Blogg

Jag sitter på Simpa med Zora och Đurđica och Londi och Hajdi. Har jag då ingenting alls nytt berätta? Kanske inte. På terrassen pratas det om en skandal i kvarteret. Den sena septembereftermiddagen ligger över parken och den åttioårige fotbollsspelaren från Hercegovina som bröt benet i somras går sakta men med tappra steg förbi stödd på en granne. Han vinkar lite åt mig med den fria handen och vi ler mot varandra. Sedan han kom på benen igen går han varje dag runt i parken en stund, stödd än på sin son, än på någon av grannarna, den som just har tid. Det är en så vacker syn.

Jag vädrar på nytt min oro för det som håller på att hända i Republika Srpska och ja, jag får säga det, även om det manar fram en del uppgivna suckar. Imorse hörde jag på kroatisk tv Republika Srpskas president Milorad Dodik säga att det aldrig varit någon massaker i Srebrenica, det var bara en ”normal trupprörelse under krig”. Jag kollar med Zora och Đurđica och någon av männen vid bordet intill att jag har förstått rätt. Det har jag. Och det är också sant att det är fastslaget att det ska vara folkomröstning den 9 januari, som är en speciell dag i RS, om Republika Srpskas eventuella och förbjudna utträde ur BiH. Jag säger att jag hoppas att EU håller ögonen på detta och samtidigt även på Serbiens inställning till saken. Den verkliga inställningen, menar jag. Ingen av dem omkring mig tror att EU kommer göra detta. Och ändå borde EU veta hur bräcklig balansen är här. Jag släpper politiken och man pratar om en hund som sägs ha attackerat ett barn någonstans vid Kornatska, en hund som barnets far sedan ska ha sparkat varpå han av hundägaren ska ha fått näsbenet knäckt. Ingen tror på att hunden verkligen gått till attack och bilden i tidningen föreställer förresten en helt annan hund. Đurđica oroar sig för hunden Aron (min fladdermushyena) som är så snäll och bara ser farlig ut – tänk om han blivit sparkad! – och för Luka som har så kort stubin, för att han ju är så ung… Och jag lutar mig inåt mot det stora nuet.

Vissa dagar flödar över sina bräddar. Söndagen som nyss gick var en sådan dag. Redan morgonen var dränkt i sol och mildhet. Jag drack mitt kaffe tillsammans med servitrisen Hanas dotter Inez och Londi förstås, som drack vatten med isbitar i under eller bredvid bordet. Inez målade med vattenfärger, hon målade lila och rosa flygplan och till mig sa hon: Avion leti na nebu. Och jag såg flygplanet flyga i himlen som så småningom blev ljusblå.

Jag hade Inez’ docka i knät.

Efter kaffet gick Londi och jag runt parken och hälsade lite på människor och hundar. Ja, och så blev det dags för mig att ta mig iväg till Hrelić för att köpa den där honungen jag av lättja – jag tycker ju inte om att bära – inte fick med mig därifrån söndagen innan. Det rådde en lätt stämning på spårvagnen och jag bytte som vanligt vid Držićeva och när jag passerade övergångsställena för att komma till den sydgående linjen kände jag att värmen var i stigande. Jag klev på igen och åkte fyra stopp söderut och över floden och steg av vid Most mladosti. Strax efteråt var jag på nasip. Framför mig bredde det eviga varusortimentet ut sig längs stigen. Här finns allt från alla tiden eller i alla fall från de senaste femtio-hundra åren, tänkte jag. Ingen modern affär har en liknande bredd. Och det mesta kostar så lite, så lite. Hrelić är en förutsättning för att det ska gå runt för många.

Nå, jag tittade efter min honungsman, men han fanns inte där längs stigen, så jag korsade bilvägen och kom in på själva området.

Efter lite letande hittade jag en honungsman, visserligen inte min, men en som hade den bagrem-honung jag vill ha. Jag köpte två stora burkar på 900 gram var, tror jag. 35 kuna per styck, ett bra pris. Den ena burken var till mig och den andra till Zora och Đurđica, fastän jag inte var helt säker på att honungen skulle klara deras honungstest. Det här var ju inte min honungsman, men jag vågade språnget. Medan jag sedan gick tillbaka spanade jag lite efter Vesna bland bilarna, för jag visste att hon var på jakt efter en ny bil, men nej, hon syntes inte till. Annars har Hrelić en stor bilmarknad, säger jag nu som tips. Vägen tillbaka till Most mladosti var svettig och dessutom kände jag en lätt träningsverk i benen efter lördagens vandring till Runolist, men allt kändes samtidigt som svallvågor från lyckan.

Så var jag hemma hos Londi och vi strövade lite parken, hon fick sin mat och jag rotade lite i mina plikter. Och så var det dags att gå till Zora och Đurđica på lunch eller middag, jag vet inte vilket. Londi fick stanna hemma för hon klarar inte trapporna i huset på Zlarinska. När jag kom dit möttes jag med rakija i urval, allt hemgjort. Och sedan vällde maten in och det var som om de hade tävlat om vem som kunde trolla fram störst läckerheter. Jag minns inte namnen på allt vi åt, så jag kan inte räkna upp något riktigt exakt utan bara lite ingredienser: kyckling, äggplanta, paprika, lök, ris, tomat, hembakta brödstavar… Ja, och till detta drack vi hemgjort djuprött vin från Hercegovina. Vi skrattade mycket och talade ett roligt blandspråk bestående av brottstycken ur diverse språk – ja, haha, som ni förstår är min kroatiska ännu ”under konstruktion”, men jag talar en fantastisk jugoengelska, jag lovar. Zora visade bilder på sig själv och sin autistiske skyddsling Matko. Jag har sällan sett så känslomässigt laddade blickar som Matkos när han ser på Zora på de här bilderna! Vi skrattade och var rörda och jag beundrade också havet utanför Rijeka. Rijeka är Zoras drömmars stad.

