Blogg

Noć muzeja 2016

Noć muzeja, museumsnatten, blev en lugn lite minimalistisk blandning av museer och mat och dryck i vänners lag. Vi blev efter lite velande en kvartett: Maria, Paolo, Duilio och jag. Januarinatten var varmare än vi vågat hoppas och vi gick längs Ilica till nummer 17, där Arhiv Tošo Dabac finns. Tošo Dabac levde mellan 1907 och 1970 och en stor del av hans fotografier avbildar Zagreb, både staden och dess människor. Jag hade varit i arkivet förut, för det finns bilder jag gärna återser. Här är två av dem: Sveta Katarina uppe i Gornji grad sedd på ett visst avstånd (av en slump gick Duilio och jag sedan utmed just den gatan):

bild1-50

Bilden med pojkarna och kärran vet jag inte var den är tagen, men jag antar att vi befinner oss i Donji grad och kanske är det Nationalteatern man anar till vänster:

bild2-50

Efter fotoutställningen sa Paolo att han var hungrig, så vi gick in på ett litet matställe i närheten av Cvjetni trg och åt varma smörgåsar till vin och öl. När vi kom ut igen ville vi gå till Umjetnički paviljon, Konstpaviljongen, men halvvägs dit fick vi reda på att den av alla var stängd. Först var vi lite villrådiga, men sedan gick Duilio och jag upp i Gornji grad för att bese Meštrović-galleriet och Paolo och Maria gick mot Branimirova för att titta på en bilutställning. Ivan Meštrović (1883-1962) var en stor skulptör och arkitekt och det finns mycket här i Zagreb som påminner om honom, både skulpturer och byggnader. I somras var jag i galleriet för första gången under en av ”de öppna gårdarnas nätter” och då såg jag egentligen mest människor. Nu fanns det trots att det var museumsnatt gott om plats att betrakta. Jag väljer att visa en relief och en fristående skulptur. Nej, jag vet inte deras namn…

bild3-50

bild450

Lätta dagar

Lätta dagar, vi låter dem rulla fram som de vill, som det lyster dem. Vi följer ljuset och värmen, vi strosar, Londi nosar och jag letar efter nya kaféer, nu när både Royal och ”Solkaféet” nästan alltid är fulla, när vi kommer. Royal kan jag i och för sig hålla utkik över från fönstret, men det är ju ingen garanti. Igår gick vi längs Radnička cesta och kom till det zigenska kvarteret. Där satt gubbarna i en berså och drack öl. Vi gick förbi och någon kommenterade Londi och jag svarade något om hennes ålder. Vi gick vidare och solen lyste stark. Londi hittade lite bröd och vi stannade upp, men då kom en liten ilsken vilt skällande hund i brun päls utfarande. Utan att jag märkte det böjde jag mig hastigt ner och plockade upp en sten. Jag försökte skynda på Londi och så småningom började hon gå med lite längre steg. Den lilla arga hängde oss i hasorna, men den högg inte och snart var vi bortom kvarteret. Det var då jag upptäckte att jag hade en sten i handen. Strax framför oss hade vi ett kafé som plötsligt smugit sig fram ur husväggen.

bild-50

Jag klättade upp på en bänk i hörnet mellan några buskar och väggen. Londi sjönk ner på den solbelysta marken, jag beställde mitt kaffe och så satt och låg vi där och människorna kom och gick…

Zagreb – duvor och ljus

Våren är här och till stor glädje. Det är igår eftermiddag och jag har just hoppat av spårvagnen vid Glavni kolodvor (Centralstationen) och jag går in mot Park kralja Tomislava, som är både torg och park. Duvorna utformar sin luftbalett kring kung Tomislav som i metall rider rakt framåt in i en kort evighet. Umjetnički paviljon (Konstpaviljongen) är så gul den kan och orkar och bakom den till höger ser man domkyrkans båda tornspiror. Snön efter skridskobanan ligger på gräset i små krympande fläckiga högar. Skuggorna från duvorna ovanför mitt huvud leker och dansar på stenplattorna. Och solljuset målar allt i den rätta färgen.

bild-50 kopia

I stället för ett ramaskri

Jag tänker olustigt på Sverige och en nyhet därifrån som jag har svårt att smälta. Ett ”ensamkommande flyktingbarn” på ett flyktingboende har stuckit en kniv i ryggen på en ung kvinna (nej, hon kallas inte för flickebarn) och tagit hennes liv och på nyheterna pratas det ivrigt om att hon inte borde ha fått arbeta där ensam den natten. Är det verkligen det som är huvudproblemet? Varför upphävs inte ett ramaskri mot himlen när något sådant här händer? Varför detta löjliga byråkratiska babblande? Är en människas liv ingenting värt? En cynisk politiker tycker synd om mördaren ”som ju också är en människa”. Jag blir osäker på om det alls är bra att vara människa. Man går skenheligt förbi den döda flickan, där hon ligger i sitt blod och tycker att hon haft otur som jobbat ensam och man yttrar något beskäftigt om att man måste se över det här med arbetstidsreglerna. Men det blir hon väl inte levande av? Hon är död för alltid. Hennes liv togs. Först måste det handla om henne och bara om henne. Vi måste stanna hos henne och tänka på vem hon var, vad hon hoppades, vilka hennes drömmar var, vilka som stod/står henne nära.

Uppvakningsögonblickets kaos och rikedom

Någon gång ungefär var tusende morgon lyckas jag hålla kvar minnesbilden av övergången från sömn och dröm till vaket tillstånd på ett sätt som gör det möjligt att fånga in och återge åtminstone huvudförloppen, om det nu finns någon uppdelning i huvud- och biförlopp.

Jag brottades med verbet ”töra” och jag såg formerna ”tör”, ”torde” och ”tort” målade på en hög väv. Efter en stund hade jag grepp om dem, jag visste vad de betydde och hur jag skulle använda dem när tillfälle gavs. Samtidigt öppnades en dörr till det persiska rummet i min hjärna på glänt och jag hörde någon säga: Negat mikone! (Hon tittar på dig! Eller: Titta dig hon gör!) På golvet i rummet låg som en liten matta infinitivformen ”kardan”, som betyder så många ting, ”mikone” är alltså en dotter av detta verb. I bakgrunden spelade sommarängar från min barndom och på en plats i den inre världen såg jag en skymt av ett resesällskap på en liten båt på Donau. Jag förstod eller anade att bilden var hämtad ur Eichendorffs ”Aus dem Leben eines Taugenichts”. Kanske var det också därifrån musiken kom. Fingrande på ett grässtrå eller ett litet papper frågade jag mig: Har jag ett rikt liv? Högt ovanför mig ur stora tunga zeppelinliknande fåglars strupar hördes svaret i kör: Jaaa!

Och morgonen kom ljus.