Hemlighållaren

Mer än en gång genom åren har jag funderat lite över yrkestiteln ”sekreterare”; engelskans ordpar secret-secretary har blåst in frågor i mitt huvud och kanske ännu mer italienskans förbindelse segreto-segretario/a. Består sekreterarens arbete i ett sysslande med hemligheter eller är orden bara lika av en tillfällighet? Något sådant har det hänt att jag frågat mig, men sedan har jag låtit tanken fara igen och börjat rota någon annanstans i stället. Det finns alltid något att rota i.

Så nu är marken beredd.

För två eller tre år sedan kom jag i kontakt med en text om gömda skatter på karga kroatiska öar. Jag tror att texten ingick i en översättningskurs. I texten fanns det vackra ordet ”tajna” instucket och jag blev genast förtjust i det för själva ljudbilden och inte blev det sämre när jag fick veta att detta ord betydde ”hemlighet”. Så jag lärde mig det. En tid senare blev jag kallad till någon som kallade sig ”tajnik”, kanske var det dekanens ”tajnik”, jag är inte säker. Nå, inget roligt hände där eller det är snarare så att jag har glömt allt om detta besök. Men ordet fastnade, fast jag lustigt nog först inte förstod det. Men så öppnade sig denna hemlighet med ens i ett stort ”aha!”. Ja, en tajnik vaktar förstås en tajna! Och där stod med ens den hemlighetsfulla sekreteraren från helt andra tider framför mig och jag hade fått visshet.

Jag är min egen hemlighållare. Och Londi sin, misstänker jag.

bild1-50

Kommentera