Blogg

Hemlighållaren

Mer än en gång genom åren har jag funderat lite över yrkestiteln ”sekreterare”; engelskans ordpar secret-secretary har blåst in frågor i mitt huvud och kanske ännu mer italienskans förbindelse segreto-segretario/a. Består sekreterarens arbete i ett sysslande med hemligheter eller är orden bara lika av en tillfällighet? Något sådant har det hänt att jag frågat mig, men sedan har jag låtit tanken fara igen och börjat rota någon annanstans i stället. Det finns alltid något att rota i.

Så nu är marken beredd.

För två eller tre år sedan kom jag i kontakt med en text om gömda skatter på karga kroatiska öar. Jag tror att texten ingick i en översättningskurs. I texten fanns det vackra ordet ”tajna” instucket och jag blev genast förtjust i det för själva ljudbilden och inte blev det sämre när jag fick veta att detta ord betydde ”hemlighet”. Så jag lärde mig det. En tid senare blev jag kallad till någon som kallade sig ”tajnik”, kanske var det dekanens ”tajnik”, jag är inte säker. Nå, inget roligt hände där eller det är snarare så att jag har glömt allt om detta besök. Men ordet fastnade, fast jag lustigt nog först inte förstod det. Men så öppnade sig denna hemlighet med ens i ett stort ”aha!”. Ja, en tajnik vaktar förstås en tajna! Och där stod med ens den hemlighetsfulla sekreteraren från helt andra tider framför mig och jag hade fått visshet.

Jag är min egen hemlighållare. Och Londi sin, misstänker jag.

bild1-50

En EU-migrant under lupp

Någon gång då och då funderar jag lite över om jag hade varit en annan om jag inte tagit det där stora steget någon gång i slutet av sommaren 2010, ett steg som förde till en migration och en skilsmässa. När jag tog steget och gav mig av hit till Zagreb, trodde jag i och för sig att det snarast rörde sig om ett experiment på ett år eller två. Om jag nu alls tänkte i någon sådan bana. Kanske var det snarare andra som tänkte det åt mig. ”När kommer du tillbaka?” kunde man fråga mig. Jag tror aldrig jag svarat något mer exakt på det och nu blir det glesare och glesare mellan den här sortens frågor. Men nu halkar jag visst ifrån mitt ämnes mittpunkt. Har mina år här gjort mig till en annan människa än den jag var och kanske hade fortsatt att vara? Naturligtvis – så tror jag i alla fall att det måste vara – förändras alla ständigt oberoende av om vi utsätter oss för stora synliga förändringar eller inte. Men nog måste det hända ytterligare något när man stiger ut ur sitt invanda liv på det vis som jag gjorde för snart fem och ett halvt år sedan? Fast detta att jag lever i internetåldern och har en släng av grafomani gör förstås steget och effekten mindre genomgripande än de kunde ha varit. Och så har jag ju Londi precis som förr och det gör kanske också steget kortare.

På ett sätt har jag nog blivit ensammare i ett liv utan en fast familje- eller partillvaro och utan gamla band med vänner, arbetskamrater, grannar och bekanta. Här känner ingen till min historia, utom det jag själv väljer att berätta och det blir ju någonting annat. Inte för att jag ljuger särskilt mycket om mig själv, men ofta förkortar och förenklar jag för att det inte ska bli för långrandigt. En del glömmer jag nog också. Jag tror det är möjligt att vissa saker som jag hade behållit i minnet om jag levt kvar i min tidigare värld, nu har trängts undan och kanske fallit i glömska för att de inte hänger ihop med något som hör till mitt nuvarande liv.

På ett annat sätt lever jag intensivare och träffar fler människor än då jag bodde där mellan den stora sjön och skogsbrynet. Och jag har fått många nya vänner som står mig mer eller mindre nära. Det är nog fem eller sex som står mig riktigt nära, fast en av dem har flyttat härifrån, för som utlänning blir det gärna så att man lär känna andra utlänningar och utlänningar flyttar lätt iväg igen. Därför hör det också till mitt nya liv att människorna omkring mig byts ut snabbare än förr. Blir jag ytligare av det? Kanske. Det blir kortare sekvenser och möjligheten att ”korrigera” mig själv är – det sa jag nyss – större och jag tror att jag använder den rätt väl. Och där kanske man kan finna ett visst mått av ytlighet.

