Nu sitter själen oroligt uppklättrad på väggen. Jag motar bort tankar om Londis operation och sköter mina sysslor på ett frenetiskt sätt, det enda sätt som står mig till buds i denna stund, så det är bara att inrätta sig. Tisdagens galna film, Érzékek iskolája, rinner fram och tillbaka i tankefåran. Och gårdagens lektion i kroatiska i Krivi put har sin plats i mitt huvud. Jag tror förresten jag fångade Lana på bilden just när hon kom instormande – ni ser en snabb randig figur komma in från höger, ja, det måste vara hon.
Kärnan i lektionen – förutom samtalet om ditt och datt och om Sarajevo och tågresan dit och om hur härligt det är att åka tåg – var skillnaden mellan razmisliti och razmišljati. Det handlar om tänkande som avslutad eller pågående handling. Razmisliti används när någon vill ha ett svar och jag först inte vet men till sist vet jag. Razmišljati är en enskild sak, något som händer i det fördolda i mitt huvud. I övrigt sysslade vi en del med rädsla (strah): Bojim se mraka.=Jag är rädd för mörkret. Under tiden mörknade det, så det var svårt att se vad som stod på pappret.