Blogg

Detta är en särskild trädens tid, så jag måste följa hur kronornas yvighet växer från stund till stund. Jag tar många bilder och tänker gång på gång så här: Den här bilden kanske är från förra året? Eller förrförra? Jag ser åren virvla med bland löven. Och igår eller igår förra året tog jag den här, när jag gick längs Heinzelova för att köpa mat till Londi, fast förra året hade Londi ännu orkat gå med den vägen. Kastanjerna i blomning, ja, nästan i utblomning. Vi har mäktiga kastanjer här.

Och hemma i balkongrummet sitter jag och småbläddrar i Klara Johansons Brev. Nyss läste jag den här raden som finns i ett brev till Marika Stiernstedt skrivet den 20 januari 1899: ”Men lyckan ligger inte i att slippa vara olycklig.”

Jag äter numera ofta frukost efter elva. Det kan låta sent, men det är bara ett av flera möjliga sätt att se på den saken. Min undervisning ligger oftast på eftermiddagarna och resten av arbetstiden rör sig i vida och obestämda cirklar och ellipser runt dygnen och veckorna. Morgonen är min – och Londis. Jag undrar ibland hur hon hanterar sitt åldrande. Hon hör mycket sämre än förr, så det är inte någon idé att ropa på henne på avstånd och jag är osäker på om hon hör mig ens på nära håll. Kanske når jag henne när jag pratar direkt i örat på henne. För säkerhets skull pratar jag med händerna, jag håller i henne, kliar och klappar henne och så pratar jag lite, men kanske är det bara jag som hör min röst. Londis syn däremot verkar vara som förr, alltså lite halvsvag för sådant som är stilla, ganska skarp för sådant som rör sig. Och nosen hittar fortfarande allt. Hon går lite illa, bakbenen verkar lite försvagade sedan hösten, men hon är stark när hon drar iväg med kopplet och mig, om hon hittar något spännande i buskarna. Och plötsligt, när hon blir glad, kan hon hoppa lite igen. Inne i henne verkar mycket av glädjen finnas kvar. Jag skulle vilja säga att hon hanterar sitt åldrande på ett förunderligt harmoniskt sätt. Därför kan vi också ha roligt tillsammans när vi strövar omkring tillsammans, även om jag ibland förstör glädjen med att dra i kopplet för att jag ”ska någonstans” och för att hindra henne från att stoppa i sig något. Nu undrar ni kanske varför hon har koppel. Det kan jag svara på: Hon äter allt ätbart och även annat hon hittar och här finns mycket att hitta: bröd, bröd, benbitar, pizzakanter, korvskinn… Och alla dessa saker innebär risker för en hund som haft pankreatit och måste äta dietfoder. Ibland gör jag ett avsteg från ”principerna” och låter henne nappa åt sig en brödbit eller så, men det rör sig just om avsteg, för så måste det vara.

Och morgonen eller tiden före min frukost – Londi äter innan vi går ut – handlar just om att ströva omkring eller stå stilla i gräset under träden. Och så handlar den om kaféer. Jag har utvecklat en egen ”kafékultur” den här våren, det har jag nog sagt förr. Jag väljer kafé efter stämning, solstrålarnas riktning och min grad av lust för omväxling. Ibland bestämmer jag mig för ett kafé, men går till min förvåning till ett annat. Jag överraskar ibland mig själv med mina självväljande val. Benen går iväg med mig och Londi följer med. Den här morgonen satt vi på Simpa här i husets bottenvåning. Och bättre hade jag inte kunnat välja om jag hade valt på ett mera medvetet sätt. Vi satt i uterummet och utanför susade vinden i björkarna och fågelkvittret klippte små ljusa hål i björksuset.

Om man ser livet som en ändlös serie ögonblick, kan paradiset dyka upp när som helst som ett djupt och evigt nu. Londi och jag går under lindar nu och världen är grön och höjer man blicken lite ser man nästan bara hjärtan.

Och lindarnas grenar böjer sig i mjuka kaskader. Gröna hjärtan gungar i vinden.

Londi höjer inte blicken utan hon försöker som den pantera nera hon är att glida ut ur bilden. Hon har inte fotografering som hobby.

Och på vår bar ”Goran” sitter och ligger vi numera på skuggsidan och lyssnar till rösterna på den lilla gatan utanför eller fångar dofterna från vindfläktarna med nosen. Ögonblick av förtätad glädje.

Imorse vaknade jag av att strömmen hade gått. Är det möjligt, kan man fråga sig. Ja, jag tror det, allt var så märkligt tyst i huset. Klockan var väl så där vid åtta och solen sken in genom persiennerna i balkongrummet och först kändes allt harmoniskt. I badrummet upptäckte jag att lampan inte gick att tända, så jag gick runt ett varv för att se om någon annan lampa gick att tända, men nej, allt elektriskt var dött. Först verkade det inte som något större problem, duscha kan jag i mörkret. Mitt badrum är alltså fönsterlöst och köket också, men det var förstås ingen konst att plocka fram lite mat åt både Londi och mig, fast nu visste jag att jag nog hade ett problem. Hissen. Jag gick ut i trappuppgången för att se om ljuset gick att tända men nej, det förblev halvmörkt och hissarna stod orubbliga. Vi bor en trappa upp, så det här med hissen kan kanske verka som en bagatell, men nu är det så att Londi inte längre kan gå nerför trappor och de här är ganska branta. Fram emot nio kände jag att det inte gick att vänta på elen längre, så jag satte på Londi kopplet och vi gick ut genom dörren och ut på den lilla ”terrassen” och sedan in genom dörren till trapphuset. Londi förstod att hon inte hade något val så hon började lite stapplande och ostadigt maka sig neråt trappsteg för trappsteg. Jag höll henne om bringan för att avlasta henne och vi hasade oss krökta neråt. Den första trappan klarade vi överraskande snabbt. Det gick alltså inte snabbt, men överraskande snabbt. Så var det det lilla enskilda trappsteget och sedan hade vi den långa trappan framför och under oss. Vi bet ihop, jag höll, hon famlade sig neråt, jag mumlade något i hennes öra, vet inte om det var till hjälp eller inte. På ett ställe slirade vi till, men grep balansen med våld igen och strax, efter en liten halkning, var vi nere.

Det flimrade framför ögonen på mig, men Londi verkade lugn. Och ute var allt som vanligt, dessutom en härlig solskensdag, så Londi fick rota omkring länge i gräs och buskar. När vi kom tillbaka hem fanns det fortfarande ingen ström, men uppför är ju lättare, så de där uppförstrapporna tog vi ganska smidigt. Och så var vi hemma igen. Timmarna gick, datorn gick inte att ladda, så jag bestämde mig för att putsa fönstren, något jag nästan aldrig gör. Det är urtråkigt och jag når inte upp till den översta delen av fönstren ens från stolen och dessutom känns det hela tiden som om jag ska ramla ut. För säkerhets skull stoppade jag dörrnyckeln i byxfickan. Om jag ramlade ut skulle någon kunna släppa ut Londi med den, tänkte jag. Strax före ett kom strömmen tillbaka.