Det var länge sedan jag gick på någon bergstur men igår hände det igen. Under åren 2011, 2012 och 2013 gick Londi och jag tillsammans med några vänner ofta på både Sljeme och Japetić och ibland till Lipovec grad också. Jag minns första gången utan Londis vän Buba och hur tomt det såg ut bredvid henne på vägen eller stigen. Och nu var det tomt för att det var den första vandringen utan Londi, men Londi väntade på mig där hemma så det var ändå inte sorgligt på det sättet som med Buba.
I alla fall var det en strålande dag, stark sol utom inne i bokskogen och dis i fjärran, ett dis som ska garantera för fler vackra dagar. Vi, det var Vesna, Đurđica och jag, bestämde oss för att ta spårvagnen upp till Mihaljevac och sedan den lilla minispårvagnen nummer 15 upp till Dolje som lite förrädiskt betyder ”nere”, men det är väl från berget man tänker. (Bilden på spårvagnen är för övrigt tagen från nervägen.)
Ja, och så började vi stigningen i det starka solljuset på vägen upp mellan trädgårdarna tills vi nådde bokskogen, som vi under klättringen uppåt klev in i och ut ur: sol, skugga, sol, skugga. Och dis i fjärran. Vi blev ganska svettiga och Đurđica tyckte att det ibland var i tyngsta laget. Vesna och jag gick egentligen hela tiden med glada steg. Och svettats har man ju gjort förr.
Vårt mål var Runolist (som betyder Edelweiß) och där åt vi sarma och annat och till det drack vi Velebitsko som ju är bryggt på ett sådant underbart vatten.
Jag matade en katt och vi hälsade på några hundar, tittade på utsikten, men eftersom våra egna hundar väntade på oss nere i staden – Londi och Lola kunde inte vara med för att de är för gamla och Hajdi för att hon är för ung – fick vi ganska snart bryta upp och påbörja nedvandringen genom bokskogarna igen.