu inte helt vaken – kastar mig emot det och börjar forma det. Koncentrationen stiger snabbt för det måste gå fort, det vet jag, annars löses allt upp igen och sjunker tillbaka i dunklet där det har sitt ursprung. Jag håller liksom tankarna i handen (vänster) och vet att greppet måste vara både fast och följsamt, en kombination av föra och föras. Det hela pågår kanske en kvart, tjugo minuter. Jag är vaksam för att inte tappa något och låter den text som just föds rulla ut i rader av ord på pappret, ibland utan att titta på det som blir skrivet. Så når jag en punkt där strömmen upphör och jag släpper vad jag har för händer på golvet och släcker lampan, sover en stund igen.
Någon gång när den vakna dagen börjat, tar jag sedan upp pappret från golvet, sätter mig på en stol och läser texten, som jag bara delvis känner igen, och så börjar jag plocka med den, flytta ord, stryka, trycka in små meningar mellan raderna – allt detta ännu för hand. Sedan öppnar jag datorn och skriver om och in alltsammans och efter det börjar jag tvätta texten. Detta sistnämnda är en mycket lugn syssla, allt finns ju redan. Jag kan skärpa till och släppa på uppmärksamheten efter lust och behag, peta lite bland detaljerna, läsa något högt, byta ut ord efter klang och frekvens – kort sagt, polera ytan.
Nej, detta har inget syfte, det är bara ett förlopp, som jag gärna kastar mig in i för dess egen skull. Det har med glädje att göra.
Det är å andra sidan alls inte alltid just så här. Andra texter ramlar ur mig direkt i datorn, men processen är sig ändå ganska lik, även om det där sömngångaraktiga momentet saknas. Jag vet inte om texter som går genom handskriften blir annorlunda på något sätt än de som fingras direkt in i datorn. Men det är möjligt, eftersom detta att forma varje bokstav är något eget.