Animafest – Why never?

Årets Animafest här i Zagreb är över sedan länge och den text om detta som jag har ruvat på sedan festivalen blir inte till förrän nu. Under tiden har glömskan hunnit sudda till bilden en hel del, men det ger ju en viss extra frihet, eller hur? Det enda jag såg i år var en kortfilmstävling med sju deltagare. Jag tyckte bäst om det holländska bidraget för dess stora suggestiva svep bakåt genom vår planets historia och det iranska för de underbart vackra bilderna.

bild1-23

Animafest är en internationell festival för tecknad film och jag har genom åren sett många spännande filmer under den här festivalen. Men årets stora händelse för mig blev märkligt nog något annat än själva filmerna. Efter att tävlingsbidragen hade visats fick filmskaparna sätta sig på en rad på scenen för en intervju. Ja.

bild2-23

Jag undrar fortfarande vem mannen som gjorde intervjun eller intervjuerna är. Jag skulle vilja intervjua honom om hans roll och intervjuteknik. I alla fall satt han lätt bakåtlutad och såg gränslöst avslappnad och stöddig ut medan han lät ett flöde av frågor rinna över sina läppar på en hemgjord coolish engelska. Intervjuoffren såg mer och mer spända eller förvirrade eller motsträviga ut. Som till ett lustmord kastade sig ”reportern” (eller vad jag ska kalla honom) över två unga kvinnliga belgiska filmskapare, spände ögonen i den ena av dem sa viktigt: ”Should you really be in this competition?” ”Isn’t it a music video?” De försvarade sig med diverse mer eller mindre tunga argument, men han log bara drygt och fortsatte fartfyllt och belåtet: ”Young people often have animals in their first movies – maybe a cat and bird. But you have many animals!” Den ena tjejen svarade något om ”nocturnal animals”, men ”reportern” lyssnade inte och fortsatte: ”You have a typical style!” Den andra tjejen tittade trotsigt på honom och sa: ”What style?” Han körde vidare: ”Like tattoos…” och så stirrade han på tjejens tatuerade armar.

bild3-23
but you have many animals

Iranskan fick han inget riktigt grepp om, eftersom hon talade genom tolk. Men så kom han loss med holländaren. ”Reportern” hade förstått filmens vandring genom jordens historia på ett alldeles eget sätt och kastade obesvärat ur sig frågan: ”Why Lucy? Why not Otzi – we all know Otzi – but who is Lucy? A housewife?” Holländaren skruvade på sig och man kunde se att han hade svårt att tro sina öron. Han mumlade något och lät blicken glida än hit än dit. ”Reportern” bytte snabbt offer och slängde ut en fråga till japanen: ”You make movies in Tokyo? You have a special style there?” Japanen svarade något artigt undflyende.

bild4-23
tror det är från ”special style from Tokyo”, men är inte säker

Och så var det dags för Meštrović (tyvärr den enda jag minns namnet på nu) och den dialogen såg ut så här ungefär:

R(med ett listigt leende): Is there a connection to when Croatia joined the EU and there were fishing restrictions?

M(med mörk uppsyn): No.

R:….?

M: No.

R:….?

M: No.

Men ”reportern” lät sig naturligtvis inte stukas till av denna lilla motgång utan körde sin ”grand final” med några svepande frågor och påståenden: ”Does the audience have any questions? No? WHY NEVER? Why never an audience of animated films has questions?” Efter en kort konstpaus efter denna magnifika utdömning av publiken tog han ny fart och riktade med ett jovialiskt leende blicken mot holländaren (som genomgick en svår kväll) och sa på ett som han nog tänkte sig amerikanskt sätt: ”Cars! Cars!! In your futuristic movie you have many cars. Now, let’s say in 100, 150 years, will there be cars???” Holländaren log plågat och därmed var intervjun avslutad.

(Tack, Alex, för dina superanteckningar!)

4 tankar om “Animafest – Why never?

  1. Roligt att du är tillbaka Bodil, har saknat dina kluriga texter och intressanta kulturrapporter. Hoppas allt är väl på Balkan!

  2. Hej Thomas, först hade jag för mycket att göra (både arbete och nöje – min dotter Alex och hennes pojkvän Federico var här på besök från Bologna) och sedan gick det plötsligt inte att sätta in bilder i bloggen (när har Marcus räddat mig ur den knipan). Ja, allt är väl här. Och hur är det i Skåne?

    PS Jag kommer skriva rätt sporadiskt ett tag för jag hinner inte riktigt runt.

  3. Bodil, Skåne är som finast just nu. Solen skiner, värmen gör lederna lite lättare, allt är som det ska vara!

Kommentera