Sedan min resa till Sarajevo har jag alltid på något vis en förbindelse med den märkliga staden, genom minnen, tankar, elektroniska kontakter, bilder och så läser jag om och om i kapitlet ”Att vara de sista – sefarderna i Sarajevo” i Markus Gauß’ bok De döende européerna. Igår läste jag om avsnitt sju i kapitlet. Författaren och några andra österrikare befinner sig i Baščaršija tillsammans med författaren Đevad Karahasan, som kom till Salzburg som flykting 1993 och nu (eller i alla fall i bokens tid) bor halva året där och halva året i Sarajevo. Jag läser för er:
Denna gång träffades vi på Café Bosna, och Đevad visade oss sin stad under en eftermiddag. Först de fyra religionernas helgedomar i Baščaršija: Ferhadija-moskén, synagogan, katolikernas katedral, de ortodoxas dom – alla uppförda nästan inom hörhåll i en fyrkant i gamla stan. Som rentav livsfrånvänt och livsfientligt betecknade Karahasan det politiska beslut från 1945 som innebar att nationalitet och religion identifierades med varandra, alltså att katolikerna förklarades vara kroater, de ortodoxa serber och muslimerna så kallade bosniaker. Det stred inte bara mot vad den enskilde upplevde i sitt vardagsliv utan bar också på fröet till uppdelning inom sig: människor som känt sig som bosnier eller jugoslaver – såvida nationaliteten över huvud taget spelat en roll för dem – kom nu att skiljas åt genom religionen, som de ofta inte alls, i varje fall inte uteslutande, identifierade sig med.
Sedan talar han om Nationalbiblioteket som brändes under kriget på 1990-talet, men det ska jag komma tillbaka till senare. Det kräver sin särskilda textplats.
Den lilla gruppen går sedan ett stycke längs Miljacka, som ni kanske skymtar på bilden. I alla fall anar ni en bro. Den korsar de och går sedan upp till det muslimska gravfältet Alifakovaz. Đevad berättar och Karl-Markus reflekterar över det han hör:
Jag förstod att för Đevad Karahasan var Sarajevo beviset på att islam och judendom hörde samman och att Europa behöver islam och judendom. Detta bevis hade en enorm betydelse inte bara för Sarajevo, inte bara för Europa. Det kommer inte längre att finnas någon judenhet i Sarajevo, och det kommer att finnas en annan islam i Sarajevo än den som under mer än 500 år utvecklades till en sådan livsbejakande och gentemot världen öppen kraft.