Blogg

Fastän allt verkar fastfruset i vinterstress och vadderad trötthet bjuds jag av och till på små överraskningar eller vad man ska kalla det:

”Är ni från Spanien?” frågade mannen jag åkte upp med i hissen. Nej, det är jag inte, sa jag, fast rolig fråga; jag är från Sverige. ”Då vet ni något om kyla”, tyckte han var en lämplig fortsättning. Jag skrattade lite och sa nej och så steg jag av och Londi med mig. Doviđenja. Đenja.

Jag funderade lite på min spanska och försökte tänkta ut ett litet samtal mellan mig och mig på detta språk. Jag har alltså kunnat talat hjälplig spanska en gång, ja, under en inte särskilt lång intensivt sydamerikansk period till och med riktigt bra. Men nu gick det inte. De kroatiska orden ställde sig som hurtsar eller plintar i vägen. Jag kunde inte säga ”nu” eller ”då” eller ”här”. Allt det där vanliga eller allra vanligaste var belamrat med kroatiska vanligheter. Betyder detta att min spanska äntligen är omsprungen av kroatiskan? Kanske, men på vilket sätt? Är det ett baklängeslopp? Är kroatiskan nu mitt femte språk främst för att jag tappat greppet om spanskan? Och detta just en dag då jag blivit tillfrågad om jag är från Spanien? Jag vet inte vem jag vill sparka på smalbenen.

Ute är det så otäckt kallt och mörkt även om Simpa försöker se lite gästvänligt ut, fast bara lite väl? Och härinne halkar Londi omkring och låter klorna ge knäppande ljud ifrån sig. Hon vägrar sturigt att hålla sig på mattorna jag köpt åt henne. Det är dina mattor, Londi! För när brydde jag mig om mattor? Jag är en de fria golvens varelse…

Jag läste eller hörde någon gång eller någonstans att efter sju år, – det låter lite som i sagorna – efter sju års bortavaro, blir man en främling i det land man lämnat, i alla fall om landet ifråga är Sverige. Även om man bortser från det magiska elementet i utsagan, så tror jag att det ligger mycket i den. För mig har det inte hunnit bli sju år, men jag är i det sjunde året och jag känner att det blir alltmer sant att Sverige håller på att glida iväg bortom horisonten. Nej, det är inte så att jag inte tycker om något alls med Sverige, den del av min barndom och ungdom som jag levde där är eller var bra, somrarna under småländska äppelträden, tiden vid havet i Varberg, mycket annat, men det mesta av detta finns inte mer och det som finns talar med allt tunnare röst till mig. Mitt intresse för landet i norr blir alltmer abstrakt. Jag vet en massa också om normkritik och vad det nu är för kardinalfras som tillfälligt gäller. Och jag känner väl igen den magra principen, men jag vill inte vara där.

Balkan växter sig större och större och snart handlar allt om historierna här. Idag talade vi länge om Makedonien, där vi satt i ett litet hus vid Zlarinska och åt den ena tunga rätten efter den andra ”na crveno”. ”Makedonien har alltid behandlats grymt och orättvist av sina grannar. De har alltid försökt äta upp Makedonien. Och grekerna är som serberna när det gäller detta.” Ja, här kokar det alltid.

Och Balkan breder ut sig och är eller blir så stort så stort, ja, det blir till hela världen. Tror du kanske att det finns något som är större än Balkan? Jesi li jeo buniku? Har du ätit bolmört? Jag vet inte vad man säger om bolmört i Sverige, men bunika pekar tydligt in i galenskap här. Och mitt i detta med bolmörten tätnar vänskapsväven runt mig alltmer. Ja, Simpa, ja, allt annat runt omkring. Hur skulle jag kunna leva och vara människa utanför den här världen? Till och med Trieste verkar lite halt och kalt… men kanske har jag fått i mig ett blad från bolmörten nu.

Kanske är det först här som jag mött de sanna hjältarna, människor som verkligen höjer sig över sitt öde, hur detta öde än är.

