Blogg

Årets Animafest här i Zagreb är över sedan länge och den text om detta som jag har ruvat på sedan festivalen blir inte till förrän nu. Under tiden har glömskan hunnit sudda till bilden en hel del, men det ger ju en viss extra frihet, eller hur? Det enda jag såg i år var en kortfilmstävling med sju deltagare. Jag tyckte bäst om det holländska bidraget för dess stora suggestiva svep bakåt genom vår planets historia och det iranska för de underbart vackra bilderna.

Animafest är en internationell festival för tecknad film och jag har genom åren sett många spännande filmer under den här festivalen. Men årets stora händelse för mig blev märkligt nog något annat än själva filmerna. Efter att tävlingsbidragen hade visats fick filmskaparna sätta sig på en rad på scenen för en intervju. Ja.

Jag undrar fortfarande vem mannen som gjorde intervjun eller intervjuerna är. Jag skulle vilja intervjua honom om hans roll och intervjuteknik. I alla fall satt han lätt bakåtlutad och såg gränslöst avslappnad och stöddig ut medan han lät ett flöde av frågor rinna över sina läppar på en hemgjord coolish engelska. Intervjuoffren såg mer och mer spända eller förvirrade eller motsträviga ut. Som till ett lustmord kastade sig ”reportern” (eller vad jag ska kalla honom) över två unga kvinnliga belgiska filmskapare, spände ögonen i den ena av dem sa viktigt: ”Should you really be in this competition?” ”Isn’t it a music video?” De försvarade sig med diverse mer eller mindre tunga argument, men han log bara drygt och fortsatte fartfyllt och belåtet: ”Young people often have animals in their first movies – maybe a cat and bird. But you have many animals!” Den ena tjejen svarade något om ”nocturnal animals”, men ”reportern” lyssnade inte och fortsatte: ”You have a typical style!” Den andra tjejen tittade trotsigt på honom och sa: ”What style?” Han körde vidare: ”Like tattoos…” och så stirrade han på tjejens tatuerade armar.

but you have many animals

Iranskan fick han inget riktigt grepp om, eftersom hon talade genom tolk. Men så kom han loss med holländaren. ”Reportern” hade förstått filmens vandring genom jordens historia på ett alldeles eget sätt och kastade obesvärat ur sig frågan: ”Why Lucy? Why not Otzi – we all know Otzi – but who is Lucy? A housewife?” Holländaren skruvade på sig och man kunde se att han hade svårt att tro sina öron. Han mumlade något och lät blicken glida än hit än dit. ”Reportern” bytte snabbt offer och slängde ut en fråga till japanen: ”You make movies in Tokyo? You have a special style there?” Japanen svarade något artigt undflyende.

tror det är från ”special style from Tokyo”, men är inte säker

Och så var det dags för Meštrović (tyvärr den enda jag minns namnet på nu) och den dialogen såg ut så här ungefär:

R(med ett listigt leende): Is there a connection to when Croatia joined the EU and there were fishing restrictions?

M(med mörk uppsyn): No.

R:….?

M: No.

R:….?

M: No.

Men ”reportern” lät sig naturligtvis inte stukas till av denna lilla motgång utan körde sin ”grand final” med några svepande frågor och påståenden: ”Does the audience have any questions? No? WHY NEVER? Why never an audience of animated films has questions?” Efter en kort konstpaus efter denna magnifika utdömning av publiken tog han ny fart och riktade med ett jovialiskt leende blicken mot holländaren (som genomgick en svår kväll) och sa på ett som han nog tänkte sig amerikanskt sätt: ”Cars! Cars!! In your futuristic movie you have many cars. Now, let’s say in 100, 150 years, will there be cars???” Holländaren log plågat och därmed var intervjun avslutad.

(Tack, Alex, för dina superanteckningar!)

Allt möjligt flåsar mig i nacken och jag springer så fort jag kan, slår då och då huvudet i en planka. Ja, ni har säkert varit med om det här också, människoliv är ju inte så värst olika, inte apliv heller, antar jag. Samtidigt som jag springer motas jag tillbaka framifrån. Det blir trängre och trängre. Jag ber om tillåtelse, om hjälp, om förlåtelse också för ogjorda förseelser, det går det med. Jag är lömskt medgörlig för jag måste hitta ett hål att smita igenom. Jag känner mig ärlig och falsk i lika mått och tänker att detta är människans lott. Men jag önskar ibland att det funnes lite plats för idealitet, att inte jakten och slakten toge så mycket av allt.

