Det är svårt att rangordna språkkunskaper; det märker jag mer och mer, när jag med jämna eller ojämna mellanrum försöker placera in kroatiskan bland mina andra språk. En sak är i och för sig helt säker: svenska är mitt första språk och det på alla sätt. Men sedan blir det svårare. Förr brukade jag utan att blinka visa upp den här ordningen: tyska, italienska, engelska som jag talar och skriver och förstår på riktigt och just den ordningen. Sedan kom spanska, franska och persiska, där spanskan var det enda jag någorlunda vettigt kunde använda i ett samtal. Så såg det ut förr.
Vi kan tänka oss att jag talade om detta med någon vid detta bord, samtidigt som en ”varg” sprang förbi.
Nu märker jag att ordningen mellan tyska, italienska och engelska far hit och dit och att språknivån klyvts i olika fält, så att jag ibland talar italienska med ett lättare flyt än de båda andra och det beror väl på att jag talar italienska oftast. Tyska läser och förstår jag i stort sett lika säkert som svenska, men talet är just nu lite tunnare, särskilt sedan Imelda flyttade tillbaka till Wien. Engelska pratar jag ofta med människor som inte har engelska som första språk och det gör att min engelska kan bli på många olika sätt. Den flyter glatt på men den utvecklas knappast. Det jag läser på engelska är mest textremsor på bio och annat lite kortare. Och när det gäller engelska jämfört med tyska och italienska, så känns som att det går bra att tala språket på ett pidginaktigt sätt med diverse brytningar. Jag kan till exempel komma på mig med att tala engelska med kroatisk accent.
Efter mitt första år i Kroatien seglade kroatiskan förbi persiskan, fastän jag hade en del persiska fraser som inte kunde översätta till kroatiska, men nu, efter drygt fem år, så är persiskan klart sist i den här raden. Och för kanske något år sedan tryckte sig kroatiskan förbi franskan, fast detta på ett oklarare sätt. Jag tror fortfarande att jag lättare förstår en fransk text. Trots detta kan jag säga att det nu är spanskan som håller på att bli omkörd. Men inte heller här rör det som om ett enhetligt tillstånd. Jag läser ganska obehindrat spanska texter och jag förstår det mesta som sägs och jag kan med lite möda samla ihop mig till att tala ganska passabelt, men det har börjat hända dumma saker där. Man skulle kunna säga att kroatiskan håller på att äta sig in i min spanska. Härom dagen förde jag ett inte alltför vidlyftigt samtal på spanska med en sydamerikan och till min bestörtning märkte jag att diverse kroatiska småord – da, znam, tako, mislim, zašto, dobro – smög sig in eller försökte i alla fall tränga sig för sina spanska motsvarigheter. Jag funderar lite på hur det kan se ut inne i min hjärna just när sådant händer. Som ett kuriosum kan jag berätta att just ordet ”da” kan tränga sig för alla språks ord för ”ja” utom svenskans ”ja”, som verkar ligga helt fast.
Jag ställer nu upp en prognos för min kroatiska och den ser ut så här: Inom ett eller två år kommer den att komma förbi franskan och spanskan på alla vis utom möjligen någonting som rör hur man konstruerar mer avancerade texter (jag är inte säker på att jag träffar mitt i prick med den formuleringen). De andra fyra språken, alltså mina första, tror jag inte att kroatiskan kan komma förbi, om jag så levde här resten av mitt liv. Ja, och vid en viss punkt kommer väl sedan regressionen.
Ursäkta, om jag tröttat ut er, men jag var ”tvungen” att åtminstone försöka reda ut detta för mig själv.
