Blogg

Jag står vid en gränslinje. Tiden delar sig här och tankarna med den. Den tydligaste och mest emblematiska bilden av veckorna när Alex var här och befolkade min värld föreställer oss två i halvmörkret under fikonträden på Bacchus. De sista tre kvällarna satt vi där med vitt vin och vatten eller det montenegrinska ölet Nikšićko på det skrangliga lilla bordet. Luften var tung av fikonträdsdoften. Alex bläddrade bland sina anteckningar och berättade om Karl Jaspers idéer om tillvaron och existensen. Jag lyssnade och försökte formulera tankar kring det hörda. Fikonlövens skuggor flöt omkring över husväggen några meter ifrån oss. Det var mycket varmt och svetten blänkte i människornas ansikten i dunklet.

Ögonblick av urtid gled förbi. Så var det varje kväll och jag tänkte då och då lite förstrött på våra band med antiken och dess tankevärldar allt medan jag försökte förstå vad Alex sa om Jaspers tankesystem. Och vid sidan om tänkte jag att jag nog ska försöka mig på att läsa Jaspers själv. Jag kan säkert hitta böcker av honom på antikvariaten här. Nyfikheten har vaknat och vill veta.

Detta om detta, men som jag sa i början av den här texten så står jag vid en gräns eller snarare så har jag just passerat en sådan. Jag försöker mig på en orientering i den brexitvärld jag nyss (igår kanske) skämtade lite rått om. Vad är det som har hänt och varför har engelsmännen träffat detta val? Eller ska jag i stället fråga vad vi människor gör när vi ställs inför sådana här politiska valsituationer? Ja eller nej, ställs vi inför. Vill vi det eller det? Ofta röstar vi utan att veta något om konsekvenserna och försvarar kanske vårt slarv i valet med att vår röst ändå inte kan ändra något. Vad spelar en röst för roll bland miljoner? Eller känner vi oss tvärtom betydelsefulla när vi lägger vår röst? Svårt att avgöra, på något vis faller det här röstandet ut i ett slags abstraktion eller blir kanske till en lek bland skuggor. Och nu har engelsmännen alltså sagt att de bor på en ö och att Europa är något annat. Eller vad har de sagt? Eller vilka är det som har sagt vad? En av orsakerna till att rösterna föll som de föll är väl att befolkningspyramiden allt mer blivit en urna. Och vad tänker vi som lever på det europeiska fastlandet om saken? Bon voyage..? Eller: hur kommer det sig att USA inte faller isär? Och hur är det, saknar vi engelsmännen i vårt tänkta gemensamma projekt? Eller tycker vi att de ändå är så konstiga med sina tum och barrels och besynnerliga hundraser? Eller är det just underligheten som förbinder oss med dem och varandra?

Och så har tillvaron vänt blad igen. Alex har åkt och det är bara Londi och jag som tassar runt i lägenhetens rum och tomrum. Den täta samtalsväven är borta. Jaspers’ tankesystem läggs inte längre fram för mig i ständigt nya former. Och våra skratt runt köttbrickorna på Simpa har tystnat. EM i fotboll är slut för Kroatien och för mig med egentligen, även om jag ju har Tyskland kvar, men vem ska jag titta på det med, jag som inte är intresserad av fotboll? Engelsmännen har visst lämnat EU någon gång under de här ändlösa veckorna och Kroatien har kanske ingen regering. Vem ska jag skratta åt sådana saker med?

Idag är det ett litet hål i hettan och jag kommer kanske inte att behöva luftkonditioneringen för Londi. Jag ska gå igenom studentuppsatser och sätta diverse betyg. Och hänga lite tvätt. Jag öppnar en ny dörr i sinnet och tänker på Bundek: en av dessa dagar ska jag simma runt bland fiskarna och svanarna där. Och snart ska jag ta farväl av alla vännerna som lämnar staden för sommaren.

Så här såg bussen ut som Alex for iväg med. Hon sitter bakom ”Be proud” och läser Jaspers. Och jag står på perrongen nedanför och skriver meddelanden. Kanske är detta också nu. Tiden hälls lite åt båda hållen. Och kanske är jag nyfödd ännu en gång.

