Blogg

Christine och jag ser ”Att skiljas”

Just nu pågår en svensk filmvecka på Kino Tuškanac. Biljettpriset är tio kuna och biljetterna kan inte förköpas, så man vet inte om man får någon biljett eller om eller om den stora biosalongen med plats för en traktorfärd i mittgången kommer att stå tom eller halvtom. Jag vet inte om detta med biljettförsäljningen är en tradition från jugoslavisk tid. I alla fall gick Christine och jag dit igår kväll för att se Karin Ekbergs dokumentärfilm ”Att skiljas” från 2014.

e-pozivnica-svedski-2015 (5)

Innan vi gick dit tog ett glas vin på Velvet (svarta Velvet alltså) och fotograferade sedan varandra på den lilla idylliska skridskobanan utanför kaféet. Vi låtsades att våra stövlar var skridskor och så drog vi på. I luften kändes trots kylan en svag aning av ombyte mot vår.

bild1-50

Och så gick vi uppför backen och in i biografen, som visade sig vara så där lagom glest befolkad. De flesta hade fått sina platser utmed ”traktorspåret”. Vi också. Och så började filmen. Som vanligt när vi ser sådana här svenska saker här i Zagreb uppstod det där metaperspektivet. Vi kunde inte låta bli att undra över hur vissa speciellt svenska sätt att vara eller tala nådde den kroatiska publiken. Vad tänkte de när Kjell sa: ”Man ska junte tro att man är dum i huvet.” Eller: ”Man har ju ändå levt ihop så länge.” ”Varför stannar man? Man har inte fått en puss på 15 år.” Med de ansiktsuttrycken. Och Lena som var så praktisk och tittade in i kamerna på ett sådant där speciellt svenskt praktiskt sätt.

Nej, jag tänker inte berätta mer än mycket lite om handlingen: Ett par som levt i en lång rad av år skiljer sig och det är dottern som gör filmen. Vi får tillbakablickar på de första åren via små raspiga amatörfilmsnuttar, men det mesta handlar om själva uppbrottet eller avbrottet, hur de delar upp sakerna och talar om detta med små inskjutna tankar om det som varit.

På ytan kan detta möjligen te sig påvert eller småtråkigt, men helheten är något annat som går djupare och vi ser verkligen in i några människors liv och upplever tillsammans med dem ett brett spektrum av känslor: sorg, hopp, komik, medkänsla, glädje… Och vi ser tidens gång både i dem och i det som omger dem. Och vi ser en skärva av ett lands historia.

När vi lämnade biografen var vi stillsamt glada över att få ha upplevt detta. Vi gick nerför backen igen medan vi pratade oss igenom filmen. Och så gick vi en på Velvet igen och tog ett glas vin till.

bild-50

Där vi satt bland under ljuskronorna bland röda plyschkuddar gled samtalet vidare in på annat och vi talade rätt länge om Berlin och Brandenburg, om platser vi vill återse där. Tyskland är ju vårt andra gemensamma hemland (och Kroatien det tredje förstås). Vi funderade över om vi skulle kunna resa där tillsammans på ett harmoniskt sätt och vi kom fram till att det skulle vi.

Fåren och ängeln

Det här julkortet var inte till mig, det var mina föräldrar som fick det. En ungdomsvän till min mamma, Eva Gurske, har målat bilden och mamma tyckte mycket om den och berättade om den. Nu har den nått mig via ett foto.

bild1-50

Människorna med sina små axelväskor är väl lite tafatt målade, men kanske är det avsiktligt. Människorna är tafatta och lite förvirrade. På den här andligt inspirerade bilden är det djuren eller snarare fåren som anar, vet och förstår något. Ängeln – som vi inte ser ansiktet på – talar till fåren. Hundarna verkar inte lyssna men de ser lugna ut i sitt betraktande av de bullersamt förandligade fåren. Bräkandet hörs ut ur bilden. Jag vet att Eva under en tid av sitt liv som prästfru i byn Pekatel (mellan Neubrandenburg och Neustrelitz) hade får, fyra eller fem brukade de vara. Och jag ser att hon genom fåråren lärt sig deras ansikten, kroppar, rörelser och minspel. De två i profil är särskilt levande och personliga. Kanske är de tecknade efter två verkliga fårpersoner, inte efter får i allmänhet. Kanske vet Eva vad de hette när de levde och gick och betade där nere i hagen bland fläderbuskarna.

Från de höjda nosarna ljuder en hymn och fåren står tätt utan att trängas.

MojUppsats – texter om flyktingkrisen (3)

Idag har jag publicerat det tredje och sista avsnittet med studentuppsatser om flyktingkrisen på MojUppsats. Uppsatserna skickades in i början av november, i mitten av november och i början av december och genom detta att de är skrivna vid olika tidpunkter kan man genom texterna se händelseutvecklingen under just denna korta period.

izbjeglice_FAH5

Här är en länk som för vidare till de enskilda uppsatserna från början av november.

