Allt möjligt flåsar mig i nacken och jag springer så fort jag kan, slår då och då huvudet i en planka. Ja, ni har säkert varit med om det här också, människoliv är ju inte så värst olika, inte apliv heller, antar jag. Samtidigt som jag springer motas jag tillbaka framifrån. Det blir trängre och trängre. Jag ber om tillåtelse, om hjälp, om förlåtelse också för ogjorda förseelser, det går det med. Jag är lömskt medgörlig för jag måste hitta ett hål att smita igenom. Jag känner mig ärlig och falsk i lika mått och tänker att detta är människans lott. Men jag önskar ibland att det funnes lite plats för idealitet, att inte jakten och slakten toge så mycket av allt.