Igår kväll satt Alex och jag länge på Bacchus och talade om Karl Jaspers’ ”Existenz” och ”Dasein” medan vi såg fikonlövens skuggor vandra över den ena ytterväggen. Samtalet fortsatte sedan hemma i balkongrummet med Londi vid våra fötter. Vi vände och vred på begreppen, på de tyska originaltermerna och de italienska i Alex’ anteckningar. Länge stannade vi vid Jaspers ”situazioni limite”, ”Grenzsituazionen”. Genom fönstret strömmade den berusande söta lindluften in från den mörka ”parken”.

Vi talade om morte, dolore, lotta, colpa – Tod, Leid, Kampf, Schuld – och försökte förstå det oöverkomliga i dessa. Döden lät vi få en egen plats. Vi letade efter andra situationer som skulle kunna vara lika eller nästan lika absoluta. Vi svävade ut i tankar om ofullkomligheten, hur nödvändig den är för att göra tillvaron uthärdlig. Vi lekte med möjligheten att exstasen skulle kunna vara ett sätt att uthärda det outhärliga.

Ikväll ska vi undersöka Jaspers’ ”Angst” – angoscia…

Min bar Simpa här i huset är en värld. En av dessa kvällar – de är oändligt många just nu, kvällarna – när Alex och Londi och jag kom fram från under lindarna i ”parken”, fick jag syn på Vesna och en liten hopböjd dam sitta vid ett av borden på den nya rampen som gjort Simpa till en utebar. De vinkade åt oss och berättade att de hade en intressant blandning av pelinkovac och citron i glasen. Vi slog oss ner och beställde ut varsin karlovačko och Londi fick vatten i ett större askfat. Kvällen var ljum och det surrade av röster runt borden och luften var tung av lindblomssötma. Vesna berättade om en resa i Slovenien till en berömd zigensk by där det en gång hållits en internationell sammankomst. Vesna beskrev entusiastiskt och detaljerat det stora utställningstältet, danserna och sången. Hon pratade om barnen, särskilt om en liten flicka som lärt sig spanska nästan perfekt genom att titta på tv-serier och som ledigt konverserade med Vesna, som förresten bott länge i Spanien. Vi lyssnade och jag såg den färggranna platsen för mitt inre öga. Vesna beskrev också några härliga rätter som serverats den första kvällen. Gång på gång kom hon tillbaka till det stora färgglatt fladdrande utställningstältet och till slut sa hon med eftertryck: Gypsies like tents. Hon såg allvarligt och forskande på oss, som om hon ville försäkra sig om att vi verkligen hade förstått.

Dagarna har löpt iväg och tiden har varit en stark och mäktigt händelserik ström. Alex är här sedan ganska länge, vet inte dagarna eller veckorna. Nyss var Federico också här men igår bröt han upp igen. Jag arbetar, roar mig halva nätterna igenom, sover fort och hårt, äter grillat kött i baren när det är kroatiska matcher. Gratis. Vi har roligt och allt är mycket tätt. Kratke priče-festivalen rusade förbi, Animafest likaså. Härom söndagen, inte den närmaste, var vi på Britanski trg och grävde igenom boklådor och annat.

Jag drog hem Der Steppenwolf – det kändes som om jag borde ha den boken här i hyllan – och Verlobung mit Baldrian – vergnügliche Geschichten aus Ostpreußen, vem vet vad det kan vara, men visst är det mitt revir. Alex, Zvonko och jag strövade omkring och på torget och lyssnade på historier. En äldre man sålde femtioåriga ”naturliga” tvålar. Han tog av sig mössan och visade sitt täta gråa hår och berättade att han alltid tvättar det med de gamla tvålarna och att det därför sitter kvar. Jag fotograferade en hund i regnkappa och blev avkrävd tio kuna av ägaren.

Jag slängde fram sedeln och tog fler bilder och vägrade att tala om varifrån jag kom. ”Živim tu”, sa jag motsträvigt. Jag bor här. Det är ju det jag gör.