Blogg

Så är det morgon igen och jag tittat ut genom fönsterglipan bort mot den höga palmens krona och försöker minnas något av gårdagen, en dag så full av platser jag aldrig varit på tidigare, full av nya dofter och ljud. Och jag tänker på förmiddagen med den vilda valpen Sniski (nej, hon heter egentligen något annat som jag glömt), en blandning av pitbull och husky och en ovälkommen gäst för Simon.

Det började med att Rudolf och jag gick iväg några kvarter bort till Jussi för att hämta henne. (Senare ska jag försöka beskriva de här kvarteren, som är så märkligt lugna men med något annat ruvande under ytan.) Vi fick veta att Sniski var på dåligt humör och vi funderade lite på hur en tvåmånaders valp kunde vara på annat än valphumör. Vi fick henne med koppel och så började vi gå hemåt. Först for Sniski hit och dit som en kapstadsvind, men så blev hon plötsligt trött och lät sig bäras.

När vi kommit innanför den tredje grinden var vi hemma och Simon studerade Sniskis ankomst från muren.

Sniski övertog snabbt hela markreviret och for hit och dit och slet loss grenar, bet i skorna utanför dörren och rotade i marken så att jorden yrde. Simon observerade kritiskt men lugnt.

Så blev den lilla vilden trött och somnade på soffan och allt blev mycket stilla. Efter en stund kom Simon ner från muren och la sig i sitt hörn av soffan. En stund sov båda djuren och Rudolf och jag drack kaffe och kände oss nöjda och tänkte att det här gick ju riktigt smidigt. Men så vaknade Sniski och började tassa omkring och plötsligt stod hon under och lite snett bakom Simon som vaknade till och i ett slag tappade humöret. Han svällde upp till ett stort brandgult klot och fräste så det stänkte om nosen och så reste han sig till hälften och smällde ett par gånger i tät följd med framtassarna mot soffans armstöd så att dammet yrde. (Nej, inga bilder.) Både Sniski och jag for iväg utan kontroll, men Rudolf lyfte snabbt upp det arga klotet och försvann ut genom grinden med det. Efter en stund var lugnet återställt men vi bestämde oss för att ta Sniski till havet så att Simon kunde få återta kontrollen över sitt hemområde.

Det blev en äventyrlig vandring. Sniski gick, sprang, hoppade, nöp oss i benen och blev trött och ville bäras och så gick det varv efter varv. Ute på ”stora vägen” var trafiken gles men nyckfull. Av och till tvärstannade någon och liksom ”släppte av bilen” i vägkanten, överfulla bilar med armar viftande ur sig ven förbi, de ropades mellan bilarna och det hela var mycket spännande.

Snart var vi nere vid en havsvik och Sniski skuttade i sanden och hade gärna velat hälsa på alla vi mötte men de flesta tyckte visst att hon såg farlig ut. Det var bara en liten pojke med rockring som nästan vågade klappa henne. Havet utanför på den här sidan är Atlanten och vattnet är kallare än det i Indiska Oceanen. Jag kände lite på det och tänkte att det nog ändå går att bada i det.

Det är Simon och jag som härskar i granny house nu, åtminstone nattetid. Rudolf bor hos Suss och på så vis får jag sängen – som jag delar med Simon. Nu är det morgon och om en stund kommer Rudolf, så jag passar på att skriva en rad här igen. Jag går tillbaka till ankomsten till Kapstaden igår förmiddags. De tio nattliga timmarna från Doha hade varit ganska tröga eftersom vi satt alldeles för tätt på planet. Benen eller ryggen hade om och om stelnat i konstiga positioner och huvudet var tomt, men när planet började sänka sig inför landningen piggnade jag till och tog några bilder på de vilda bergsryggarna norr om staden.

