Just nu pågår en svensk filmvecka på Kino Tuškanac. Biljettpriset är tio kuna och biljetterna kan inte förköpas, så man vet inte om man får någon biljett eller om eller om den stora biosalongen med plats för en traktorfärd i mittgången kommer att stå tom eller halvtom. Jag vet inte om detta med biljettförsäljningen är en tradition från jugoslavisk tid. I alla fall gick Christine och jag dit igår kväll för att se Karin Ekbergs dokumentärfilm ”Att skiljas” från 2014.
Innan vi gick dit tog ett glas vin på Velvet (svarta Velvet alltså) och fotograferade sedan varandra på den lilla idylliska skridskobanan utanför kaféet. Vi låtsades att våra stövlar var skridskor och så drog vi på. I luften kändes trots kylan en svag aning av ombyte mot vår.
Och så gick vi uppför backen och in i biografen, som visade sig vara så där lagom glest befolkad. De flesta hade fått sina platser utmed ”traktorspåret”. Vi också. Och så började filmen. Som vanligt när vi ser sådana här svenska saker här i Zagreb uppstod det där metaperspektivet. Vi kunde inte låta bli att undra över hur vissa speciellt svenska sätt att vara eller tala nådde den kroatiska publiken. Vad tänkte de när Kjell sa: ”Man ska junte tro att man är dum i huvet.” Eller: ”Man har ju ändå levt ihop så länge.” ”Varför stannar man? Man har inte fått en puss på 15 år.” Med de ansiktsuttrycken. Och Lena som var så praktisk och tittade in i kamerna på ett sådant där speciellt svenskt praktiskt sätt.
Nej, jag tänker inte berätta mer än mycket lite om handlingen: Ett par som levt i en lång rad av år skiljer sig och det är dottern som gör filmen. Vi får tillbakablickar på de första åren via små raspiga amatörfilmsnuttar, men det mesta handlar om själva uppbrottet eller avbrottet, hur de delar upp sakerna och talar om detta med små inskjutna tankar om det som varit.
På ytan kan detta möjligen te sig påvert eller småtråkigt, men helheten är något annat som går djupare och vi ser verkligen in i några människors liv och upplever tillsammans med dem ett brett spektrum av känslor: sorg, hopp, komik, medkänsla, glädje… Och vi ser tidens gång både i dem och i det som omger dem. Och vi ser en skärva av ett lands historia.
När vi lämnade biografen var vi stillsamt glada över att få ha upplevt detta. Vi gick nerför backen igen medan vi pratade oss igenom filmen. Och så gick vi en på Velvet igen och tog ett glas vin till.
Där vi satt bland under ljuskronorna bland röda plyschkuddar gled samtalet vidare in på annat och vi talade rätt länge om Berlin och Brandenburg, om platser vi vill återse där. Tyskland är ju vårt andra gemensamma hemland (och Kroatien det tredje förstås). Vi funderade över om vi skulle kunna resa där tillsammans på ett harmoniskt sätt och vi kom fram till att det skulle vi.
