Blogg

Om språkkunskaper

Det är svårt att rangordna språkkunskaper; det märker jag mer och mer, när jag med jämna eller ojämna mellanrum försöker placera in kroatiskan bland mina andra språk. En sak är i och för sig helt säker: svenska är mitt första språk och det på alla sätt. Men sedan blir det svårare. Förr brukade jag utan att blinka visa upp den här ordningen: tyska, italienska, engelska som jag talar och skriver och förstår på riktigt och just den ordningen. Sedan kom spanska, franska och persiska, där spanskan var det enda jag någorlunda vettigt kunde använda i ett samtal. Så såg det ut förr.

12291789_1213246282024225_8489805044541086642_o
Vi kan tänka oss att jag talade om detta med någon vid detta bord, samtidigt som en ”varg” sprang förbi.

Nu märker jag att ordningen mellan tyska, italienska och engelska far hit och dit och att språknivån klyvts i olika fält, så att jag ibland talar italienska med ett lättare flyt än de båda andra och det beror väl på att jag talar italienska oftast. Tyska läser och förstår jag i stort sett lika säkert som svenska, men talet är just nu lite tunnare, särskilt sedan Imelda flyttade tillbaka till Wien. Engelska pratar jag ofta med människor som inte har engelska som första språk och det gör att min engelska kan bli på många olika sätt. Den flyter glatt på men den utvecklas knappast. Det jag läser på engelska är mest textremsor på bio och annat lite kortare. Och när det gäller engelska jämfört med tyska och italienska, så känns som att det går bra att tala språket på ett pidginaktigt sätt med diverse brytningar. Jag kan till exempel komma på mig med att tala engelska med kroatisk accent.

Efter mitt första år i Kroatien seglade kroatiskan förbi persiskan, fastän jag hade en del persiska fraser som inte kunde översätta till kroatiska, men nu, efter drygt fem år, så är persiskan klart sist i den här raden. Och för kanske något år sedan tryckte sig kroatiskan förbi franskan, fast detta på ett oklarare sätt. Jag tror fortfarande att jag lättare förstår en fransk text. Trots detta kan jag säga att det nu är spanskan som håller på att bli omkörd. Men inte heller här rör det som om ett enhetligt tillstånd. Jag läser ganska obehindrat spanska texter och jag förstår det mesta som sägs och jag kan med lite möda samla ihop mig till att tala ganska passabelt, men det har börjat hända dumma saker där. Man skulle kunna säga att kroatiskan håller på att äta sig in i min spanska. Härom dagen förde jag ett inte alltför vidlyftigt samtal på spanska med en sydamerikan och till min bestörtning märkte jag att diverse kroatiska småord – da, znam, tako, mislim, zašto, dobro – smög sig in eller försökte i alla fall tränga sig för sina spanska motsvarigheter. Jag funderar lite på hur det kan se ut inne i min hjärna just när sådant händer. Som ett kuriosum kan jag berätta att just ordet ”da” kan tränga sig för alla språks ord för ”ja” utom svenskans ”ja”, som verkar ligga helt fast.

Jag ställer nu upp en prognos för min kroatiska och den ser ut så här: Inom ett eller två år kommer den att komma förbi franskan och spanskan på alla vis utom möjligen någonting som rör hur man konstruerar mer avancerade texter (jag är inte säker på att jag träffar mitt i prick med den formuleringen). De andra fyra språken, alltså mina första, tror jag inte att kroatiskan kan komma förbi, om jag så levde här resten av mitt liv. Ja, och vid en viss punkt kommer väl sedan regressionen.

Ursäkta, om jag tröttat ut er, men jag var ”tvungen” att åtminstone försöka reda ut detta för mig själv.

