Jesi li jela buniku?

Jag läste eller hörde någon gång eller någonstans att efter sju år, – det låter lite som i sagorna – efter sju års bortavaro, blir man en främling i det land man lämnat, i alla fall om landet ifråga är Sverige. Även om man bortser från det magiska elementet i utsagan, så tror jag att det ligger mycket i den. För mig har det inte hunnit bli sju år, men jag är i det sjunde året och jag känner att det blir alltmer sant att Sverige håller på att glida iväg bortom horisonten. Nej, det är inte så att jag inte tycker om något alls med Sverige, den del av min barndom och ungdom som jag levde där är eller var bra, somrarna under småländska äppelträden, tiden vid havet i Varberg, mycket annat, men det mesta av detta finns inte mer och det som finns talar med allt tunnare röst till mig. Mitt intresse för landet i norr blir alltmer abstrakt. Jag vet en massa också om normkritik och vad det nu är för kardinalfras som tillfälligt gäller. Och jag känner väl igen den magra principen, men jag vill inte vara där.

Balkan växter sig större och större och snart handlar allt om historierna här. Idag talade vi länge om Makedonien, där vi satt i ett litet hus vid Zlarinska och åt den ena tunga rätten efter den andra ”na crveno”. ”Makedonien har alltid behandlats grymt och orättvist av sina grannar. De har alltid försökt äta upp Makedonien. Och grekerna är som serberna när det gäller detta.” Ja, här kokar det alltid.

Och Balkan breder ut sig och är eller blir så stort så stort, ja, det blir till hela världen. Tror du kanske att det finns något som är större än Balkan? Jesi li jeo buniku? Har du ätit bolmört? Jag vet inte vad man säger om bolmört i Sverige, men bunika pekar tydligt in i galenskap här. Och mitt i detta med bolmörten tätnar vänskapsväven runt mig alltmer. Ja, Simpa, ja, allt annat runt omkring. Hur skulle jag kunna leva och vara människa utanför den här världen? Till och med Trieste verkar lite halt och kalt… men kanske har jag fått i mig ett blad från bolmörten nu.