Blogg

Dreher

Bodil Z

Tillåt mig fortsätta mitt okunniga Ungernreportage; jag litar på att någon kommer till undsättning om det blir alltför avigt. Idag vill jag tala om öl, som ju heter ”sör” på ungerska. För några kvällar sedan satt Gabriella och jag på en ”sportbar” på Margitsziget (Margaretaön) i Budapest. Vi funderade över vad vi skulle dricka och bestämde oss för öl eftersom vi var lite trötta på gemišt, men vilken sort skulle vi ta? Jag sa något om att jag lärt mig av min tjeckiske ex-man att man om möjligt alltid ska dricka öl från platsen där man befinner sig. Då föreslog Gabriella Dreher. Jag tittade förvånat på henne och sa att jag alltid trott att det var italienskt – Birra Dreher! Nej, det är ungerskt, sa hon och så fick det bli och glasen kom på bordet. Antal Dreher – Dreher Antal, ja, ni minns kanske det där med att man går från det större till det mindre på ungerska, förnamn efter efternamn, efternamn före förnamn, om jag får vara lite påfrestande.

bild-78

Nu har jag slagit upp en del om ölets historia och sett att det började i Wien, men det hindrar nu verkligen inget från att vara ungerskt. Vidare såg jag att det finns en ölförbindelse med Sydafrika, men jag låter den som vet veta och lämnar det immiga glaset här på bordet.

Halászbástya – en fantasi

Bodil Z

Första kvällen i Budapest tog Gabriella mig upp till höjden där Budaslottet (Budai Vár) ligger. Vi gick omkring i det varma mörkret och där uppe stötte vi på en byggnad som bär namnet Fiskarbastionen, Halászbástya – ”hal” är förresten ”fisk” och det känns onekligen väldigt halt och fiskigt. Det är lätt att se att alltsammans är ganska nybyggt, lite över hundra år är det väl, men på något arketypiskt sätt liksom äldre än historien. Eller: världen har aldrig varit så gammal som nu.

bild1-78

Tornens form verkade vilja återge något från sagan eller från avlägsna platser och stenens släta vithet var något att röra vid. De fantasifullt svängda trapporna såg ut att föra till lockande gömställen. Ett sagoslott för barn och lyckligt ovetande.

bild2-78

Och ovanför denna ljusmörkt magiska bastion gick det underligt nog att fånga stjärnorna på bild, eller var stjärnorna uppnålade på himlapällen just där och då? Ett slags obekymrat skruvad Karlavagn lyfter mellan tornen för den som vill se.

Allra märkligast tedde sig statyn av Sankt Stefan (Szent István), denne mer än tusenårige kung (ungefär som Tomislav här), så ny och så helt utanför tiden. Månen, glorians förgyllning och sagotornet spelade en obekymrad treklang på natthimlen för barn och andra som tar leken på djupare allvar än allvaret. Symboler är människans försök att slingra sig ur tidens grepp.

bild3-78

öt híd

Bodil Z

Ungerska språket är för mig ett fascinerande mysterium. Sedan tidig ungdom har jag ett litet, mycket litet, ordförråd med skatter som ”három” (tre) och ”kék ház” (blått hus) som outplånliga sitter där i hjärnans gångar. Senare har jag lagt till några då och då och nu under dagarna med Gabriella i Budapest och dess närhet blev de kanske hundra. Dessutom lärde jag mig lite om vokalharmoni, ordbildning och en del annat. Och nu ska jag säga något konstigt: Samtidigt som jag fascineras av språket känner jag ett slags skräck för det, ett så oerhört främlingsskap att tanken liksom tappar fotfästet i vissa ögonblick. Jag vet att nästan inga av orden med säkerhet tillhör mig – utom möjligen de där första tio eller tolv – vid minsta omkastning eller borttappande av en enda bokstav är allt som skrivet i vatten.

