Återfärd

För några timmar sedan korsade jag Drava, gränsfloden mellan Ungern och Kroatien. Floden såg varm och trög ut genom det smutsiga fönstret.

bild-78

Hemresan var lika svettdrypande som ditresan, men tåget var både kortare och tommare och lustigt nog ännu långsammare, särskilt utmed Balaton. I min kupé var vi två, en medelålders zigenare och jag. Han försökte säga något till mig men jag svarade ”nem értem…” så det blev inget mer. Vi reste förresten bara tillsammans mellan Székesfehérvár och Nagykanizsa. I de andra kupéerna satt det engelska ungdomar, som bland annat mycket högröstat påstod att Kroatien ingår i Schengen. Jag sa ingenting om det. Jag tänkte på de gångna dagarna med Gabriella i Budapest och vid och i Velencei-tò och hemma hos hennes föräldrar i Érd. Intrycken rörde sig långsamt i huvudet på mig som stora fiskar, som med ens blev snabba när jag försökte hålla fast någon av dem eller ”sortera” dem. Men så fångade jag ändå in ett ögonblick från sista kvällen på en ”sportbar” på Margitsziget (Margaretaön) då Gabriella och jag plötsligt kände igen Luka Modrić på den ena tv-skärmen och ropade ”Modrić” i kör och kände oss väldigt kroatiska.

Medan landskapet rullade fram och jag kände svetten rinna över ansikte och rygg gick jag igenom mina ”hundra” ungerska ord. Ett av dem är ”disno” (gris), ett annat är ”szabadság” (frihet). Ja, jag kan annat mer användbart också eller nej, förresten ”gris” och ”frihet” är nog så användbara när man behöver dem.

Och nu sitter jag här i balkongrummet på Hvarska 10 igen och undrar om kvällssvalkan ska komma någon gång. Svetten klibbar och natten är svart.

Kommentera