Härom morgonen satt jag med Đurđica och Goran på Simpa. Londi och Hajdi var också med men inte Eti, Gorans hund, och nu minns jag inte varför. Vi – eller snarare de – kom att tala om Mirjana och det är om henne jag vill säga något nu. Jag känner henne sedan kanske fem år, känner i den bemärkelsen att vi ofta träffats på ”livada” med våra hundar. Ja, hon hade en annan hund förut, gamle Ben, som dog förra året. Nu har hon lilla Uma, som någon tröttnat på och slängt ut på gatan, när hon inte längre var valp. En gång berättade Vesna för mig att Mirjana tidigt blivit föräldralös och att hon som småbarn kommit på barnhem och att hon vuxit upp under mycket hårda villkor. Men att hon bevarat sin själ. Ja, och nu sa Goran att Uma fått njursten och behöver opereras och att operationen nog är alldeles för dyr för Mirjana. Jag frågade om de trodde att jag kanske kunde få bidra till kostnaderna. Goran suckade lite och Đurđica sa att Mirjana visserligen är fattig, men att hon också har sin stolthet, men hon lovade att ändå fråga för mig. Mirjana bor i en omodern etta i ett slitet hus och hyran är kanske låg, men hon lever på det hon får ihop genom att ta hand om en gammal kvinna – varje dag. Och kvinnans familj betalar inte särskilt bra. Nyss pratade jag med Đurđica igen och hon berättade att hon sagt till Mirjana att jag ville hjälpa henne med att betala för operationen. Mirjana hade svarat något uppskattande, men att det inte gick eller behövdes, att hon hade eller i alla fall kunde skaffa pengar själv. Jag frågade Đurđica om hon trodde det. Kanske, sa hon. Jag bad henne att göra ett övertalningsförsök till. Jag sa något om att pengarna kunde gå direkt till Uma från mig, alltså att jag helt enkelt ville hjälpa hunden. Đurđica tittade skeptiskt på mig. Då sa jag att jag kanske kunde behöva hjälp med Londi-passning, om jag till exempel skulle vilja åka till Rijeka över dagen eller till Ljubljana. ”Men det går ju inte, för hon arbetar ju alltid”, svarade Đurđica på det. Och nu undrar jag verkligen hur jag ska göra. Världen är full av rika människor som är hur hårda och giriga som helst och så står jag framför en människa som verkligen är fattig och jag får inte hjälpa henne, fastän jag skulle kunna göra det hur lätt som helst. Om det inte hade varit så svårt.

Mirjana är liten och tärd och tänderna är glesa, men hon ler gärna ändå. Och Londi tycker så mycket om henne. Mirjana är säkert än bra bit yngre än jag, men livet har hanterat henne mycket omilt. Ändå står hon helt rak.

Någon gång i början av sommaren – eller var det möjligen på våren? – upptäckte jag att det är trevligare att stiga av på Miramarska, när jag ska till mitt arbete på ”Fakulteten”, än på Sveučilišna aleja, där jag stigit av i nära sex år. Och på också för den delen. Det trevligare för smågatornas, de kvarblivna bondstugornas och de lummiga trädgårdarnas skull. Dessutom går jag ganska krokigt genom de här kvarteren för att det erbjuds naturliga möjligheter till det. Ibland förirrar jag mig in på någon tvärgata av ren nyfikenhet. Jag lurar mig själv och låtsas att jag har tid med sådant och ibland har jag väl det.

Nu när det är kallt och jag ofta slutar sent smiter jag gärna in på ett litet bageri vid Miramarska på hemvägen. Jag tycker om att komma in i värmen en stund och så tycker jag om att komma ut med något varmt i näven, en burek sa sirom eller en pita s krumpirom till exempel. ”Sir” är ost och ”krumpir” är potatis och resten är deg på olika vis.

Jag känner mig väl till mods där jag går och mumsar i halvmörkret längs vägen till hållplatsen.