En dag stod Gabriella och jag vid en oregelbundet formad vit minnessten. Någonstans mitt inne i texten läste jag ”öt híd”. Jag visste alltså redan att ”híd” betyder ”bro”, eftersom det finns så många broar i Budapest. Gabriella sa att ”öt” betyder fem och att den lilla sekvensen betyder ”fem broar” och så tillade hon något svindlande om att man på ungerska aldrig använder plural efter antal, ”eftersom man ju då redan vet att det är plural”. Jaha – jag drog efter andan och förstod logiken. ”Híd” heter annars ”hídak” i plural, fick jag veta. Och att det blir just ”ak” beror på vokalharmonin eller något ännu mer gåtfullt.

bild-78

Bron på bilden är bara en, men den är i alla fall en bro – Szabadság híd (Frihetsbron). Tidigare har jag alltid tyckt att ungerska ord är så långa, att de sträcker sig låga som långa band över vida slätter: Hódmezővásárhely… Nu upptäckte jag att de också kan vara mycket korta: tó, ut, új… Nu hör jag någon säga att man också kan säga sådana saker om många andra språk. Ja.

Vid synagogan i Budapest

Bodil Z

Idag är det för varmt för att skriva den där stora texten om Budapest som jag hade tänkt, kanske blir den inte alls av, kanske blir det en rad mindre texter i stället.

I Budapest finns den största synagogan i Europa, den är också världens näststörsta. Jag lyckades inte fånga in hela med min ”kamera”, så jag valde en speciellt vacker vinkel.

bild1-78

Gabriella och jag gick runt den och på ena sidan upptäckte vi ett slags minnesträdgård med bilder på kända ungerska judar som mördats under nazismen. Flera av dem kände jag igen. Jag stannade särskilt hos Miklós Radnóti för jag har ju läst en del av hans dikter, men tyvärr finns de inte i min bokhylla här i Zagreb.

bild2-78

Men jag hittar två dikter i Ove Berglunds översättning bland mina anteckningar och jag väljer en av dem:

Natt

Hjärtat sover, och i hjärtat sover rädslan,

på väggen nära spindelnätet sover flugan,

det är tyst, i huset hörs inte ens musen,

gården sover, och på grenen sover duvan,

i kupan sover bina, och i rosen viveln,

sommaren sover i vart vetekorn, och elden

har gått till ro i månen, himlens kalla skiva.

I natten smyger hösten ut att stjäla.

Och så fick jag syn på minnesmärket över Antal Szerb just dagen efter att en vän till mig sagt att jag måste läsa hans Resa i månljus (översättning Maria Ortman). Så nu vet jag att det är säkert.

bild3-78

Återfärd

Bodil Z

För några timmar sedan korsade jag Drava, gränsfloden mellan Ungern och Kroatien. Floden såg varm och trög ut genom det smutsiga fönstret.

bild-78

Hemresan var lika svettdrypande som ditresan, men tåget var både kortare och tommare och lustigt nog ännu långsammare, särskilt utmed Balaton. I min kupé var vi två, en medelålders zigenare och jag. Han försökte säga något till mig men jag svarade ”nem értem…” så det blev inget mer. Vi reste förresten bara tillsammans mellan Székesfehérvár och Nagykanizsa. I de andra kupéerna satt det engelska ungdomar, som bland annat mycket högröstat påstod att Kroatien ingår i Schengen. Jag sa ingenting om det. Jag tänkte på de gångna dagarna med Gabriella i Budapest och vid och i Velencei-tò och hemma hos hennes föräldrar i Érd. Intrycken rörde sig långsamt i huvudet på mig som stora fiskar, som med ens blev snabba när jag försökte hålla fast någon av dem eller ”sortera” dem. Men så fångade jag ändå in ett ögonblick från sista kvällen på en ”sportbar” på Margitsziget (Margaretaön) då Gabriella och jag plötsligt kände igen Luka Modrić på den ena tv-skärmen och ropade ”Modrić” i kör och kände oss väldigt kroatiska.

Medan landskapet rullade fram och jag kände svetten rinna över ansikte och rygg gick jag igenom mina ”hundra” ungerska ord. Ett av dem är ”disno” (gris), ett annat är ”szabadság” (frihet). Ja, jag kan annat mer användbart också eller nej, förresten ”gris” och ”frihet” är nog så användbara när man behöver dem.

Och nu sitter jag här i balkongrummet på Hvarska 10 igen och undrar om kvällssvalkan ska komma någon gång. Svetten klibbar och natten är svart.