Natten till den här dagen bjöd på diverse våndor igen. För att inte exponera mig för mycket utan anledning kallar jag det för ett anfall av kromp. Och kromp vet ni vad det är eller några av er har i alla fall vetat det. En liten påminnelse – för all framtid, tillägger jag hotfullt: ”Kromp rör otäcka upplevelser med försäkringar-skatt-datorer-internet-elektricitet-lagar-hierarkier-statsgränser.” Nå, jag sov ändå, fast argt liksom bitande huvudet av skammen om och om igen. Miki höll sig på avstånd och sov på soffan. Han ville ju inte råka ut för några förväxlingar i mörkret.
När morgonen kom visste jag att motmedlet förstås var Cooltura, så jag kollade om Vesna hade tid och lust och det hade hon, så framemot elva så satt vi vid det vanliga fönsterbordet alla tre: Vesna, Miki och jag.
Vi beställde vårt kaffe, Miki klättrade upp i fönstret, jag tjatade lite om kromp och Vesna sa kloka saker och till sist skrattade vi åt alltsammans, skrattets besvärjelse. Efter en stund kom Mirjana in med lilla Uma och ett nytt kapitel i förmiddagen kunde börja. Först ganska lugnt: Miki och Uma tiggde socker av Mirjana som de inte fick, men fint satt de på den vackra mattan.
Sedan blev de lite livligare, de gillar ju varann, och de började jaga varandra runt borden. Almir, Coolturas ägare och själ, kom förbi och log mjukt. Mirjana och jag försökte skapa lite ordning, men lyckades inte helt.
Ja, och så blev det dags för Miki och mig att gå. Trots kromp hade ett ljust förmiddagsackord slagits an. Livet är.