I dagarna läser jag om Carina Burmans biografi över Klara Johanson och jag har mina skäl till det.
Låt mig ta er till sidan 311, vi befinner oss just vid målet efter striden för Sigrid Fridmans Fredrika Bremer-staty. Fast innan jag citerar först Burman och sedan KJ vill jag säga hur omtumlad jag är över hur nära jag som läsare kommer dessa snart hundra år avlägsna förlopp. Det förflutnas dörrar står alla på glänt för mig hela vägen från nuet och bakåt längs årtiondenas korridorer och salar. Så här säger Burman och avslutar sedan med ett KJ-citat:
K.J. hade fullbordat den uppgift, som hon kommit att betrakta som ett kall. Genom skulpturen hade hon ordnat ett fysiskt påtagligt minne av Bremer – så likt hennes egen vision som möjligt och skulpterat av hennes älskade ”Stenhuggare”. Hon kände sig matt av allt statyarbete och förklarade för Leijonhufvud: ”Både Choice och jag är i dessa tider av spänning och bestyr nära nog söndersprängda. Vi borde få vår gravplats under Fredrikas sockel…”
Och jag är självsvåldig eller enväldig i min egen värld och vänder blad fram till sidan 315, där vi befinner oss i Ellen Keys Strand. Jag minns ännu från barndomen hur vi en gång stannade till där på en resa och Pappa sa ”här är Ellen Keys Strand”, fast jag förstod inte riktigt att ”Ellen Key” var ett namn och jag hörde inte den stora bokstaven i det sista ordet och jag såg bara en oändligt lång strand framför mig och så kommer det alltid att vara. Men nu är vi på sidan 315 och det handlar om Ellen Keys hushållerska Malin Blomsterberg som KJ hade en stor medkänsla med samtidigt som hon också intresserade sig för henne. På den här sidan i boken talas det om ett nervsammanbrott som drabbar Blomsterberg och hur hon efter återkomsten från Vadstena sjukhus inte mer blir den hon en gång var. Och det slutar med att hon en dag gick ner till Vättern, tog av sig kläderna, vek ihop dem och gick ner i det kalla vattnet och dränkte sig. På hennes säng fann man sedan en lapp med ett citat av Taine: ”För att ha en idé om vad människan och livet är måste man själv minst en gång ha varit vid vansinnets eller självmordets tröskel.”
Jag lutar mig lite genom det öppna fönstret och lyssnar ut i ”parken”. Miki ligger i hörnet och sover. Vårnatten andas ohörbart och jag tänker på att Londi inte längre är här.