Och här finns en som leder till de enskilda uppsatserna från mitten av november.

Och här, slutligen, kommer ni direkt till texterna från början av december:

Luka Pezerović

Maša Virag

Ante Petrović

Frankopanska strax efter halv fyra

En gång i veckan, de flesta veckor i alla fall, går jag ett stycke längs Frankopanska strax efter halv fyra på eftermiddagen. Gatan sluttar svagt nedåt i den riktning jag går. När jag går den här sträckan tänker jag oftast bara på själva gatan och vad jag ser längs den. Den här promenaden är visserligen en rutin men en ovanlig eller glest genomförd sådan. Dessutom har den bara pågått i ett knappt halvår.

bild-50

Igår, för det var igår jag gick där senast, märkte jag att ljuset är tillbaka, att det är full dager vid halv fyra. Och jag tänkte att nu kommer våren.

Robert Musil: Om dumheten

Nyss fick jag veta att min text om Robert Musils Om dumheten har publicerats i Hufvudstadsbladet, så jag känner mig fri att visa den här:

bild1-50

Jag fördjupar mig – pendlande mellan självtvivel, nyfikenhet och uppsluppenhet – i dumhetens väsen och försöker samtidigt föreställa mig hur det kan ha varit när Robert Musil på inbjudan av Österreichischer Werkbund höll sitt föredrag om dumheten i Wien 1937.

Musil nystar upp långa och vindlande trådar av dumhet ur mänsklighetens då och nu. Han talar om olika typer av dumhet, om den enkla naiva dumheten som genom sitt både kroppsnära och refrängartade språk kanske är en diktare, om den otäcka hotfulla kollektiva dumheten, ”en social imitation av andliga defekter”, som släcker ljuset i varje enskilt huvud och är beredd till vilket våld som helst, om den arroganta, inbilska klokheten som ju är en dumhet som vänt ut och in på kappan. Han vränger och vrider på begreppet. Det blänker till i en uniformsknapp och jag ser totalitarismen bli så där bekymrat löjlig. Varje klokhet har sin dumhet, säger Musil. Ju mer jag läser, desto osäkrare blir jag på om jag egentligen förstår någonting av detta med dumhet. Men kanske försöker jag genom att medge detta bara låtsas vara klok, för Musil säger ju någonstans att ett medel mot dumhet är anspråkslöshet. Men detta gäller nog inte låtsad anspråkslöshet. Å andra sidan är det ofta svårt att hålla det medvetna helt ärligt.

Och vad kan Musils åhörare den där kvällen – för jag tror att det var en kväll – ha tänkt? Undersökte de sin egen intelligens medan han talade? Försökte de skärskåda vilken typ av dumhet de härbärgerade i sina huvuden? Kanske utsåg någon sig till diktare. Undrade en eller annan om Musil möjligen var lite dum som vågade sig på att där och då tala om den kollektiva dumhetens frammarsch?

Det slår mig hur central dumheten är i nästan allting som människan företar sig och hur intressant och mångfacetterad denna företeelse är. Dörrar och fönster rycks upp och allting verkar gå att tolka genom dumheten. Plötsligt finns det en ny nyckel till nästan alla själsliga mysterier. Det enda orosmomentet ligger i att jag kanske inte riktigt förstår. Men inga sorger, varje klokhet har som sagt sin dumhet, så varför skulle inte jag få ha min?

Jag blir upprymd av detta med dumheten, ja, jag menar Musils dumhetsundersökning. Varje tankeproblem jag kan föreställa mig verkar kunna nå sin lösning i dumheten. Och varje händelse i politik eller media blir i ett nu spännande och lockande genom idén om dumheten. Denna förunderliga kameleont! Denna urkomponent i allt!

Men min eufori lägger sig eller tonas ner till ett samlat allvar och jag försöker hitta fotfäste i paradoxen mellan det goda i att inte fälla omdömen om sådant vi inte känner tillräckligt väl och detta att utan sådana vilda illa underbyggda omdömen skulle vi förlamas och klibba fast vid vår fläck. Utan dumhet ingen rörelse, inga villfarelser.

Jag konstaterar – eller är det Musil som gör det? – att alla funderingar kring egen dumhet eller egen klokhet är saker som helst bör döljas. För den som talar om dem kan lätt verka dum.

För att inte avsluta denna betraktelse alltför platt vill jag bjuda er läsare på den maxim -visserligen inlindad i ett vagt tvivel – som Musil i slutet av sitt anförande formulerar som eventuellt ledande till ”en lovande levnadsform”:

”Handla så gott du kan och så uselt du måste, och förbli däri medveten om gränserna för ditt handlandes brister!”

°°

Robert Musil
Om dumheten 2015
(Über die Dummheit 1937)
Översättning: Henrik Sundberg
Efterord: Bo Isenberg
Förlag: Vesper