Blogg

Razmisliti och razmišljati

Nu sitter själen oroligt uppklättrad på väggen. Jag motar bort tankar om Londis operation och sköter mina sysslor på ett frenetiskt sätt, det enda sätt som står mig till buds i denna stund, så det är bara att inrätta sig. Tisdagens galna film, Érzékek iskolája, rinner fram och tillbaka i tankefåran. Och gårdagens lektion i kroatiska i Krivi put har sin plats i mitt huvud. Jag tror förresten jag fångade Lana på bilden just när hon kom instormande – ni ser en snabb randig figur komma in från höger, ja, det måste vara hon.

bild-35

Kärnan i lektionen – förutom samtalet om ditt och datt och om Sarajevo och tågresan dit och om hur härligt det är att åka tåg – var skillnaden mellan razmisliti och razmišljati. Det handlar om tänkande som avslutad eller pågående handling. Razmisliti används när någon vill ha ett svar och jag först inte vet men till sist vet jag. Razmišljati är en enskild sak, något som händer i det fördolda i mitt huvud. I övrigt sysslade vi en del med rädsla (strah): Bojim se mraka.=Jag är rädd för mörkret. Under tiden mörknade det, så det var svårt att se vad som stod på pappret.

Vad som kan hända med en text av Péter Esterházy

(Festival svjetske književnosti – Världslitteraturfestival.)Kino Europa, velika dvorana: Péter Esterházy-filmkväll. Ja, detta var igår kväll. En underlig upplevelse. Jag hade lite praktiskt tänkt att eftersom jag ändå ska skriva om en bok av Esterházy, så kunde väl en sådan filmkväll passa bra. Så jag stämde möte med Christine och sprang sedan tillfälligtvis på Predi i entréhallen. Vi gick in som trio. Men först blev det ingen film. Ett trevande långrandigt samtal utspann sig först under en dryg halvtimme på scenen mellan regissören, frågeställaren och tolken – ungerska och kroatiska. En man i raden framför oss somnade på ett övertydligt sätt. Han halvlåg lite åbäkigt på snedden framför Christine. Hon pekade med ett glatt fniss ut honom för mig. Och så började filmen som heter Érzékek iskolája på ungerska och Škola čula på kroatiska och School of Senses på engelska och som så vitt jag kunnat rekonsturera bygger på Esterházys roman Csokonai Lili: Tizenhét hattyúk. Nej, jag vet inte vad titeln betyder, jag vet bara att kvinnan i filmen hette Lili. Och vad handlade den om? Erotik. En kärlek som spårar ur till en grotesk. Ett sorgligt människoöde. En kvinna som förlorar båda/e benen och förståndet. Filmen blev ganska lång och Predi gäspade hörbart oftare och oftare. Jag frågade Christine om hon kanske ville gå, men hon sa att, nä lite till. Och jag tänkte att jag skulle kunna se hela lika väl som att jag skulle kunna gå när som helst. Jag tyckte envist att många av filmens delar var bra och tveklöst vackra. Och Lili var underskön. Filmen rullade över mig och jag visste inte alltid vad den sa, men jag kände instinktivt att den gav näring åt min egen eviga film – eller historia. Ni har säkert också en sådan film, en sådan historia. Då och då kände jag igen mig själv i särskilt galna eller beklämmande passager och jag gjorde mitt bästa för att dölja detta för de andra i salongen. Så tog en annan röst i mig vid och jag tänkte att det inte går att göra filmer av Esterházys romaner eller snarare att man kan göra vilken film som helst med en Esterházyroman som utgångspunkt. Han sjunker liksom väldigt lätt under medvetandeytan, lite som när man håller huvudet under vattnet en aning för länge i ett badkar och samtidigt stryker med handen längs väggarna. Ja och om ni tittar på bilderna här: Bekymra er inte om att den engelska översättningen ser besynnerlig ut. Läs den kroatiska. Eller lyssna på ungerskan…szeretet, för det handlar ju om kärlek. På villovägar. Och kärlek på villovägar är ju också kärlek.

