Blogg

Jag är fortfarande lite mör efter nattens drömmar och får gång på gång börja om på recensionen jag arbetar med. Nej, det var inga mardrömmar, bara alldeles för många och underligt blandade fragment: jag körde bil (jag har alltså inget körkort) mycket skickligt på smala bergsvägar, jag hoppade över bäckar eller kanske snarare forsar, jag åt något konstigt, jag hittade och tappade bort människor jag inte sett på länge. Och så alltsammans och mycket mer i nya blandningar och hastigheten. Då och då såg jag ett guldklot uppe på en smal tornspira. Och jag vaknade trött och allt bara fastnar i tröghet. Men nu minns jag guldklotet igen och jag vet att det rör sig om ett av kloten på stationen i Uelzen (östra Niedersachsen). Det är en mycket speciell station som är formgiven av Friedensreich Hundertwasser, men när jag passerade den sommaren 2013 tillsammans med Londi, såg jag knappast prakten:

Londi och jag satt här utanför stationen och pustade ut efter trängseln i vagnen från Lüneburg och de stora förseningarna med elände och ”Notarzt am Gleis” (hade någon kastat sig framför tåget?). Trängseln fortsatte på stationen och människor gick fram och tillbaka och hoppades på att det äntligen skulle komma något tåg. Jag satt på en bänk och Londi satt eller låg under den, vi drack lite vatten och jag blängde missmodigt på guldkloten som prydde stationstakets hörn. Folk gick hit och dit och valde vinklar för att ta bilder av byggnaden. Likgiltigt lyfte jag min mobil och tryckte av, tänkte inget, såg egentligen inget, räknade bara tid och var arg över att vi hade tappat tre timmar och redan befann oss i förmiddagens slut. Efter en stunds pustande gick vi in i den märkligt snirkliga och färgglada stationen för att ta reda på vilket spår vi borde vänta vid – ifall det nu äntligen skulle komma något tåg som gick söderut. Jag gick under guldgirlander och förbi gnistrande och prunkande sfärer och utmed glänsande mörkblåa våglinjer, men tänkte inget om detta, jag tänkte på tiden och hur långt söderut vi skulle kunna ta oss och att det nog inte skulle bli särskilt långt.

Men den här gången reste jag med Alex och Miki och jag visste vad det var för station vi steg av på, ja, man kan säga att jag visade den för Alex. Det blev trängsel den här gången också för Uelzen är ju i all sin litenhet en stor och viktig järnvägsknut. Vi gick ett varv runt stationsbyggnaden och tog lite bilder, särskilt från framsidan.

Ja, det var ett sådant klot jag såg i drömmen, fast spiran under var mycket tunnare och högre. Vi hade bara ett par minuter på oss, så byttes vi av med att hålla reda på Miki och den som hade fria händer fotograferade. Främmande människor kom med bland de färgglada kolonnerna på bilderna.

Och så klättrade vi upp på tåget mot Hamburg för att sedan ta oss vidare till Flensburg. Ja, detta var en resa i nordlig riktning. Från fönstret tog vi några sista bilder innan hela den hundertwasserska fantasiskapelsen krympte och försvann ur vårt synfält.

Under vår resa med Quer-durchs-Land-Ticket från Naumburg (Sachsen-Anhalt) och Freising (Bayern) passerade Miki och jag förstås någonstans den gamla gränsen mellan Västtyskland och DDR. Det var på sträckan Saalfeld-Nürnberg som detta hände. Jag tänkte inte på något särskilt och Miki låg lugn, när det var något med de gröna kullarna vid Oberloquitz som talade till mig. Och så såg jag skylten Probstzella och då visste mitt undermedvetna, men inte min vardagshjärna. Fast den letade och tänkte och så kom frågan: Var det här gränsen en gång gick? Den där gränsen som man inte fick tala om, om man bodde på den instängda sidan. Och namnen på gränsövergångarna som hörde till det som var förbjudet att uttala. Jag minns att en vän till mig en gång blev arresterad för att man vid en visitering i hans ryggsäck hittade en karta över DDR ”mit allen Grenzen”. Nej, man fick inte äga kartor där landets gränser var markerade. Och jag mindes en natt då jag med tåg korsade gränsen just där: Den hårt belysta marken utanför, vakterna som kom in och grävde under sätena, de hårda rösterna, känslan av att kanske inte komma ut.

Men tillbaka till Mikis och min resa: Medan min hjärna letade efter svaret på den där frågan, tog jag en rad bilder utan att riktigt se efter vad som fastnade på dem. Nu har jag tittat igenom bilderna och bland dem fann jag den här:

Dagen på Farmica var full av intryck och upplevelser och den skapade nya band, men någonstans började det luta mot avfärd och hemfärd. Innan Miki och jag blev skjutsade till stationen, den där stationen som egentligen inte befinner sig i Našice, så åt vi glass i parken nära slottet där Dora Pejačević en gång bodde, ja, ni minns den berömda komponisten, eller hur? Runt om var det fortfarande hett men under parkens träd fanns det stråk av svalka.

Och så tog vi farväl av alla, klev ut på den smala perrongen och klättrade upp på tåget och resan kunde börja. Miki ville sitta högt och ha möjlighet att titta ut så jag la en handduk på platsen mitt emot min. Han hoppade upp och la sig till rätta. Konduktören kom, log jovialiskt och torkade svetten ur pannan och sa något trevligt till Miki medan han stämplade våra biljetter.

Jag frågade om vi skulle bli tvungna att byta till buss mellan Križevci och Vrbovec som på ditvägen, men nej vi kunde ta det lugnt och låta tåget ta oss hela vägen. Konduktören log igen och såg ut som om han kunde ordna allt. Jag andades ut och kände att jag kunde ägna mig åt att bara färdas, titta ut genom fönstret och prata med min krushårige färdkamrat. Vi passerade genom Slavoniens platta men ändå spännande landskap. Det är något med tiden där, den dunkar inte utan ligger. Tiden ligger som en slätt. Tåget stannade många gånger och vid varje station vinkade en stins med röd mössa, vit skjorta och blå byxor av oss. Jag tänkte på gamla filmer, kanske allra mest på en tjeckisk film om händelser på en station. Nej, minnet är mycket vagt och kanske förvrängt. Jag försökte ta bilder på stinsarna, men för det mest hann jag inte, men här är i alla fall stationen i Virovitica:

Lite senare lämnade vi nog Slavonien, fast Slavoniens gränser är ganska tänjbara och runt omkring ser det likadant ut som där och stämningen är densamma. Vi kom till Kloštar och blev avvinkade. Miki observerade allt från sin plats:

Och vi kom till Đurđevac och stinsen vinkade av oss och Miki tittade noga från sin fönsterplats.

Jag vet inte men jag tror att vi kom fram nästan i tid och nu är vi här sedan flera dagar. Och jag tänker ofta på Farmica och nu särskilt på den lille svarte Đoni. När får han resa till sitt nya hem?