Apropå det faktum att allt fler på senare tid – i undervisande syfte? – för varandra börjat påpeka att de siffror vi använder är arabiska vill jag göra detta tillägg: ”De arabiska siffrorna har sitt ursprung i Indien där de tillkom ca 400 f Kr. Från det arabiska väldet spreds så siffrorna på medeltiden till Europa, där de så småningom fick sitt nuvarande utseende och varifrån de slutligen spreds över stora delar av världen.”
Blogg
Hreljin
Det är något visst med platser som ligger avsides men ändå inte. Hreljin är en sådan plats, som liksom låtsas att den ligger avsides. Det är en by på bergssluttningen innanför och ovanför Bakar. När jag sa till en vän att jag varit Hreljin, tittade han undrande på mig och frågade: Vad gjorde du där? Jag drack kaffe, svarade jag. Och bortsett från den lilla promenaden med Miki på kort koppel längs den slingriga och stötvis hårt trafikerade huvudgatan som också är sett slags genomfartsled, så var det väl det jag gjorde där. Och ändå stannade något i minnet. Kanske var det utblickarna mot havet och bergen som båda verkade lika avlägsna, kanske var det själva det omöjliga i byns sätt att vara, liksom bortsprungen, uppklättrad och genomsusad. Om historien vet jag bara att orten en gång var större och märkvärdigare och att ätten Frankopan hade ett finger med i spelet som på så många andra platser här omkring.
Jag tog några bilder som på ett lustigt sätt verkade vilja visa att här bara bor bilar, särskilt en viss silvergrå bor här mycket envist och accentuerat. Och ändå var det behagligt att dricka kaffe i skuggan av de höga träden – kanske var det kastanjer, jag är inte helt säker – strax intill den gula kyrkan. Det var nästan inga andra där än vi och Miki drack ju inte kaffe utan han fixerade ihärdigt en vacker trefärgad katt som låg och lurade vid en av trädstammarna.
Vilka – förutom bilarna – bor här? Och är människorna lyckliga, likgiltiga eller olyckliga här? Eller vad ska jag undra?
Utflykt till Samobor
Igår var det höst och i förmiddags också, men så kom solen vid middagstid och sommaren tog ett litet steg tillbaka. Toma frågade om jag hängde med till Samobor och jag sa ja och så kom han och hämtade Miki och mig. Med i bilen var också mamma Zdenka och Blanka, en tunn liten tjej från Split som håller på med animerad film och gör något med det här i Zagreb nu. Nå vi for iväg och himlen blev allt blåare och så var vi framme. Bilen fick stå under några träd och så gick vi längs den lilla floden, vars namn jag aldrig har vetat.
Vi tittade på husen och pratade om var vi skulle äta kremšnita och Miki tittade ner i floden på änderna och kanske på fiskarna.
Snart var vi framme vid torget där vi valde och tyckte och valde innan vi bestämde oss lite på måfå och så satt vi där under parasollerna och skedade i oss våra kremšnite. Efteråt gick vi en lång slingrande promenad lite hit och dit över floden, tittade på husen och frukträden, hörde en åsna skrika, funderade på att gå uppför berget till Stari grad men det stannade vid en tanke eller en ansats och så vi gick hela vägen tillbaka.
In i bilen för nu skulle vi ut i byarna på jakt efter en viss lantlig restaurang vid floden, kanske samma flod som i stan, kanske en flodsyster. Vägen följde gränsen mot Slovenien och floden var väl gräns, på ett ställe var det en övergång, kanske på flera. Dalen blev trängre och ljuset nådde inte ner överallt. Så stannade vi, kanske inte just där vi hade tänkt men på en bra plats och vi bänkade oss runt ett bord och beställde in fisk och kött och vin.
Ja, och så åt vi. Miki fick en och annan köttbit slängd till sig, men egentligen hade han nog velat jaga själv. Han släppte ytterst sällan de kringströvande hönsen och kycklingarna med blicken.
Bakar
Bakar betyder koppar, men staden Bakars namn har nog inget med koppar att göra. Bakar är en stad vid Adriatiska havet som är nästan helt utan turism. Oljeraffinaderierna i viken talar ett annat språk än turistiskan. Och de andra industrierna och de mörka vattnet också. Bakar verkar ligga så djupt att man kan tro att staden befinner sig på botten av en krater eller på ett annat och mörkare klot än Jorden.
Första gången jag var här var en dag i februari för sju och ett halvt år sedan. Minnet från den gången präglas av den inre bilden av det stora palatset som flyter och guppar på havsytan. Ofta har jag tänkt på den bilden och jag ville alltid se detta igen och för inte så länge sedan fick jag möjligheten, fast denna gång verkade palatset ha fått fäste vid strandkanten.
Men vattnen var lika mörka som och avståndet över viken lika brett, fast skulpturen med de muskulösa männen i arbete var ny för mig eller jag kände i alla fall inte igen den.
Högt ovanför palatset, som visst heter Hotel Jadran och är stängt, löper landsvägen eller motorvägen och bron kröker sig farligt över djupen. Bakar är så långt ifrån alla vägar. Så långt under.
Den äldsta delen av staden klättrar ett stycke upp på berget och gränderna är trånga och ruvar på sitt inre liv och sitt förgångna som kanske ibland går att pressa in i nutidens sprickor. Här uppifrån ser man hela viken, men jag valde att rikta blicken mot den ena sidan.
Och medan vi gick och jag tog mina bilder föll mörkret och Hotel Jadran tog en ny gestalt.
Människorna i barerna längs vattnet verkade leva ett liv nedsänkt i en annan dimension än de leende omkringliggande städerna som ju alla har stränder och parasoller och turister. I Bakar är man från Bakar och livet här talar om tider före massturismen. Och det verkar levas väl. Jag såg så många ansikten med kraftfulla och egensinniga uttryck.
Innan sommaren faller
Imorgon eller denna natt kommer sommarens stora träd att fällas och falla tungt och jag sörjer över det, för för mig finns inget som sommaren. Ännu ikväll är värmen kvar och jag blev lite svettig i pannan när Miki drog iväg så där vilt efter någon för mig osynlig katt. Och ja, vinden är ljum. Nyss gick vi en runda längs Rapska och förbi Cooltura. De sprakande färgglada paraplyerna som hängdes upp i rader över Pašmanska i sommarens början är nu urblekta och matta i tonen av solens ljusflöde genom sommardagarna. Deras hud ser torr och dammig ut. Snart tas de nog ner, kanske redan imorgon, när regnet kommer, för vad ska man med paraplyer till när det regnar?
Vi knatade på längs Olipska (som ibland skrivs Olibska, har jag sett) mellan ljus och mörker och så förbi Postolar Mario och in bland träden, där jag band fast Miki helt kort för att fånga hans profil på bild och det blev denna profilbild.
Vi kom förbi den lilla baren Dalija om hörnet till Marijans grönsaksaffär och jag såg månen klättra bland huskropparna, lite varm om huvudet kanske denna kväll, men vem vet hur månen känner sig? Hans liv är nog nästan lika hemligt som mitt. Och vad Miki tänker vet ingen.
