”Normkritisk”

Jag läste nyligen någonstans att en förskola i Stockholmstrakten söker ”fritänkande och normkritiska pedagoger”. ”Fritänkande” tror jag att jag förstår. Men ”normkritisk”? Vilka normer är det man ska vara kritisk mot för att få tjänsten? Ordet väcker min misstro och jag får en känsla av att det är något förrädiskt med det. Jag anar att detta begrepp dessutom rubbar det fria i ”fritänkande”. Möljligen också själva tänkandet. Jag slår upp ”normkritisk” och finner bland annat att man är emot könsstereotyper. Varför får jag då för mig att dessa normkritiska pedagoger inte skulle vilja rikta sin kritik med normer kring slöjor av olika slag? För niqab och burka med flera är väl i en fritänkande normkritisk kontext uttryck för den fria viljan?

13 tankar om “”Normkritisk”

  1. Bodil, ”normkritisk” är en eufemism för lydnad, underkastelse och anpassning till högst oklara ideal för den postmoderna människan. Jag har just läst en artikel om hur detta tillämpas av Arbetsförmedlingen. Ur den artikeln hämtar jag följande rader:

    ”Du har kompetens att arbeta normkritiskt och ur ett jämställt perspektiv.
    – Vaggeryds kommun söker fritidsledare på halvtid

    Det verkligt uppseendeväckande är emellertid hur perspektiv med ursprung i radikala politiska miljöer blivit en del av de krav som ställs på fostrare av barn och ungdom. Många torde veta att det såkallat normkritiska perspektivet har sitt ursprung i amerikansk queerteori och -aktivism, och nått Sverige genom lobbyorganisationen RFSL. Det rör sig alltså om ett i grunden politiskt perspektiv och projekt. Någon offentlig debatt om detta perspektiv har inte ägt rum.

    Intressant är att om man exempelvis vill bli studiecoach med matematik/språk-kompetens i Burlöv är det normkritiska perspektivet inte en merit bland flera, utan ett direkt krav. Så står det i ansökan:

    Du är en person med ett normkritiskt förhållningssätt och som har god samarbetsförmåga, är flexibel och ansvarstagande.”

  2. Normkritik inom språk och matematik verkar spännande. Kanske man äntligen kan få skriva ”dom” vilket ju även Bodil är emot enligt gällande norm. Sen är ju normen nu att skriva ”hen” och den bryter jag med största nöje emot. Och hatet mot särskrivning är ju också norm: lever pastejen? Bör man kunna fråga sig.

    Inom matematiken instämmer jag med Alf Henrikson: ”Men är det sant att ett och ett är två?/Det fordras mera forskning omkring detta.”

    Det verkar Södertörns högskola om det här.

    Men allvarligt talat: jag tror nog att Thomas tolkat det hela rätt.

  3. Tack Thomas, det ger ju rysningar det där. Och det går tydligen fort. Det är ju bara lite drygt fem år sedan jag flyttade från Sverige och det här känner jag faktiskt inte till. Eller jag hade i alla fall inte uppfattat spridningen. Jag ser att det är ett fängelse som kallas frihet.

    Bengt, jag har inget emot att man skriver ”dom”, men jag tycker det är onödigt att gå över till ”dom” för dem som kan skilja mellan ”de” och ”dem”. *•* Men här riskerar jag väl att hamna grensle på en av normkritikens heliga kor.

  4. Bengt och Bodil, jag har haft en förfärlig dag idag, så jag vill bara tillägga att jag nu på kvällen kunde le för första gången, och det tack vare era formuleringar:
    1/ Och hatet mot särskrivning är ju också norm: lever pastejen? Bör man kunna fråga sig.
    2/ Men här riskerar jag väl att hamna grensle på en av normkritikens heliga kor.

    Tack ska ni ha!

  5. Haha Gunnar, kul. Ja, något gott bär denna idioti väl med sig. Låt oss nu gemensamt tacka för det! Vi befinner oss likt ett flarn i normens öga.
    vänligt okritiska hälsningar
    Normil

  6. Vill på intet sätt försvara idioti eller propagera att heliga kor omgående måste förvandlas till rättvisemärkt pastej, men jag hänvisar ändå till tyskans: es wird immer heißer gekocht als gegessen.
    Vad det kan bli på svenska vet jag inte – maten är alltid något svalare när den står på bordet än när den ryker på spisen?

    Jag som har ett minderårigt barn och dessutom lever i en av världens förmodligen (på pappret) mest normkritiska enklaver, det exklusivt segregerade Södermalm – jag ser aldrig till de här sakerna i verkligheten. På gott och ont, tycker jag. Jag är glad att vissa saker aldrig förändras och att förbluffande många barn högt upp i åldrarna i någon mån tror på jultomten – det tycks mig som en förutsättning för att senare i livet ”tro” på litteratur eller teater. Men jag är också bekymrad över hur lite som förändrats sen vi själva växte upp, pojkar förväntas klå varandra blodiga i den korta pausen mellan normkritisk matte och fritänkande syslöjd, flickorna förföljer fortfarande varandra med samma utstuderade psykiska mobbning som i Jantelagens snöigaste barndom.