Vid eftermiddagens slut – jag vet inte när en eftermiddag slutar egentligen – gick jag hem och på vägen fick jag ett meddelande från Duilio (il ballerino, ni vet), som sa att han ville träffa mig och Londi efter sommaren. Vi bestämde Simpa som mötesplats och Duilio dök upp en timme senare än han hade sagt, men jag kan hans sicilianska tideräkning, så det var inga sorger. Đurđica kom strax efteråt – ja, jag hade ”bjudit in” henne – och det blev en rolig och dynamisk kombination. Och när Duilio sedan bröt upp efter några timmar fick han både pussar och kramar av Đurđica och Duilio är ju bra på att ta emot sådant. Kort efteråt dök Vesna upp ur mörkret, så hon missade tyvärr vår ballerino, men vi hade trevligt ändå och vi firade hennes sista semesterdag. ”Jag tycker om att arbeta”, sa hon, ”men jag är gärna ledig.” Ja, det är väl så det är.

Det var länge sedan jag gick på någon bergstur men igår hände det igen. Under åren 2011, 2012 och 2013 gick Londi och jag tillsammans med några vänner ofta på både Sljeme och Japetić och ibland till Lipovec grad också. Jag minns första gången utan Londis vän Buba och hur tomt det såg ut bredvid henne på vägen eller stigen. Och nu var det tomt för att det var den första vandringen utan Londi, men Londi väntade på mig där hemma så det var ändå inte sorgligt på det sättet som med Buba.

I alla fall var det en strålande dag, stark sol utom inne i bokskogen och dis i fjärran, ett dis som ska garantera för fler vackra dagar. Vi, det var Vesna, Đurđica och jag, bestämde oss för att ta spårvagnen upp till Mihaljevac och sedan den lilla minispårvagnen nummer 15 upp till Dolje som lite förrädiskt betyder ”nere”, men det är väl från berget man tänker. (Bilden på spårvagnen är för övrigt tagen från nervägen.)

Ja, och så började vi stigningen i det starka solljuset på vägen upp mellan trädgårdarna tills vi nådde bokskogen, som vi under klättringen uppåt klev in i och ut ur: sol, skugga, sol, skugga. Och dis i fjärran. Vi blev ganska svettiga och Đurđica tyckte att det ibland var i tyngsta laget. Vesna och jag gick egentligen hela tiden med glada steg. Och svettats har man ju gjort förr.

Vårt mål var Runolist (som betyder Edelweiß) och där åt vi sarma och annat och till det drack vi Velebitsko som ju är bryggt på ett sådant underbart vatten.

Jag matade en katt och vi hälsade på några hundar, tittade på utsikten, men eftersom våra egna hundar väntade på oss nere i staden – Londi och Lola kunde inte vara med för att de är för gamla och Hajdi för att hon är för ung – fick vi ganska snart bryta upp och påbörja nedvandringen genom bokskogarna igen.

Nu har vi de här kvällarna då spårvagnsspåren på Vukovarska för mot oändligheten vilande utmed solens strålar. Det är den tiden när spårvagnar av guld dyker upp och svagt brusande glider förbi som änglafarkoster. Höstvärmen ligger mjuk över gatan och människorna passar på att vara glada i halvmörkret.

Simpas terrass var fylld av människor, hundar och sorl så länge solen lutade sig in över parkens gräs under träden och målade upp och ut sina geometriska figurer, kanske romber och romboider, dessa mystiska ord som besvärjer formen.

För någon vecka sedan dök maträtten kotlovina upp i mitt liv med full kraft. Det är en mustig grillad kötträtt med paprika och kraftiga korvar. Londi och jag blev lite slumpvis inbjudna då vi gick förbi dörren till verkstaden i bottenvåningen på huset där vi bor, där några män just stod och rörde om i en stor vid kittel ovanför glöden på våningen under på en grov metallställning. Det var födelsedagsfest med massor av öl och så all denna kotlovina. Vi satte oss på stolar, lådor och gamla ac-apparater. Det var rejält varmt trots att kvällen höll på att falla. Stämningen var munter på ett brett och ganska stillsamt sätt och alla åt med god aptit. Londi låg på golvet och väntade på köttbitar. Och ja, hon fick både en och två. Du satt bredvid mig på en låda. Jag hade en av de få stolarna. Vi talade lite om hundar, kanske eftersom Londi låg alldeles intill. Du sa att du har en hund och att den hunden betyder mer för dig än någon annan hund någonsin betytt och så visade du en bild i mobilen, en bild på två glada halvstora brunsvartvita hundar av obestämd ras. Jag frågade vilken av dem som var din och du log lite både urskuldande och på något vis sorglöst och svarade: ”Jag vet inte, de är så lika. Den andra är min systers. På natten sover han på golvet bredvid min säng.” Och så la du handen på Londis huvud och sa att så här brukar vi somna. Jag hade inga ord till svar och tänkte bara att detta är livet och kanske sanningen och vägen också.