Vårt gemensamma uråldriga törne

För några dagar sedan stötte jag på det lilla ordet ”trn”. Ja, med ord är det ju så att man kan hitta vad som helst när som helst. Jag slog upp ordet, även om jag kände på mig vad det betydde. Ja, det betydde ”törne” eller ”Dorn” för min ordbok är tysk-kroatisk och strax under fann jag det ljuvliga ordet ”Trnoružica”, Dornröschen eller Törnrosa, om ni hellre vill.

bild-43

Och så gick jag till Hellquist för att undersöka hur djupt detta törne kan tänkas sitta. Ja, och se, det borrar sig ända ner i indoeuropeisk tid som ”trna-” eller ”trnu-” och betyder ”tagg”. På sanskrit heter det ”trna-” och betyder ”strå” eller ”gräs”. (De diakritiska tecknen lämnar jag därhän. De är utom räckhåll för mig.) Jag förundras över det lilla ordets sega livskraft genom årtusendena och idén om taggen eller törnet känns självklart djup och betydelsemättad. Det är så vi har levt längs vår långa väg, vandrande på törnen med huvudet susande av drömmar om rosor.

Om könsfördelningen

Sedan några veckor tittar jag lite noggrannare på det återkommande korta inslaget ”Bez komentara” (utan kommentar) på kroatisk tv. Innehållet kan i och för sig se ut lite hur som helst: nyfödd giraff går på ostadiga ben, färgglada luftballonger, översvämningar…men på sista tiden har det väldigt ofta visats bilder från flyktingströmmarna genom västra Balkan och då särskilt från den grekisk-makedonska gränsen. Under de senaste dagarna har man visat många bilder från lägret i Gevgelija i Makedonien. Det har varit upplopp och det har visats bilder med en textrad om en hungerstrejk. På bilderna ser jag män, nästan bara unga män. Kvinnor ser jag inga eller kanske har jag skymtat någon, men jag är inte säker. Jag har tagit en mängd bilder men efteråt har jag inte med säkerhet kunnat identifiera en enda person som kvinna på dem.

bild1-43

12244760_1211408405541346_7834451573013528837_o

Är Gevgelija ett undantag? Jag tror inte det, men å andra sidan är det förstås möjligt att männen är mer synliga än kvinnorna, att det kan finnas några kvinnor ”bakom” alla männen. Jag har funderat över vad denna sneda könsfördelning kan få för följder, inte främst i transitländerna, men i mottagarländerna, länderna där flyktingarna kommer att stanna. Hur kommer det att bli i till exempel Sverige som ju tar emot hundratusental? Hur blir det när tonåsflickorna är mycket färre än tonårspojkarna? En bekant till mig skickade mig en artikel från gårdagens Expressen med titeln ”Sverige närmar sig Kinas könsobalans”, där Hans Rosling uttalar sig i frågan.

Nu föds runt 106 pojkar på 100 flickor i Sverige. Om fyra månader menar Hans Rosling att representationen kan ligga på 120 pojkar/100 flickor.
– Det är en grov uppskattning, det är en så kraftig förändring. Det har redan nu påverkat statistiken i Sverige. Samtidigt blir det en påverkan i andra ändan där flickor blir lämnade, säger Hans Rosling.
– Det blir med nödvindighet någon som inte hittar en partner, en pojke på sex kan inte hitta en partner.

Hans Rosling söker en lösning på problemet i en genomgripande förändring av asylpolitiken:

På det sätt som asyl erbjuds nu, att man måste sätta ner fötterna i landet efter en både dyr och farlig färd … det är inget man skickar i väg en flicka, som levt i en begränsad kultur, på. Så då blir de kvar. Och så har man inte råd, säger Hans Rosling och menar att situationen på plats måste förbättras, och att det måste bli enklare för hela familjer att söka skydd tillsammans.

Och vad skulle då en sådan förändring få för följder, undrar jag. Antingen skulle Sverige få mångdubbelt fler flyktingar, det vill säga en familj på varje ung man, eller så skulle en stor del av de unga männen inte släppas in i landet.

