Blogg

Varför vill så många ”skriva en bok”?

Nu har dimmans tid kommit och allt är insvept i detta kalla gråfuktiga. Jag är väl ”glad” över att den kom så sent i år, men nu är nu och det här med sent är inget att hämta glädje ur. Och jag är trött, det märkte jag knappast under solskensdagarna, men nu vet jag att jag varit det ett tag. Arbetet hopar sig på ett nästan mystiskt sätt. Uppgifterna ramlar liksom in från sidan. Att jag har fem sidoarbeten får jag förstås skylla mig själv för, men det brukar gå att sköta allt rätt bra – tillsammans med nöjena, som ju också tar sitt. Men kanske ligger orsaken till mitt trötta missmod inte bara i väderomslaget utan också i en skrämmande dålig novellantologi som jag har åtagit mig att läsa och recensera. Antologin består av en, som det verkar, ändlös rad av texter kring ett i förväg bestämt tema, en av dödssynderna. Kanske rör det sig om bidrag till en tävling och det som finns mellan de grällt lysande pärmarna ska väl i så fall vara de bästa, de ”vinnande” bidragen. Texterna åbäkar sig krampaktigt kring det förelagda temat och flosklerna flödar. Om jag ska sammanfatta alla texter jag hittills läst med en fras, så lyder den så här: ”En person i dyrbara kläder av noggrant namngivna märken begår en rad elakheter och blir på slutet snäll – eller inte.”

I de väl tilltagna porträtten av dem som skrivit kan man exempelvis läsa att de är ”nyfikna på allt”, att de arbetar som ”kreatörer” eller inom ”marknadsföring och copy” och att ”skrivandet är en ständigt pågående process” för dem. Och: ”Att inte skriva finns numera inte på kartan, det är en livsstil.”

bild-43

Efter varje sådan här läsning måste jag skölja hjärnan ren med en riktig text. Igår kväll glömde jag att gå igenom denna tvätt och då fick jag mardrömmar, som efterlämnade en känsla av att ha ätit enorma mängder av undermåliga sötsaker. Och nu sitter jag här och frågar mig varför det är så många som egentligen inte kan skriva, som till varje pris vill ha sina texter utgivna mellan helst skrikigt kolorerade pärmar.

Ljusmörker

Mörkret faller tidigt nu. Värmen gör att jag påminns om andra och sydligare platser försänkta i vintermörker. Men jag är ju just här och det blir väl kallare. Jag tittar på vinternattsdekorationerna och tycker som vanligt att de i Zrinjevac är vackrast. Bilden gör dem ingen rättvisa. Trädens ljusstrumpor ser ut som arga taggiga märlor här, men i verkligheten – och i drömmen – är alltsammans helt annorlunda.

bild1-43

Och fortsätter jag ner mot Glavni kolodvor och stannar upp strax före konstisbanans tingel-tangel och riktar blicken snett bakåt, så ser Umjetnički paviljon ut som ett sagoslott som bjuder på ändlösa ljuskaskader med himlamörkret som bakgrund.

bild2-43

Något att ta spjärn emot inför språnget mot de första vårtecknen…

Sarajevo-sefardernas storartade, underbara historia

Jag återvänder till eller fortsätter att vistas i kapitlet om sefarderna i Sarajevo i Karl-Markus Gauß’ bok De döende européerna. Nu har jag nått slutet för den här gången och jag vill citera just de sista raderna i det sista delkapitlet. Gauß och några andra österrikare befinner sig i sällskap med David Kamhi, professor i violin. Gauß beskriver honom som en mystiker, en spiritualist, en återuppstånden Savonarola. Kamhi talar ladino till gästerna ända tills de förstår honom. Jag vill föreställa mig hur och gör det.

bild-43

Vi eller de österrikiska besökarna får av Kamhi veta något om ”Haggadan”, sefardernas i sanning oersättliga kodex som kom till i Zaragoza omkring 1350 och som de fördrivna tog med sig från Spanien. Modiga muslimer som respekterade sina judiska grannar just i deras religiositet hade med risk för livet sett till att Haggadan inte förstördes eller stals. Jag läser andäktigt och får också veta att den sefardiska diktningens historia skrivits av en muslimsk litteraturvetare, Muhamed Nezirović. Och bland de klassiska författare, vilkas verk han räddat nämns Isak Samokovlija och jag känner igen namnet. Kanske från alldeles nyss, för jag lever ju i en ständig ström av berättelser.

Kamhi berättar och berättar och kapitlet går mot sitt slut och jag tror att jag måste ge er slutstycket ordagrant. Så här skriver Gauß:

Vi stod mellan en berömd restaurang, i vilken vi under hela middagstiden varit de enda gästerna eftersom ingen människa i Sarajevo längre hade råd att äta på restaurang, och ruinerna av ett museum som vilken dag som helst kunde falla samman; och mellan restaurangen, som inte längre hade några gäster, och museet, som inte längre härbärgerade några museiföremål, frambesvärjde Kamhi Sarajevo-sefardernas storartade, underbara historia och det stora, underbara broderskap som judendom, islam och kristendom utgjorde, och vi gick nerför berget i riktning mot staden, förbi ruiner, och vid vår sida hade vi den mässande mystikern som visste allt och i sin förtvivlan inte såg någon anledning att misströsta.

På kvällarna blir det vinter

Det är en märkligt tid med ljusa, ljumma morgnar, ibland soldränkta, ibland milt gråa med mjuka vindar som vrider lätt på björkarnas sista guldlöv. Denna milda mjukhet fortsätter en bit in i eftermiddagen, men när mörkret så småningom hälls ut över staden kommer en annan årstid in. Den blå timmen ser kall ut, även om den kanske inte är det.

bild-43

Igår stod jag en stund – det är en bit av den stunden ni bevittnar här på bilden – med ryggen mot Glavni kolodvor med blicken sträckt över parken Trg kralja Tomislava bort mot den belysta Umjetnički paviljon, Konstpaviljongen. Långt borta till höger anade jag ljusen från domkyrkotornen. Julgranen hade fått sin plats, såg jag, och konstisbanan i parken verkade större än förra året, men kanske var det bara inbillning. Den tusenårige kung Tomislavs mäktiga silhuett avtecknade sig blåsvart mot den blå timmens himmel. Det är vinter, tänkte jag.

Kafé Solvargen

Jag stiger upp en timme tidigare än jag behöver (mina lektioner ligger på eftermiddagar och kvällar, så ingen morgonhets) för att uppleva morgon- eller förmiddagssolen. För någon vecka sedan upptäckte jag ett kafé strax intill det lilla zigenska kvarteret. Det är ett ganska tråkigt kafé egentligen – jag känner ingen där och gatan utanför är rätt trist – men det har alltid sol och det är det viktigaste vid den här tiden på året. Nu är det mitt stamkafé, Royal och husbaren för ursäkta, och här sitter jag och fantiserar om solvargar och vårar och somrar. Och stänger jag ögonen så är allting sant.

bild-43