Sedan blir jag väl annorlunda inne i huvudet genom att jag byter språk minst tre gånger om dagen. Ibland talar jag fem språk samma dag och det gör mig väl varken dummare eller klokare, men liksom alltid beredd att byta spår. Ja, och så har vi allt som utspelar sig omkring mig, som jag inte förstår eller förstår till hälften för att jag ännu inte har något fast grepp om det här landets språk. Någonting har nog hänt med mig på grund av det genom de här åren. Främst har jag väl utvecklat ett slags ”tolerans” för ett liv bland gåtor. Det oförstådda, det obegripliga, det gåttfulla känns väldigt hemtama. Men kanske innebär det också att jag har utvecklat ett nytt slags lättja. Jag känner mig inte alltid så manad att ta reda på vad något betyder, fast det kanske har lika mycket med min ålder att göra. ”Antingen är det det eller det eller något liknande”, kan jag komma på mig med att tänka lite halvslappt.

Och eftersom jag vet eller åtminstone anar att jag för exempelvis en del av mina grannar här ter mig lite udda eller konstig, så finner jag mig till rätta med att vara just detta.

Under de första åren här kunde det ibland hända att jag om kvällarna just i insomningsstunden kände mig som om jag föll rakt ner genom madrassen, sängen, golvet, marken ända till jordens inre i en delvis skräckfylld färd, men bara delvis skräckfylld. Och någon gång kunde det hända att jag inte var riktigt säker på vem jag var eller vilket slags liv jag levde i det ögonblick då jag vaknade upp igen. Jag var tvungen att, ibland med en viss möda, leta mig tillbaka till mig själv och det liv jag levde. Nu händer detta knappast längre, för trots att det kan gunga rätt kraftigt, så vet jag ganska väl hur jag lever.

Kanske är jag lugnare nu än jag var i mitt förra liv och jag känner mig helt säkert friare. Men samtidigt lite okändare, också för mig själv. Ibland kommer det över mig att detta är en dagdröm eller en fantasi. Det känns naturligtvis inte helt bra, men jag tror inte att den känslan skulle försvinna om jag försökte mig på att flytta tillbaka. Jag tror att det snarare skulle bli som en dröm inne i en annan dröm. Fast kanske har detta mera med tidens gång och åldrandet att göra än med var någonstans jag lever och hur.

Och om det är sant att man blir påverkad till sin personlighet av de böcker man läser, så har jag helt säkert hamnat en bit ifrån där jag hade varit om jag inte hade emigrerat. När jag bodde i Sverige läste jag nästa bara skönlitteratur på tyska och italienska, till stor del för att inte förlora närheten till dessa båda språk. Nu är nästan allt jag läser på svenska, ofta översättningar från till exempel polska, ungerska och tjeckiska. Varför? Dels för att en större del av min läsning nu än förr rör sig om recensionsuppdrag, dels för att jag tror att det är bra om jag håller min svenska på bästa möjliga nivå. Och läsning av god skönlitteratur är ett bra sätt, det är jag säker på. Jag vet ju nu av erfarenhet att även ens första språk kan hotas, om man lever utanför dess sfär en längre tid.

En viktig förändring är att jag nu i långt högre grad än förr är den som skapar mitt sammanhang. Så är det även om jag ingår i en del grupper som till exempel kollegerna på universitet, min italienska vänkrets, några familjer jag umgås i här. För de flesta jag känner är ändå enskilda personer som jag träffar utanför deras invanda sammanhang. Det ligger kanske något bräckligt och riskabelt i detta, men också något mycket öppet och fritt.