Vädret skiftade gång på gång mellan strålande sol och gråväder och jag fick veta att det skulle vara 26 grader nere på marken. Jag tänkte lite snabbt på den gamla historien om Asmara och idealtemperaturen i världen och kände en glad iver inför återseendet med Rudolf. Och så var landningen bakom oss, lite skumpig men ändå bra. Jag bytte ett leende med den sydafrikanske sömnkonstnären vid min sida, när dunsen kom – vi hade klarat oss. Och så började ett segslitet utlirkande av hela den enorma passagerarmassan. Jag gav upp trängselkampen och satte mig ner igen tills trycket sjunkit något och sedan tassade jag ut med min ryggsäck på ryggen. När vi kom in i själva byggnaden passerade vi utmed en glasvägg och från den kunde man se de väntade snett nedanför. Jag kastade en blick rakt ner i mängden och där stod Rudolf och vinkade och jag vinkade tillbaka med stora armrörelser och började springa av glädje, men det var inte så lätt att komma förbi någon alls och när jag kom nerför rulltrappan hade det formats en lång lång ormande kö mot passkontrollerna. Jag beväpnade mig med tålamod och tänkte att snart… Efter kanske en halvtimme var mitt pass kontrollerat och jag hade svarat på frågan om vad jag ville i Sydafrika. Svaret var inget av mallsvaren ”business or tourism”, så det uppstod ett ögonblicks tvekan, men så fick jag tillåtelse att hälsa på min son. Och där kunde krånglet ha slutat, men så var jag korkad nog att fråga en kvinna i städrock var utgången var. Och det var ingen bra fråga visade det sig strax. Varför hade jag inget bagage att hämta ut? Jag sa att jag bara skulle vara i Sydafrika i två veckor och att jag aldrig har mycket bagage. Kvinnan förde in mig i ett litet rum där jag fick tömma allt vad jag hade ur ryggsäcken, bland annat underliga julklappar jag köpt på Hrelić eller Britanac. Hon tittade in i necessären och frågade igen varför jag inte hade mer bagage. Franska och engelska turister till exempel brukade minsann ha stora väskor. Det kröp lite i mig och jag kläckte ur mig att jag var ”a smart traveller” och det lät möjligen lite uppkäftigt, så hon gick lös på handväskan också alltmedan hon kastade stickrepliker på afrikaans till en annan dam i liknande dräkt. Till slut frågade hon om jag egentligen hade något arbete och jag sa att det hade jag och beskrev även vad det bestod i. Hon tittade på mig som om jag sagt något suspekt, men släppte äntligen iväg mig. Och jag galopperade mot utgången och blev övertraskande vänligt bemött i tullkontrollen och så var hinderloppet slut och jag nådde fram till Rudolf.

I tanken återvänder jag till den underbara söndagsförmiddagen med Alex på Britanski trg. På söndagar är det antikvitetsmarknad där och en spännande värld växer fram med timmarna som rullas upp. Försäljare och kunder eller spekulanter är som delar av en teaterföreställning och stånden dignar av den fantasifullaste rekvisita. Vi var på jakt efter julklappar, Alex till julen i sin sardiska familj i Alperna och jag till min sydafrikanska med Rudolf och Susanne. I oss möts Sardinien och Sydafrika eller kanske Italien och Kroatien, välj själva! Vi tittade på underbara gunghästar och fantastiska schackspelare som inte var till salu.

Under det ena bokbordet låg en härlig, mycket lurvig hund som gärna lät sig både klias och klappas. Jag tog en bild på Alex och honom just när de hade samma min, ett slags återhållet hundleende.

En pudel i vinterkappa med tillfälligt nedfälld kapuschong övervakade en brokig porslinssamling sittande i sin mattes knä. Vi tittade på armband och ringar och lyssnade på långa historier kring deras härkomst och material. Och Alex köpte en tunn liten bok med bilder av Modigliani.

Mest spännande blev det när vi fick ett litet skrin av ben (kost) förevisat för oss. Försäljerskan knackade på det och sa: deva. Jag funderade lite men var osäker. Då tog hon fram en penna och började rita en märklig figur. Både Alex och jag kämpade med tolkningen tills någon av oss sa: dromedar. Och ja, det var rätt. Se själva!

Jag funderade lite över ”deva” efteråt och kom fram till att det nog är ett turkiskt lån. Och nu vet jag att det exakta kroatiska ordet för dromedar är ”jednogrba deva” – enpucklig deva minsann. Vi köpte en rysk docka av en glestandad man som gjort något idrottsligt på 80-talet i Göteborg eller var det i Malmö?

När vi hade alla våra märkliga köp bakom oss gled vi in på en bar, troligen den bästa vid torget, i alla fall enligt vår måttstock som mäter egensinnigt men absolut. Vi blev på ett sätt som kändes mycket privilegierat serverade vårt kaffe av ägaren själv och utsikten från vårt hörn var magnifik.

Och strax far jag till Sydafrika. Via Doha.

En av de bästa stunderna – bland alla de bästa stunderna – under Alex’ vecka här i Zagreb, var den långa lunchen hos Vesna under söndagen. Vi – Đurđica, Zora, Alex, Vesna och jag – åt det ena vegetariska konstverket efter det andra och drack hemmagjord rakija, som alkoholen av misstag läckt ut ur genom korken, och massor av makedonskt vin, som ju är det bästa. Samtalet gick kors och tvärs och fick då och då en höjdpunkt, som till exempel när Vesna berättade om hunden Lolas ”yellow minute” när hon var ung i parken och rev loss liv och färg ur en grå dag. Och vi nådde också en sådan minut och Alex fångade den medan vi alla sa eller skulle säga grrr:

Och det underbara rangliga bordet som Vesna målat helt brandgult föll ihop med ett brak, när Đurđica ville ge eftertryck åt någon vild åsikt och plötsligt låg vi alla på golvet och plockade skärvor. Detta kallar jag fest!!