Det här julkortet var inte till mig, det var mina föräldrar som fick det. En ungdomsvän till min mamma, Eva Gurske, har målat bilden och mamma tyckte mycket om den och berättade om den. Nu har den nått mig via ett foto.
Människorna med sina små axelväskor är väl lite tafatt målade, men kanske är det avsiktligt. Människorna är tafatta och lite förvirrade. På den här andligt inspirerade bilden är det djuren eller snarare fåren som anar, vet och förstår något. Ängeln – som vi inte ser ansiktet på – talar till fåren. Hundarna verkar inte lyssna men de ser lugna ut i sitt betraktande av de bullersamt förandligade fåren. Bräkandet hörs ut ur bilden. Jag vet att Eva under en tid av sitt liv som prästfru i byn Pekatel (mellan Neubrandenburg och Neustrelitz) hade får, fyra eller fem brukade de vara. Och jag ser att hon genom fåråren lärt sig deras ansikten, kroppar, rörelser och minspel. De två i profil är särskilt levande och personliga. Kanske är de tecknade efter två verkliga fårpersoner, inte efter får i allmänhet. Kanske vet Eva vad de hette när de levde och gick och betade där nere i hagen bland fläderbuskarna.
Från de höjda nosarna ljuder en hymn och fåren står tätt utan att trängas.