Flygplanet flyger i himlen

Vissa dagar flödar över sina bräddar. Söndagen som nyss gick var en sådan dag. Redan morgonen var dränkt i sol och mildhet. Jag drack mitt kaffe tillsammans med servitrisen Hanas dotter Inez och Londi förstås, som drack vatten med isbitar i under eller bredvid bordet. Inez målade med vattenfärger, hon målade lila och rosa flygplan och till mig sa hon: Avion leti na nebu. Och jag såg flygplanet flyga i himlen som så småningom blev ljusblå.

bild1-60

Jag hade Inez’ docka i knät.

Efter kaffet gick Londi och jag runt parken och hälsade lite på människor och hundar. Ja, och så blev det dags för mig att ta mig iväg till Hrelić för att köpa den där honungen jag av lättja – jag tycker ju inte om att bära – inte fick med mig därifrån söndagen innan. Det rådde en lätt stämning på spårvagnen och jag bytte som vanligt vid Držićeva och när jag passerade övergångsställena för att komma till den sydgående linjen kände jag att värmen var i stigande. Jag klev på igen och åkte fyra stopp söderut och över floden och steg av vid Most mladosti. Strax efteråt var jag på nasip. Framför mig bredde det eviga varusortimentet ut sig längs stigen. Här finns allt från alla tiden eller i alla fall från de senaste femtio-hundra åren, tänkte jag. Ingen modern affär har en liknande bredd. Och det mesta kostar så lite, så lite. Hrelić är en förutsättning för att det ska gå runt för många.

bild2-60

Nå, jag tittade efter min honungsman, men han fanns inte där längs stigen, så jag korsade bilvägen och kom in på själva området.

bild3-60

Efter lite letande hittade jag en honungsman, visserligen inte min, men en som hade den bagrem-honung jag vill ha. Jag köpte två stora burkar på 900 gram var, tror jag. 35 kuna per styck, ett bra pris. Den ena burken var till mig och den andra till Zora och Đurđica, fastän jag inte var helt säker på att honungen skulle klara deras honungstest. Det här var ju inte min honungsman, men jag vågade språnget. Medan jag sedan gick tillbaka spanade jag lite efter Vesna bland bilarna, för jag visste att hon var på jakt efter en ny bil, men nej, hon syntes inte till. Annars har Hrelić en stor bilmarknad, säger jag nu som tips. Vägen tillbaka till Most mladosti var svettig och dessutom kände jag en lätt träningsverk i benen efter lördagens vandring till Runolist, men allt kändes samtidigt som svallvågor från lyckan.

Så var jag hemma hos Londi och vi strövade lite parken, hon fick sin mat och jag rotade lite i mina plikter. Och så var det dags att gå till Zora och Đurđica på lunch eller middag, jag vet inte vilket. Londi fick stanna hemma för hon klarar inte trapporna i huset på Zlarinska. När jag kom dit möttes jag med rakija i urval, allt hemgjort. Och sedan vällde maten in och det var som om de hade tävlat om vem som kunde trolla fram störst läckerheter. Jag minns inte namnen på allt vi åt, så jag kan inte räkna upp något riktigt exakt utan bara lite ingredienser: kyckling, äggplanta, paprika, lök, ris, tomat, hembakta brödstavar… Ja, och till detta drack vi hemgjort djuprött vin från Hercegovina. Vi skrattade mycket och talade ett roligt blandspråk bestående av brottstycken ur diverse språk – ja, haha, som ni förstår är min kroatiska ännu ”under konstruktion”, men jag talar en fantastisk jugoengelska, jag lovar. Zora visade bilder på sig själv och sin autistiske skyddsling Matko. Jag har sällan sett så känslomässigt laddade blickar som Matkos när han ser på Zora på de här bilderna! Vi skrattade och var rörda och jag beundrade också havet utanför Rijeka. Rijeka är Zoras drömmars stad.

Vid eftermiddagens slut – jag vet inte när en eftermiddag slutar egentligen – gick jag hem och på vägen fick jag ett meddelande från Duilio (il ballerino, ni vet), som sa att han ville träffa mig och Londi efter sommaren. Vi bestämde Simpa som mötesplats och Duilio dök upp en timme senare än han hade sagt, men jag kan hans sicilianska tideräkning, så det var inga sorger. Đurđica kom strax efteråt – ja, jag hade ”bjudit in” henne – och det blev en rolig och dynamisk kombination. Och när Duilio sedan bröt upp efter några timmar fick han både pussar och kramar av Đurđica och Duilio är ju bra på att ta emot sådant. Kort efteråt dök Vesna upp ur mörkret, så hon missade tyvärr vår ballerino, men vi hade trevligt ändå och vi firade hennes sista semesterdag. ”Jag tycker om att arbeta”, sa hon, ”men jag är gärna ledig.” Ja, det är väl så det är.

Kommentera