Blogg

Ofta söker sig min blick till berget Medvednicas silhuett. Det känns som om berget vakar över staden och människorna här. Samtidigt är det befriande att kunna se ett så tydligt tecken från naturen från nästan vilken position som helst i staden. Allt är inte byggnader och gator och berget är mäktigt.

Igår förmiddag stod Miki och jag och väntade på spårvagnen vid Držićeva. Vi hade lite bråttom och jag var lite orolig, men när jag riktade blicken mot norr och såg Medvednicas majestätiska linjer, så tänkte jag: Vad är brådska bredvid ett sådant berg? Hur bråttom kan man ha i dess skugga?

En dag som jag hela tiden försökt slingra mig ur nävarna på går mot sitt slut. Jag öppnar fönstret och strör ut mina tankar i vinden och låter glömskan hämta dem.

Björkarna sträcker sina tunna armar mot en kornig gråaktig sky, Månbas Alfa visar tänderna och tänder och släcker sitt kantiga ögonpar. Nu är goda råd bortblåsta till ett avlägset fjärran och de enda jag kan luta mig mot är glömskan och drömmen, drömskan och glömmen. Nej, jag vill ingenting, mer än att det och det inte ska finnas. Och när jag blundar minns och hör jag kvällsropen efter korna i mina småländska barndomssomrar. Men så vänder jag blad i minnenas bok och ser gatan där på Pfingstanger och jag är fyra år och jag hör någon uttala det för mig så dunkelt lockande ordet ”Hainberg". Jag tänkte mig alltid Hainberg som en plats bortom allt en människa kan nå.

Vintrarna här är egentligen aldrig sydda i ett stycke; då och då – också mitt inne i vinterkärnan januari – spricker en glipa av vår och ljus fram från ingenstans. Och nu är vi inne i en sådan där vänlig glipa och värmen strömmar runt och katterna ser plötsligt vårstarka och stöddiga ut. Miki känner sig också vårstark förstås och han spänner ögonen i katterna och tycker att jag är obegriplig som inte släpper honom fri. Men för mig är jag helt begriplig. Jaja.

Vi får nog inte många dagar med detta elixir, men euforiska impulser reser sig ändå genast mot kromp och krimp och alla olösta bekymmer och ingenting verkar viktigare än solen och den ljumma vinden som blåser genom tvätten i den lilla trädgården vid den oansenliga lilla gatan Lopudska.

Igår kväll gick jag längs den här gatan, Vlaška heter den och den är ett stillsamt stycke av stadens allra centralaste delar. Förutom att det finns för mycket bilar, men var gör det inte det? Kanske på Grönland. Längs Vlaška är husen låga och milt vackra, de liksom ler lite förstrött och från taken kikar vindskupornas fönster på dem som går förbi och gatan bildar en försiktig böj åt hållet, jag vet inte vilket för sådant vet jag aldrig.

Lyktorna är klassiskt vackra. Så här ser en lykta ut, kan jag säga om någon skulle undra. Och skenet från dem är lite gulaktigt, inte så där elakt vitt och kallt. På den lilla upphöjda platsen vid gatans slut står författaren August Šenoa elegant och avspänt lutad mot vad som ser ut som ett litet mörkt metalltorn.

Och i höjden lyser det från de filigraniskt genombrutna domkyrkotornens inre.

Det finns ögonblicksbilder som av sig själva blir till symboler för tillvaron. Utan möda eller viljeakter. Här ser ni Miki stående i solen mitt på den lilla stillsamma gatan Čiovska. Hans skugga sträcker sig framåt ut ur bilden och han själv ser uppmärksam och energisk ut utan några som helst åthävor. Han står just så där för att det är just så där en pigg och nyfiken hund står på en gata med just det blickfältet framför sig, ett blickfält som bilden inte avslöjar mycket om.

Jag försöker lära mig något om livet genom att betrakta den här bilden. Och jag tänker mig att livet nog främst är solens och varelsernas vandring över jorden. Och att det inte finns någon anledning att förvänta sig eller önska sig något mer.