    De vuxnas uppgift är då att åtminstone överväga alternativ. Felet är väl att man i valet mellan rimliga och extremistiska reformer alltid ivrigt väljer det senare. Jag håller med Thomas också, formuleringarna i Burlöv är lika patetiska som verklighetsfrämmande. Men jag tror, som sagt, att på alla de skolor där detta – i teorin – praktiseras finns det utanför klassrummen klädhängare där man hänger av sig normkritiken innan man går in och gör det man alltid gjort. På gott och ont.

  7. Lieber Jens,
    trevligt att se dig. Länge sedan.

    Så här: förutom att själva termen ”normkritisk” stör mig, så har jag en känsla som gränsar till visshet när det gäller denna normkritiks ambivalens. Jag nämnde inte för inte den normkritiska ”toleransen” mot burka, niqab, chador etc. Jag har läst lite mera nu och jag ser att det inte är ovanligt att kombinera denna normkritik med en mycket vek hållning i förhållande till de här plaggen som endast bärs (skall bäras) av kvinnor. Det är hyckleriet och de dubbla måttstockarna jag vänder mig emot.

    När jag läser det du skriver så jag tänker jag att unga människor ofta vänder sig emot att bli styrda – i vilken riktning det vara må – av de äldre generationerna. Om skolan säger att de ska förhålla sig ”normkritiskt”, så sliter de sig åtminstone på rasterna. Detta får mig att tänka på en svensk tonårskille jag ibland träffar här i Zagreb. En gång frågade jag om han använder pronomenet ”hen”. Han skrattade och sa ”nej, det gör jag inte mer än kanske på skoj. Det är mest äldre människor som använder det ordet.” ”Du menar sådana som är över 30″, undrade jag. ”Ja, kanske eller över 35″, svarade han.

  8. Liebe Bodil,

    Jag skrattar generat åt din slutkläm. Inte för att jag kände mig träffad av ”hen”, men väl av det andra budskapet. Igår var jag hos frisören – samme man jag alltid går till. Han är född i Sverige men ser inte riktigt ut så. Han berättade om de brandtal mot normkritiken han brukar hålla på sina barns skola, tal som verkar gå ut på att dagens unga inte får förvägras vad vi växte upp med. Till exempel psalmsång. Han hotade med konsekvenser om normkritikerna tänkte utsätta ”Den blomstertid nu kommer” för normkritik.
    Läget i Sverige, wie wohl überall in Europa, är spänt. Och de skenbart mest teatraliska gesterna rymmer ofta en kärna av sann frustration.
    Det här med att kvinnor, i fritänkandets namn, ska stängas in, reduceras och krympas, och i största allmänhet frihetsberövas är oacceptabelt. Jag håller verkligen med. Du kallar det ”hyckleri”, och det är det förmodligen också. Men man kan också se det som en fatal provinsialism. Vi har levt så länge in en självbelåten bubbla där bara vi – och vårt sätt att leva – varit normen. När vi sen tar ett tafatt kliv utanför den bubblan tror vi – med en blandning av naivitet och arrogans – att allt som finns därute är ungefär lika ”bra” och av samma kvalitet.
    För att förstå att det inte är så måste man släppa provinsialismen. Och arrogansen. I det ögonblick man tar andra på allvar ställer man också krav på dem. Och då finns det en gräns för toleransen.
    Det hoppfulla i det du skriver är ändå att de som är yngre förmodligen kommer att hantera allt det här bättre än tidigare generationer.
    Alles Liebe aus der Novemberkälte des Nordens

  9. ”I det ögonblick man tar andra på allvar ställer man också krav på dem.” Och på sig själv. Men jag föredrar detta framför ”tolerans” som grundas på nedlåtande: Jag är så storsint att jag tänker inte bråka om att du är muslim, zigenare, handikappad eller bara allmänt korkad.

  10. Ja, Jens – och Bengt, den här skamlösa toleransen är ett steg i en farlig riktning. Dessutom är detta att tro att man har en särskild rätt att spotta på och håna det egna ursprunget också en skev idé. Man har ingen speciell rätt att håna eller angripa svenskar bara för att man är svensk, lika lite som att man skulle ha rätta behandla ryssar illa bara för att man är ryss etc etc.

    Jens, alles Liebe aus dem eisigen Süden.

  11. Jamen – detta var en rolig dialog. För en gångs skulle håller jag med alla, och har inget att tillägga.
    Bara att jag tror som Jens – tillsätter man en ”normkritisk” överjagsdemon som härförare kommer hären att sticka av i all möjliga tokiga riktningar. I hope!

Kommentera