Någon gång i början av sommaren – eller var det möjligen på våren? – upptäckte jag att det är trevligare att stiga av på Miramarska, när jag ska till mitt arbete på ”Fakulteten”, än på Sveučilišna aleja, där jag stigit av i nära sex år. Och på också för den delen. Det trevligare för smågatornas, de kvarblivna bondstugornas och de lummiga trädgårdarnas skull. Dessutom går jag ganska krokigt genom de här kvarteren för att det erbjuds naturliga möjligheter till det. Ibland förirrar jag mig in på någon tvärgata av ren nyfikenhet. Jag lurar mig själv och låtsas att jag har tid med sådant och ibland har jag väl det.
Nu när det är kallt och jag ofta slutar sent smiter jag gärna in på ett litet bageri vid Miramarska på hemvägen. Jag tycker om att komma in i värmen en stund och så tycker jag om att komma ut med något varmt i näven, en burek sa sirom eller en pita s krumpirom till exempel. ”Sir” är ost och ”krumpir” är potatis och resten är deg på olika vis.
Jag känner mig väl till mods där jag går och mumsar i halvmörkret längs vägen till hållplatsen.