Vi går i mörkret under lindarna i parken, när luften börjar svalna till natten, Londi och jag. Lindblommornas doft hänger tung och söt och ger trolldjup åt allt. Den här tiden är så långt ifrån alla andra tider att det nästan inte går att förstå att detta är samma liv. Är det det då? Kanske… Jag kommer att tänka på William Faulkners roman ”Light in August”, fastän det här varken är ljus eller augusti, men det svindlande varma mörkret finns där som här. Faran kanske också, något med blod som dunkar och flyter. Det var länge sedan jag läste den romanen, så jag vet inte alls vad det står i den, men jag vet något om hur mörkret kändes där och hur brant horisonten sluttade. Ja, denna förblandning av vertikalt och horisontellt den finns också här i mörket under lindarna inne i lindblomsgalenheten. Detta är ett hemligt rum i sommarens undre värld.

 

 

Bundek är så vitt jag har förstått en korvsjö som knoppats av från en av Savas meandrar – det har jag pratat om här förr. Jarun och Savica är då också korvsjöar. Bundek och Jarun har städats upp och rensats och gjorts till badsjöar för människorna i staden. Jag har närmast till Bundek, så jag badar oftare där än i Jarun, fastän Jarun är mycket större och attraktivare. Men Bundek har sin charm med dungar av höga popplar och lönnar och så alla grillplatserna och kaféerna. Och den har sitt djurliv: fiskarna under vattenytan och änder och svanar uppe på ytan. Igår blev Bundek till Svansjön. En flock svanar simmade lätt väsande runt från vik till vik, de verkade inspektera något. Jag höll mig lite undan för dem och simmade inte just när de var i min vik, men de flesta andra människor verkade ta svanarna med ro. Ja, en man och en kvinna satt länge länge och matade svanflocken med brödbitar. När jag var ute och simmade såg jag små svanfjun studsa på vattenytan och jag hittade vita dun både i håret och handduken när jag kom hem.

Kanske minns någon av er att jag skrev lite om min vän Duilio, il ballerino, här för några månader sedan. Just nu dansar han ”Bajadera” på den stora teatern HNK här i Zagreb. Efter vad jag har förstått spelar han ett slags vildman, vad nu det är, fast jo, det vet jag nog. För ett tag sedan skickade han en bild från sminklogen till sin ”grande famiglia italiana a Zagabria”, som jag ju är medlem i. Och härom kvällen när vi satt på Paolos terrass och åt hans underbara jordgubbstårta och drack hans hemgjorda fruktlikörer – hans limoncello är så god! – berättade Duilio om en ovanlig och liksom delikat prövning han utsätts för i bajadärdansandet.

Det här blir inte helt lätt att återberätta. Risken är att det blir för grällt eller för flamsigt. I alla fall började Duilio så här: Sono molto sensibile. Och så beskriver han den stora lurviga vildmansperuken av syntethår och hur svettig han blir under den. Han skrattar till, rullar lite med ögonen och så fortsätter han ystert utmanande: Men det värsta är att det här syntethåret, som hundratals människor har trätt på sina huvuden eller fingrat på, kommer in i munnen på mig när jag dansar. Han ruskar på sig och gör en gest för att visa hur äckligt det är. Och så släpper han ifrån sig ett konstigt ljud och ser sig illmarigt-lidande omkring, om nu den kombinationen är möjligt. Jag blir full i skratt utan att riktigt veta varför, något pirrar i mig. Och så låter han så där igen. Så låter en kväljning eller snarare en ulkning. Och han säger: Hela tiden medan jag dansar håller jag på att kräkas och de omkring mig hör ljuden från mig: Blurp! Blurp! Hopp, hopp, djärva och vackra steg och språng på scengolvet: Blurp! E sono così sensibile! Han tittar allvarligt och nästan desperat omkring sig och jag är nära att falla av stolen av skratt. Ja, förfärligt, men oemotståndligt komiskt. En dansares yrkesliv bjuder sannerligen på vedermödor som ingen hade kunnat ana.