Nu har dimmans tid kommit och allt är insvept i detta kalla gråfuktiga. Jag är väl ”glad” över att den kom så sent i år, men nu är nu och det här med sent är inget att hämta glädje ur. Och jag är trött, det märkte jag knappast under solskensdagarna, men nu vet jag att jag varit det ett tag. Arbetet hopar sig på ett nästan mystiskt sätt. Uppgifterna ramlar liksom in från sidan. Att jag har fem sidoarbeten får jag förstås skylla mig själv för, men det brukar gå att sköta allt rätt bra – tillsammans med nöjena, som ju också tar sitt. Men kanske ligger orsaken till mitt trötta missmod inte bara i väderomslaget utan också i en skrämmande dålig novellantologi som jag har åtagit mig att läsa och recensera. Antologin består av en, som det verkar, ändlös rad av texter kring ett i förväg bestämt tema, en av dödssynderna. Kanske rör det sig om bidrag till en tävling och det som finns mellan de grällt lysande pärmarna ska väl i så fall vara de bästa, de ”vinnande” bidragen. Texterna åbäkar sig krampaktigt kring det förelagda temat och flosklerna flödar. Om jag ska sammanfatta alla texter jag hittills läst med en fras, så lyder den så här: ”En person i dyrbara kläder av noggrant namngivna märken begår en rad elakheter och blir på slutet snäll – eller inte.”
I de väl tilltagna porträtten av dem som skrivit kan man exempelvis läsa att de är ”nyfikna på allt”, att de arbetar som ”kreatörer” eller inom ”marknadsföring och copy” och att ”skrivandet är en ständigt pågående process” för dem. Och: ”Att inte skriva finns numera inte på kartan, det är en livsstil.”
Efter varje sådan här läsning måste jag skölja hjärnan ren med en riktig text. Igår kväll glömde jag att gå igenom denna tvätt och då fick jag mardrömmar, som efterlämnade en känsla av att ha ätit enorma mängder av undermåliga sötsaker. Och nu sitter jag här och frågar mig varför det är så många som egentligen inte kan skriva, som till varje pris vill ha sina texter utgivna mellan helst skrikigt kolorerade pärmar.
