Lite om oss

Jag äter numera ofta frukost efter elva. Det kan låta sent, men det är bara ett av flera möjliga sätt att se på den saken. Min undervisning ligger oftast på eftermiddagarna och resten av arbetstiden rör sig i vida och obestämda cirklar och ellipser runt dygnen och veckorna. Morgonen är min – och Londis. Jag undrar ibland hur hon hanterar sitt åldrande. Hon hör mycket sämre än förr, så det är inte någon idé att ropa på henne på avstånd och jag är osäker på om hon hör mig ens på nära håll. Kanske når jag henne när jag pratar direkt i örat på henne. För säkerhets skull pratar jag med händerna, jag håller i henne, kliar och klappar henne och så pratar jag lite, men kanske är det bara jag som hör min röst. Londis syn däremot verkar vara som förr, alltså lite halvsvag för sådant som är stilla, ganska skarp för sådant som rör sig. Och nosen hittar fortfarande allt. Hon går lite illa, bakbenen verkar lite försvagade sedan hösten, men hon är stark när hon drar iväg med kopplet och mig, om hon hittar något spännande i buskarna. Och plötsligt, när hon blir glad, kan hon hoppa lite igen. Inne i henne verkar mycket av glädjen finnas kvar. Jag skulle vilja säga att hon hanterar sitt åldrande på ett förunderligt harmoniskt sätt. Därför kan vi också ha roligt tillsammans när vi strövar omkring tillsammans, även om jag ibland förstör glädjen med att dra i kopplet för att jag ”ska någonstans” och för att hindra henne från att stoppa i sig något. Nu undrar ni kanske varför hon har koppel. Det kan jag svara på: Hon äter allt ätbart och även annat hon hittar och här finns mycket att hitta: bröd, bröd, benbitar, pizzakanter, korvskinn… Och alla dessa saker innebär risker för en hund som haft pankreatit och måste äta dietfoder. Ibland gör jag ett avsteg från ”principerna” och låter henne nappa åt sig en brödbit eller så, men det rör sig just om avsteg, för så måste det vara.

Och morgonen eller tiden före min frukost – Londi äter innan vi går ut – handlar just om att ströva omkring eller stå stilla i gräset under träden. Och så handlar den om kaféer. Jag har utvecklat en egen ”kafékultur” den här våren, det har jag nog sagt förr. Jag väljer kafé efter stämning, solstrålarnas riktning och min grad av lust för omväxling. Ibland bestämmer jag mig för ett kafé, men går till min förvåning till ett annat. Jag överraskar ibland mig själv med mina självväljande val. Benen går iväg med mig och Londi följer med. Den här morgonen satt vi på Simpa här i husets bottenvåning. Och bättre hade jag inte kunnat välja om jag hade valt på ett mera medvetet sätt. Vi satt i uterummet och utanför susade vinden i björkarna och fågelkvittret klippte små ljusa hål i björksuset.

bild-51

2 tankar om “Lite om oss

  1. Så fint och harmoniskt! Du vet hur livet ska levas, Bodil.
    Här väntar vi ännu på våren. Sol och värme alltså.

  2. Marlena, bara ibland, ofta vet jag inte alls. Det går upp och ner som hos Kleist. Just nu läser jag förresten ”Die heilige Cäcilie oder die Gewalt der Musik”. Våren kommer till dina trakter också och säkert snart.

Kommentera