Artikeln slutar på ett lite märkligt och slingrigt sätt med att Rosling säger:

Jag har ingen avsikt med att säga det här. Det är mest en reflektion, jag försöker undervisa och så får man förhålla sig till det. Det är inget att överdriva.

Varför säger han så? Känner han att han har trampat in i ett tabu? Måste man tala så i Sverige nu?
I dessa dagar har jag dessutom läst att det pågår en rekordhög utvandring av svenska kvinnor…

En tanke om den svenska skolan

Den svenska skolan har, som man kunnat konstatera, försämrats snabbare än skolan i andra länder, vilkas skola rör sig åt samma håll. Och ändå hör Sverige till de länder som satsar mest pengar på skolan, dels för att Sverige är ett rikt land, dels för att man vill prioritera skolan. Jag frågar mig om inte åtminstone ett av svaren finns att söka i ett jantelagsinfluerat tänkande, som ju handlar om att ingen får ha det bättre än andra eller vara bättre än andra. Det är ett jämlikhetstänkande med siktet riktat neråt. Det finns inte alls så starka impulser för att höja människors nivåer inom olika områden, som det finns impulser som arbetar för att sänka dem som sticker upp ovanför den allmänna ytan. Om man applicerar detta på skolan kan det formuleras så här: ”Vi kan lika lite allihop.” Eller snarare: ”Vi ska kunna lika lite allihop.”

Judendom och islam i Sarajevo

Sedan min resa till Sarajevo har jag alltid på något vis en förbindelse med den märkliga staden, genom minnen, tankar, elektroniska kontakter, bilder och så läser jag om och om i kapitlet ”Att vara de sista – sefarderna i Sarajevo” i Markus Gauß’ bok De döende européerna. Igår läste jag om avsnitt sju i kapitlet. Författaren och några andra österrikare befinner sig i Baščaršija tillsammans med författaren Đevad Karahasan, som kom till Salzburg som flykting 1993 och nu (eller i alla fall i bokens tid) bor halva året där och halva året i Sarajevo. Jag läser för er:

Denna gång träffades vi på Café Bosna, och Đevad visade oss sin stad under en eftermiddag. Först de fyra religionernas helgedomar i Baščaršija: Ferhadija-moskén, synagogan, katolikernas katedral, de ortodoxas dom – alla uppförda nästan inom hörhåll i en fyrkant i gamla stan. Som rentav livsfrånvänt och livsfientligt betecknade Karahasan det politiska beslut från 1945 som innebar att nationalitet och religion identifierades med varandra, alltså att katolikerna förklarades vara kroater, de ortodoxa serber och muslimerna så kallade bosniaker. Det stred inte bara mot vad den enskilde upplevde i sitt vardagsliv utan bar också på fröet till uppdelning inom sig: människor som känt sig som bosnier eller jugoslaver – såvida nationaliteten över huvud taget spelat en roll för dem – kom nu att skiljas åt genom religionen, som de ofta inte alls, i varje fall inte uteslutande, identifierade sig med.

Sedan talar han om Nationalbiblioteket som brändes under kriget på 1990-talet, men det ska jag komma tillbaka till senare. Det kräver sin särskilda textplats.

bild-43

Den lilla gruppen går sedan ett stycke längs Miljacka, som ni kanske skymtar på bilden. I alla fall anar ni en bro. Den korsar de och går sedan upp till det muslimska gravfältet Alifakovaz. Đevad berättar och Karl-Markus reflekterar över det han hör:

Jag förstod att för Đevad Karahasan var Sarajevo beviset på att islam och judendom hörde samman och att Europa behöver islam och judendom. Detta bevis hade en enorm betydelse inte bara för Sarajevo, inte bara för Europa. Det kommer inte längre att finnas någon judenhet i Sarajevo, och det kommer att finnas en annan islam i Sarajevo än den som under mer än 500 år utvecklades till en sådan livsbejakande och gentemot världen öppen kraft.