Blogg

Och vi lämnade vår gröna strand vid den gröna Krka ännu inte mätta på flodäventyret. Jag hade fått idén att Londi och jag skulle kunna bo några dagar vid floden någonstans, i en stuga, ett ”Gartenhaus” eller ett rum på någon bondgård. Så där tjugo eller möjligen trettio meter från vattnet på ett ställe där Londi lätt kunde komma i. Vi gav oss därför ut på en liten rekognoscering och Igor frågade den ena bondmoran eller bonden efter den andra om de visste någon som hyrde ut stuga eller rum, men nej, alla hade de fullt upp med sina odlingar och sina djur, så de hade inte tid för turism. Till slut bestämde vi oss för att åka till byn Čatež ob Savi och till termerna där, som ju är väldigt turistiska, för att fråga. Vi kom in i termalområdet och hamnade bland blåa bassänger, vattenlekplatser med plastpalmer och strida strömmar av människor i likfärgade badrockar som såg ut att vara fördjupade i något hälsoäventyr. Vi rös lite inför det otäcka vimlet och kom fram till att nog ingen där kunde svara på en fråga efter ett ensligt hundrum vid floden. Igor fattade ett djärvt beslut och körde plötsligt rakt in i en grön urskog, ja, någon riktig urskog var det väl inte utan snarare en modern förvildad skog, men tät var den och vi visste inte om eller var vi skulle komma ut. Bilens undersida blev i all fall välborstad, tänkte vi. Men så plötsligt ljusnade det och vi kom ut på en vanlig liten väg som förde mot floden, denna gång Sava. Turister gick till fots fram mot ett slags färjeläge. Igor stannade bilen och vi gick av för att titta.

Vi gick ner mot Sava och såg ett slags trappa som förde ner mot platsen där färjan stannade för att plocka upp sina passagerare. Vi funderade ett ögonblick över om också bilar kunde färdas med den över floden, men slog strax den absurda tanken ur hågen. Skulle man köra nerför trappan kanske? Så stod vi en stund och följde överfärden med blicken.

Ja, vackert egentligen och vad bred Sava är, särskilt om man jämför med Krka. Men Krka är nog mycket bättre för mig och Londi, tänkte jag. Och så klev vi in i bilen igen och mitt framför ögonen på ett litet italienskt sällskap svängde Igor med en knyck in i urskogen igen. Vi hann via backspegeln uppfatta några förvånade blickar och vi sa att italienarna nog tänkte något om ”vilda slaver” som inte ens behöver vägar för sina bilar.

Igår kom min vän Igor ner från Ljubljana och hämtade upp Londi och mig för en dag vid Krka. Tanken eller en av tankarna var att ge Londi en riktigt härlig dag. Hon är ju nu så gammal, så det är svårt att komma på något som ger henne glädje utan att det blir för ansträngande. Vi människor tänkte också ge oss en skön dag, så det var inte fråga om några uppoffringar, vi måste bara finna den rätta balansen åt dagen. Ja, och så gav vi oss av och snart passerade vi den slovenska gränsen vid Mokrice. Strax intill den lilla staden Brežice for vi förbi den punkt där Krka rinner in i Sava. Vi tog vägen längs Krka och kom så småningom till byn Krška vas. Där parkerade vi vid en vacker gostilna (värdshus) som heter Prah.

Vi klev ur bilen och satte oss vid ett litet bord i halvskuggan på flodsidan. Själva värdshuset ligger tvärs över vägen. Vi beställde kaffe, Londi fick sitt vatten och så blev vi sittande där. Solen sken starkt men luften var torr och lätt. Det var inte dags för mat, men det var inte heller egentligen tid att göra något annat emellan. Vi pratade om turkar och avarer, om ord och språk och livet och Londi fick besök under bordet av en taxvalp. Två grönklädda män, kanske skogvaktare, satt vid bordet intill och drack alkoholfritt citronöl. De hade tre taxar i sitt sällskap och det var den yngste av dem som smet iväg till Londi en stund.

Så blev det så småningom ändå matdags och vi travade över vägen och satte oss vid ett stort träbord i skuggan under balkongen.

Vi beställde in varsin komplett söndagsmiddag med tre sorters kött, en härlig sallad och ett spännande kornigt potatismos. Ja, nu glömde jag, först var det soppa, svampsoppa med stora kantareller. Och efteråt štrudla. Till det drack vi det lilla lokala mycket oskuldsfulla vinet cviček, som man enligt Igor kan dricka hinkvis av utan att bli full. Efter ett tag beställde vi in en karaff till. Londi under bordet fick köttbitar av tre slag nedräckta till sig. Vi pratade om Bosnien och om de olika balkanfolkens förhållanden till varandra och om Viktor Klemperer, Thomas Mann och Miroslav Krleža, men också om traktens byar och historia och Igor passade på att fråga ut en av kyparna om värdshusets ägarförhållanden. Och så frågade han både den ena och den andra om var man bäst kunde bada i floden med en sådan här gammal och lite stel hund som Londi och vi fick flera förslag och så bröt vi upp. Vi for i ett grönt landskap längs en flod som ibland var grön ibland blå, mest grön kanske. Efter ett tag hade vi hittat den bästa platsen och jag lovar att en bättre plats kan inte finnas.

Vi slog oss ner på en grässlänt vid en liten sandig bukt av floden. Strax ovanför oss hördes musik, någon hade ställt till med en stor familjefest till sin fyrtioårsdag. Det dansades långdans och ringdans och starka röster sjöng och barn och hundar skuttade ystert omkring. Vi simmade i floden, ja, inte bara Igor och jag utan även Londi vågade sig ut i vattnet och tog flera simtag fastän ryggen är stel och jag först inte trott att hon skulle klara det. Men hon gjorde det och efteråt rullade hon sig njutningsfullt i gräset.

Och timmarna gick. Vi simmade, låg i gräset, tittade på Krkas gröna vatten och så började solens strålar luta mot uppbrott…