bild1-35

bild-35

Dag två

Morgon. Veterinärsbeskedet från igår har vridit mitt liv i ett nytt läge. Nej, jag är inte förtvivlad, jag har bara fått jämnvikten rubbad. Vi har en rad undersökningar framför oss, Londi och jag, och sannolikt – och det ska vi då vara ”glada” för – en operation. Jag har ännu lukterna från kliniken i minnet eller näsan. Londi vet jag inte vad hon tänker, men hon var som vanligt under morgonrundan och vi var länge under valnötsträden. Jag är glad att vi får skjuts till sjukhuset idag, snart – minns vad jag sa om vänner igår! Och jag ändrar ingenting i mina planer eller mitt sätt att leva. Jag går inte bara till arbetet som vanligt eller sköter mina sidoarbeten, nej, också nöjena får breda ut sig. Ikväll går jag på Esterházy-filmen, på torsdag ska jag lyssna på Clemens Meyer, på onsdag – nej, ingen ordning här – blir det nog Krivi put, ja, och på fredag rakijafest hos Paolo. Fast jag tänker bara stanna en timme för sedan åker jag till Sarajevo. Ja, förundersökningarna ligger före resan och vid återkomsten blir det – ”hoppas” jag – operation. Allt ligger ovanpå allt – undersökningar, väntan, arbete, nöjen, oro – och jag tror det är bäst så. Jag rusar framåt i trångt utrymme och fyller det med fler och fler saker. Detta är en överlevnadsstrategi, en helt ostrategisk sådan. Och vad Londi tycker vet jag inte, men hon verkar lugn och hon litar på mig också när jag är förvildad och jag kan lägga min hand i elden på att hon gör rätt i det.

bild-35
igår utanför sjukhuset

Livet med Londi

Hösten och vintern 2013-2014 var en svår tid för Londi och för mig också. Hon gick igenom en operation av en analsäck och den operationen måste sedan göras om, hon fick en svår hosta som hon höll på att kvävas av, hon fick inflammation i bukspottkörteln. Tre gånger låg hon inne på sjukhus med dropp och vi var båda skuggor av oss själva i månader. Hade vi inte haft mina eller våra vänner här vet jag inte hur det hade gått.

Sedan kom våren 2014 och Londi mådde bra, gick på dietfoder, men mådde bra. Och så har det egentligen fortsatt med undantag för något mindre intermezzo. Tills nu. Idag var vi på kontroll hos doktor Vnuk för det här med analsäckarna. Undersökningen var mycket obehaglig och skrämmande för Londi. Jag hörde det rossla djupt inne i henne och hon försökte kasta sig ner från bordet. Ja, och Vnuk upptäckte en knöl. Han gav mig tre alternativ att välja mellan: att göra en biopsi, att operera direkt eller att vänta. Sedan sa han att eftersom knölen sitter illa till är risken att en biopsi inte ger något klart resultat ganska stor. Och att vänta kan betyda att knölen växer så att det blir för sent med en operation. Så jag valde det enda som verkade rimligt. Nästa steg blev då ett antal förberedande undersökningar för att se om hon klarar en operation. Upp med henne på bordet igen och så blev det rakning av en bit av frambenet och blodprov. Londi stod stel och spänd däruppe, men det gick rätt fort och gjorde väl inte särskilt ont. När hon kom ner på golvet igen försökte hon störta iväg mot dörren, men jag var ju tvungen att hålla kvar henne. Jag fick ett papper handen och vi blev skickade till röntgen, som finns i en annan byggnad. Ute i det gröna glömde Londi allt och luktade noga på marken och under buskarna. Jag stod bredvid henne och vilade själen och lät bli att tänka något alls utom på hur vi skulle ta oss till röntgen. Efter lite velande var vi framme och gick in genom porten. Där inne var det fullt av hundar, katter och människor, ja, en kanin och ett marsvin var också där. Det var säkert tjugo före oss. Jag hittade i alla fall en sittplats för mig och en liggplats på golvet för Londi. Människorna såg tålmodiga ut, de pratade inte mycket, någon grät och någon gäspade, en hund skällde till. Från ett annat rum hördes ett klagande ylande. Jag kliade Londi som ganska snart fann sig till rätta och slutade att flåsa så där upprört. Jag skickade lite meddelanden hit och dit med min mobil och fick en rad svar. Jag kliade Londi, läste och skrev och glodde ut i luften eller på en ung kille som hela tiden bar sin stora hund fram och tillbaka. Timmarna gick men så blev det vår tur. Jag fick på mig en skyddsrock, Londi lyftes upp på ett bord och trycktes med milt våld ner i sidläge – hon hade något emot det. Så togs de tre bilderna och Londi fick komma ner på golvet. Vi skickades ut i väntrummet, men ganska snart blev vi inropade igen och jag fick veta att allt var i sin ordning bortsett ifrån någon småsak. Jag betalade och så gick vi ut. Londi nosade lite här och där i gräset och jag hittade en valnöt som jag knäckte med tänderna och åt upp. Och så var vi i väntrummet till kirurgmottagningen igen. Nu var vi helt ensamma.