Fast jag har ju kvar många band till familj, vänner och släkt på olika ställen i Europa, i Sydafrika och i Australien…

bild-50
Igra konja: Ivan Generalić

En bild av Eugen Buktenica

Jag har fått en bok om jugoslaviskt naivistiskt måleri. Den heter Naivno slikarstvo Jugoslavije, är skriven av Boris Kelem och kom ut 1969. I den hittar jag både sådant jag känner igen och sådant som är nya bekantskaper för mig. Namn som Generalić, Feješ, Rabuzin och Kovačić är gamla bekanta och jag känner igen en rad målningar. Den allra första bilden i boken är målad av Eugen Buktenica. Honom har jag inte hört talas om tidigare och lustigt nog fastnar jag genast för just denna bild. Den heter ”Ribarski konvoj” (ribar=fiskare) och den återger ett stycke hav och ett kalt dalmatiskt ölanskap i blått och vitt och så konvojen förstås och där finns några varmare färgpunkter på männen och båtarna. Jag läser att konstnären är från Šolta, en liten ö söder om Split och strax väster om Brač.

bild-50

Jag tänker något vagt om att det nog inte är högsommar på bilden, kanske är det vår. Den jämna harmoniska rörelsen framåt tilltalar mig och det vita vågskummet verkar ditkladdat av en barnhand. Så där skulle evigheten kunna se ut utan att vara skrämmande. Och männen är lite lagom klumpigt formade, men ändå har de fått liv inblåst i sina kroppar och ansikten. Ljuset över klipporna i den främre – jag menar den vänstra – delen av bilden hör inte till tavlan. Det är min lampa som försöker lura oss. Men skuggan i vattnet är inte min utan den har Buktenica placerat där.

Det här med språk – och åsnor

Under tiden runt jul och nyår gjorde min kroatiska några plötsliga överraskande framsteg. Det berodde kanske på att jag hade mindre att göra med mina olika arbeten, men också på att jag faktiskt pratade mer kroatiska än under vanliga veckor. Och så tittade jag kanske lite mer på tv, mer än tio minuter om dagen, menar jag med det. Jag blev lite euforisk när jag märkte framstegen, men samtidigt grep mig också en vag känsla av motspänstighet som rörde detta med att språkets hemligheter inte får avslöjas. Fast den där ”motkänslan” förträngde jag och tänkte i stället att nu gällde det att inte tappa rörelsen framåt. Jag skrev mina sms på kroatiska till dem som hade tålamod nog för sådana lekar, jag läste lite tidningsartiklar och jag pratade också om sådant som bara intresserade mig måttligt. Men så började terminen igen och jag gled ut i det vanliga språkhavet och kroatiskan blev på nytt ett bland fem språk, ofta just nummer fem eller möjligen fyra. En sak är emellertid orubblig: jag kan inte längre lyssna utan att åtminstone förstå rader av ord och uttryck. Det går inte att komma tillbaka till den där mystiska världen där nästan allt var klanger och ljud och där de få begripliga orden gick att beskriva som bilder. Ändå är det gåtfullt hur min förståelse kan svaja, fortfarande lever jag vid ett mentalt fönster som öppnas och stängs enligt oftast obegripliga lagar. Imorse tittade jag lite på tv: först var det en diskussion om olika energikällor och där dök många internationella ord upp, så jag borde egentligen ha förstått nästan allt, men nej, programmet gled förbi mig som en liten vagn lastad med lösa ord. Sedan såg jag på ett kort program om åsnor; åsna heter förresten ”magarac” på kroatiska. Jag tycker om åsnor både till utseendet – öronen, ögonen, den tjocka pälsen i pannan – och för att de är från en annan tid. De flyttar mig bakåt i tiden.

bild1-50

bild-50

Nu förstod jag allt eller i alla fall nästan allt. Jag lyssnade på helspänn om deras vanor, deras så väldigt värdefulla och hälsosamma mjölk. Jag sände en tanke till en orientalisk saga där någon badar i åsnemjölk. Och jag fick höra om åsnornas historia i Istrien och Dalmatien. Och om hur gamla de kan bli. Andäktigt tog jag bilder av dem från tv-skärmen; sådant är ju lättare än man tror, om man inte är perfektionist. Jag tänkte på att åsnorna inte är intresserade av utveckling och framtid och att människan egentligen är den underligaste varelsen på Jorden. Men att jag nog själv är mer lik en åsna.

Igår blå – idag blek

Igår var det ett så stort hål i molnen att hela himlen var blå. Idag är det grått och droppigt och allting blekt och vekt, så eftersom jag är så måttlöst beroende av ljuset lever jag helt i gårdagen och gårdagens bilder.

bild1-50

bild2-50