Blogg

Håller andan igen. Infektion i såret? Nyss var jag ganska lätt om hjärtat, men nu har jag sett något som oroar mig. Londi ser tålmodig ut – kanske inte lugn men just tålmodig – medan jag tvättar såret. Om några timmar ska vi till sjukhuset igen. Jag försöker distrahera mig med att städa lite och tvätta lakan och handdukar som Londi legat på, men nu ser jag att tvättmaskinen läcker ut vatten på badrumsgolvet. Tankarna far på ett oordnat sätt genom huvudet. Jag ringer zoo-taxi för sjukhusresan och blir tillfälligt lite lugnad av den välkända rösten på andra sidan.

Jag tänker på det här med att man kallar alla zigenare för romer. Är det säkert att det är bra? Roma är väl den starkaste gruppen men det finns ju andra, sinti till exempel och degesi, fast degesi kanske är ett nedsättande ord? Men är det verkligen rätt väg att trycka roma-namnet på till exempel sinti? Jag undrar…

Och så läser jag hastigt och med stor olust en artikel om bokmässan i Göteborg, en artikel som dryper av floskler och fjäsk med dem som artikelförfattaren tror man måste fjäska för. Alltsammans mynnar ut i den bedrövligt intetsägande frasen: ”Det är skitviktigt att folk läser!” En skitfras, onekligen. Den vill jag spola ner och bort.

Dagarna radas stilla vid varandra, det värsta är överståndet (hoppas jag/vi) och Londi vilar efter operationen. Och jag ligger lågt. Den första dagen efter operationsdagen var det alldeles tyst här i lägenheten, utom när jag någon gång viskade något till Londi, ingen musik, inget tv-ljud, inga telefonsamtal. Andra dagen – det var igår – kom två väninnor med inköpen, så då talades det mellan de här väggarna igen – italienska. Och så var vi på kontroll och då blev det en del ord också, men det var inte här inne. På våra promenader håller vi oss lite för oss själva, jag vill inte ha varken tittande eller kommenterar och inte något Londi-klappande heller. Men snart är vi starkare och kan möta världens ögon.

Under tiden har jag gått från en ungersk roman till en annan, från Péter Esterházys ”Markusversionen” till Dezsö Kosztolanyis ”Lärkan”. Spången mellan dem – för det finns en sådan – är Esterházys förord till ”Lärkan”. Annars är det mycket lite som förbinder dem, Esterházys roman byter ofta röst och tonfall och trots en grundläggande klarhet kan han ibland skapa förvirring i mitt huvud. Kosztolanyis roman talar så klart att jag nästan dukar under. Det händer att jag känner en hemlig skräck för nästa mening.

Jag har stigit in i den där dimensionen som heter med-lidande. Jag menar med det inte att jag tycker synd om Londi, fast det gör jag förstås också, – jag tycker hemskt synd om henne – jag menar att jag lider med henne. När jag går genom rummet följer jag hennes sätt att vrida på sig eller söka efter en möjlig ställning. Jag känner mig liksom fastspikad vid hennes smärta och nöd. Jag andas återhållet spänt, försöker förstå och känna vad hon är med om. Jag är så tyst jag kan för kanske är ljud smärta. Jag håller mig så stilla jag kan för kanske är någon annans rörelser smärta. Fast jag bedövar mig också. Hon har sina tabletter och jag häller i mig det jag häller i mig. Jag väntar på att tiden ska gå – natten, morgonen, dagen. Och om jag mitt i alltsammans slappnar av lite, så skäms jag och blir rädd för mig själv för jag vet att Londi pinas också då. Nej, kanske hjälper jag henne inte med detta, nej, det gör jag ju inte, men jag följer henne och jag tror att hon vet det. Och vi kan inte nå längre än vi når när vi sträcker oss.

Jag tar ingen bild för det skulle kännas som ett övergrepp i denna hårt beskurna stund.

Idag, kanske i denna stund, opereras Londi och jag vet inte riktigt vad jag ska göra medan jag väntar, så jag sitter på tåget mot Sarajevo igen – i tanken denna gång. Jag reser några suddiga bilder fram. Tagna genom en smutsig ruta. Strax efter Sisak, ännu i Kroatien, rusade tåget fram genom ett förvildat busklandskap. Plötsligt lyser det färgglatt – gult, rött, blått – i bullliga formationer. Täcken på en tvättlina, kuddar på marken. Ett zigenarläger! Några barn vinkar till mig medan jag tar bilden. Jag vinkar tillbaka för sent.

Den där speciella hemkänslan. Min medresenär på den första sträckan – jag vet inte om ni minns honom – kliver av strax före gränsen till Bosnien, gränsen han kallar ”velika granica”, den stora gränsen. Jag funderar lite över vilken gräns som kan vara ”mala granica”, men hittar inget svar. Hrvatska Kostajnica heter hans station och han ser lite förlorad ut där han går med sin ryggsäck på ryggen. Lukten av svett och öl är kvar hos mig i kupén.

Tåget dunkar vidare och vi når Prijedor i Republika Srpska. När jag satt där i verklighetens kupé för några dagar sedan, tänkte jag på kex-och rånfabriken som jag lärt mig finns där. Och jag kände mig lite barnsligt stolt över detta vetande. Nu när jag bara reser ”retroaktivt” i tanken och vet lite mera genom tiden i Sarajevo och efteråt, tänker jag på alla massgravarna som finns runt Prijedor. Så många.

I Prijedor, som på så många andra ställen längs den här sträckan, stiger man av utan perrong. Man kliver ut ur tåget rakt ner på marken och går sedan över spåren, som den unge mannen på bilden här.

Genom resan har jag lärt mig att Republika Srpska är mycket större än jag trodde förut och jag vet nu att större delen av min färd gick genom den ”entiteten”. Ja, av någon anledning använder man detta underliga ord när man talar om de olika delarna av detta sargade, styckade och återstyckade land. Och jag har lärt mig att man i Republika Srpska tycker att det är eländigt, slarvigt och vanskött nere i Federationen. Jag ser många ortodoxa kyrkor men också några moskéer från mitt tågfönster på vägen genom RS. Här syns en av kyrkorna genom smutsrutan. Vi befinner oss strax före Banja Luka.

Efter Banja Luka följer en lång sträcka – timmar – förbi kyrilliska skyltar och ortodoxa kyrkor. Först vid Doboj ändrar det sig och blir lite blandat både vad gäller alfabeten och gudshus. Den stora moskén ni ser står strax efter Doboj, vågar inte säga ”söder om” ifall järnvägen inte följer väderstrecken.

Sedan far vi in i Federationen. Men det visste jag inte då.