bild-35

Vi väntade en obestämd tid. Jag kände att jag visste mindre och mindre om tidens gång utom att förmiddagen nog var bakom oss. Så kom Vnuk ut genom en dörr och talade om blodprovsresultatet, som var acceptabelt men alltså inte helt bra. Något med levern var inte inte riktigt som det skulle, men inget allvarligt heller, så inte det heller talade emot en operation. Jag lyssnade som på ett avlägset ljud och nickade. ”Det är bäst att ni går till invärtesmedicinen direkt, så att ni åtminstone bestämmer en tid för hjärtavlyssning, ekg och annat”, tyckte han. ”Det gör vi”, sa jag och så betalade jag. Ut genom dörren igen. Londi verkade sorglösare nu och tog gott om tid på sig när hon nosade av buskarna längs vägen till vår nästa anhalt, som är en mycket bekant plats för oss. Det var här Londi låg inlagd flera gånger den där hemska hösten. Jag kände mig både märkligt hemma och sorgsen, när vi kom in där. Londi däremot verkade oberörd eller hon sysslade med annat – lukter. Det satt en del folk utmed väggarna och det låg några hundar på golvet, men jag gick fram till disken med mina papper i handen för jag ville ju bara boka en tid. Strax kom en man, en veterinär, ut genom glasdörren. Vi kände igen varandra. Jag mindes inte hans namn, men jag visste att det var han som flera gånger suttit en stund med mig när Londi fick dropp, efter att hon hade varit inlagd och hon skulle återanpassas till livet utanför sjukhuset. Vi log lite mot varandra och jag gav honom pappren. Han undrade om jag ville att Londi skulle undersökas direkt. ”Nej tack, det räcker för idag”, sa jag. Och han skrev in mig eller oss på klockan nio imorgon. ”Vill ni ha allt gjort på en gång?” undrade han. ”Om det går…” sa jag lite svävande. Vi log lite igen innan Londi och jag gled ut genom den öppna dörren. Ute lyste solen starkt och luften var varm. Vi gick liksom utan mål eller kanske hade Londi något luktmål, som jag inte uppfattade. Jag kände den lätta vinden och såg löven på de höga popplarna vrida på sig…

Hljeb

Kanske är jag lite nördig nu. En fas? Nytt ord att gräva i. I historien ”Jakov i Ana” (i ”min bok", ni vet) stötte jag härom dagen på ordet ”hljeb”. Det är bröd och på kroatiska heter bröd normalt ”kruh”, men det här ”hljeb” verkar finnas eller ha funnits och på serbiska tror jag att bröd heter ”hleb”. Ja, och det gör det på tjeckiska också, fast ”chléb”. Tänker mig något liknande på polska.

Plötsligt minns jag ett ord från min barndoms lantliga småländska somrar: Ordet ”lev”. Tant Ingekvist bakade gärna och hon kallade brödkakorna för ”levar”. Första gången jag hörde henne säga det var jag sex eller sju år och jag tog in det i mitt ordförråd på det sätt som man gör i den åldern, för alltid eller för hela livet.

Och på tyska – det vet jag också sedan mycket länge – heter brödkaka ”Laib”. Ja, med ”ai” för att inte blanda ihop det med ”Leib” som betyder ”kropp”, fast kanske har de två orden med varandra att göra.

Jag läser en för mig inte helt glasklar text i Hellqvists ordbok om ordet. Eller början är väl det. Jag får veta att ”lady” ursprungligen betydde ”brödbakerska” och att ”lord” ska ha betytt ”brödherre”. Men så dyker ordet ”varav” upp. Det står ”av germ. *hlaiba-, varav lapska laipe…samt väl också fslav. chlebu”. Betyder detta att de ovannämda slaviska orden skulle vara lånade från germanska språk? Och är det i så fall sant?

Vid sidan av fortsätter jag att tro eller vilja att det finns en förbindelse mellan ”kropp” och ”brödlev”. Jag är fascinerad av lingvistik, tro mig, men jag hamnar lätt i ”modus imaginativus”.