drömskan och glömmen

En dag som jag hela tiden försökt slingra mig ur nävarna på går mot sitt slut. Jag öppnar fönstret och strör ut mina tankar i vinden och låter glömskan hämta dem.

1IMG_5114

Björkarna sträcker sina tunna armar mot en kornig gråaktig sky, Månbas Alfa visar tänderna och tänder och släcker sitt kantiga ögonpar. Nu är goda råd bortblåsta till ett avlägset fjärran och de enda jag kan luta mig mot är glömskan och drömmen, drömskan och glömmen. Nej, jag vill ingenting, mer än att det och det inte ska finnas. Och när jag blundar minns och hör jag kvällsropen efter korna i mina småländska barndomssomrar. Men så vänder jag blad i minnenas bok och ser gatan där på Pfingstanger och jag är fyra år och jag hör någon uttala det för mig så dunkelt lockande ordet ”Hainberg". Jag tänkte mig alltid Hainberg som en plats bortom allt en människa kan nå.

Kommentera