September är den månad som bäst vet skillnaden mellan sol och skugga. September bär ingen slöja, inget dis döljer dagrarna. Himlen är just septemberblå, kanske är det den vackraste färgen. September är ännu full av det som sommaren gav, september vet inget om vintern, knappast om hösten heller. När vi nu går längs gatorna tar vi alltid solsidan och på kaféerna väljer vi bord i solen. Och Miki är glad och snabb och knastertorr i pälsen som torkad rosmarin vid det solbelysta havet.
Ibland spionerar jag lite på mitt liv utifrån den yttre trappavsatsen här. Vid sådana tillfällen är det lätt att föreställa sig att den som bor innanför är någon annan än den som tittar.
Det vi ser på bilden är mitt sovrumsfönster här på Hvarska 10. Tvättställningen hänger lika dumt som den gjort så länge jag kan minnas. För att meta in linorna har jag en metallslev med ett långt skaft avslutat med en krok. Ibland undrar någon gäst över sleven, men oftast presenterar jag den innan frågan kommer.
Kanske har någon av er nu lagt märke till pinnen på fönsterbrädan. Den är Mikis, men jag bestämmer över den, så han får bara ha den en stund ibland tills han tuggat så många flisor ur den att jag tycker det räcker. Hur ofta eller sällan jag tvättar fönstret tänker jag inte berätta.
Och – egentligen är det soligare idag än vad man kan se av bilden.
Den politiska debatten i Sverige verkar vara på väg mot ett slags kaos, eller har jag på sistone stött på speciellt extremistiska eller urspårade texter? Idag har jag läst ett inlägg på facebook – och kommentarerna i anslutning till detta – som handlar om moderatledaren Ulf Kristersson och hans parti. Det mesta som står där skulle kunna beskrivas som tillmälen och mer eller mindre våldsamma utbrott av hat. Se här ett axplock bland dessa: ”oanständigt hånglande med nynazister”, ”’agn’ till näringslivet”, ”kohandel med etter värre kreatur i stövlar och marsckängor och armraka Hiterhälsningar”, ”den lille Dressmankillen”, ”dess frånstötande partiledare”, ”den repulsiva vidriga metmasken”, "en halvportion”, ”en liten kållarv”… Någonstans säger någon i kommentarströmmen lite halvhjärtat stopp och menar att denna debattnivå är nästan lika låg som när ”moderatpressen kallar Löfven för svetsaren”. Vad? Jag skulle ville träffa den som hellre kallas ”vidrig metmask” än ”svetsare”.
Är detta verkligen vår motvikt till Sverigedemokraternas mörka sidor?
Apropå det faktum att allt fler på senare tid – i undervisande syfte? – för varandra börjat påpeka att de siffror vi använder är arabiska vill jag göra detta tillägg: ”De arabiska siffrorna har sitt ursprung i Indien där de tillkom ca 400 f Kr. Från det arabiska väldet spreds så siffrorna på medeltiden till Europa, där de så småningom fick sitt nuvarande utseende och varifrån de slutligen spreds över stora delar av världen.”
Det är något visst med platser som ligger avsides men ändå inte. Hreljin är en sådan plats, som liksom låtsas att den ligger avsides. Det är en by på bergssluttningen innanför och ovanför Bakar. När jag sa till en vän att jag varit Hreljin, tittade han undrande på mig och frågade: Vad gjorde du där? Jag drack kaffe, svarade jag. Och bortsett från den lilla promenaden med Miki på kort koppel längs den slingriga och stötvis hårt trafikerade huvudgatan som också är sett slags genomfartsled, så var det väl det jag gjorde där. Och ändå stannade något i minnet. Kanske var det utblickarna mot havet och bergen som båda verkade lika avlägsna, kanske var det själva det omöjliga i byns sätt att vara, liksom bortsprungen, uppklättrad och genomsusad. Om historien vet jag bara att orten en gång var större och märkvärdigare och att ätten Frankopan hade ett finger med i spelet som på så många andra platser här omkring.
Jag tog några bilder som på ett lustigt sätt verkade vilja visa att här bara bor bilar, särskilt en viss silvergrå bor här mycket envist och accentuerat. Och ändå var det behagligt att dricka kaffe i skuggan av de höga träden – kanske var det kastanjer, jag är inte helt säker – strax intill den gula kyrkan. Det var nästan inga andra där än vi och Miki drack ju inte kaffe utan han fixerade ihärdigt en vacker trefärgad katt som låg och lurade vid en av trädstammarna.
Vilka – förutom bilarna – bor här? Och är människorna lyckliga, likgiltiga eller olyckliga här? Eller vad ska jag undra?
