Ofta söker sig min blick till berget Medvednicas silhuett. Det känns som om berget vakar över staden och människorna här. Samtidigt är det befriande att kunna se ett så tydligt tecken från naturen från nästan vilken position som helst i staden. Allt är inte byggnader och gator och berget är mäktigt.
Igår förmiddag stod Miki och jag och väntade på spårvagnen vid Držićeva. Vi hade lite bråttom och jag var lite orolig, men när jag riktade blicken mot norr och såg Medvednicas majestätiska linjer, så tänkte jag: Vad är brådska bredvid ett sådant berg? Hur bråttom kan man ha i dess skugga?